Ibland blir man så besviken på människors oförmåga att interagera med andra. Har en vän som är helt fantasisk, duktig som bara den och trevlig. Han har hjälpt mig med så otroligt mycket genom året. Aldrig har han velat ha något för dem, men varje gång så har jag sett till att kunna ge så mycket som jag kunnat. Allt från reda pengar, till ersättning för bensin, och mer, middagar eller bara några öl. Jag har verkligen jämt sett till att jag gjort rätt för mig. Har jag trott.
Jag har inte hört något sägas tidigare, men idag så fick jag ett sms efter att jag inte hade kunnat ställa upp på en sak, och föll igenom med kontakten. Jag skickade ett sms och bad så mycket om ursäkt och förklarade situationen i grova drag, och han svarade att han förstod.
Men sen läste jag hans första sms och såg en notering om att jag inte gjorde rätt för mig. Jag kontaktade honom och bad om ursäkt och tyckte det var synd att han kände så, men att jag faktiskt vid varje tillfälle hade gjort rätt för mig.
Vet inte vad jag trodde att jag skulle få för svar,men jag blev överraskad av det som kom: “Nej det har du har du inte gjort faktisk.”
Inget mer, ingen förklaring, inget alls. Bara just det där.
Jag svarade honom med att frågade vad det var som jag hade missat – utöver en middag som jag själv påpekade att han inte fått – för att han vid det tillfället som han skulle fått den, fick förhinner genom att han hade annat att göra. Men jag påpekade att den var något som jag kände till och att han givetvis skulle få. Så jag frågade honom vad det var mer, för jag ville verkligen, som jag skrev till honom: “Jag märker att det jag gett tillbaka inte varit tillräckligt. Så säg vad som saknas så att du slipper känna så, och att jag kan känna att jag gjort rätt för mig samt att det inte skall vara något som ligger mellan oss“.
Han svarade med att påpekade att det var just den där middagen,till exempel, men gav inga fler och sa att det var ett år sedan.
Jag hade möjlighet att kolla när det var,och det var den 11/8, ganska precis ett halv år sedan, och sa att jag hade försökt få med honom ut ett par gånger efter det, men han hade aldrig orkat eller haft tid. Jag frågade också om vilka fler tillfällen det hade varit då han just skrev att det middagen bara var ett exempel. Jag påpekade också att han kanske hade kunnat tagit upp det vid något av de tillfällena som jag hade kontaktat honom om utgång, istället för att bara gå och bära på det utan att säga något förens han hade hunnit bli riktigt irriterad över det.
Han svarade genom att lägga på mig att det vi gjorde den dagen som vi hade planerat middagen, så hade det tagit dubbelt så lång tid som jag hade sagt – att han hade bilproblem och att vi stötte på ett oväntat hinder för oss, valde han helt att ignorera – jag hade tydligen sagt att det skulle ta en viss tid och det hade gått långsammare (att han bokar in en tid med en och kommer några timmar senare, brukar inte vara någon större grej…) plus att han skrev “om det var 6 eller 10 sen månader kan väl kvitta…“, fast nu var det ju han som just hade tagit upp tiden och dessutom sagt att det var ett helt år sedan.
Mina andra fel var att om han inte hade påmint mig nu (även om det var jag som mindes middagen), så hade jag troligen “glömt” just den innestående middagen – något som inte låter speciellt likt mig, plus att han poängterade att jag inte hade frågat honom en massa gånger efteråt, utan bara några gånger och det hade inte handlat om en middag…
Skrev till honom att jag tyckte det var jättesynd att han kände som han gjorde och att han inte hade någon lust att försöka lösa det, samt att det var riktigt synd att han inte hade sagt något tidigare då han uppenbart gått och funderat på detta så länge.
Det är så synd att människor är så där. Dels om dem själva, då de gör att de själva går och mår dåligt istället för att reda ut saker. Jag förstår inte varför man skall gå och bära på saker och låtsas som ingenting just för att sen spy gala kring det, när det inte finns så mycket att göra – och inget gör dem gladare.
Men det är även synd på ett annat plan. Jag har länge känt att jag inte kan ta emot hjälp från vänner och bekanta som vill ställa upp på olika plan, och detta visar bara precis att min magkänsla är rätt. Mer parten av alla människor håller en noggrann räkning och menar aldrig att de ställer upp “bara för att” och att de “inte behöver något för det”. De gör jämt en snabb överslagsräkning är de själva vill ha något, och har inte balansen blivit upprätthålld till deras fördel vid tillfället för deras balanskoll så använder de det emot en.
Så jag lär mig ständigt det där att man måste göra rätt för sig direkt, annars kommer folk att bära på det det eller använda det emot en vid ett senare tillfälle, helt utan egen insikt eller självrannsakan kring vad de själva hade kunnat göra för att rätta till situationen.
Sånt är tragiskt.
Men jag hade också ett samtal med min bästa vän, och inser att det faktiskt finns dem som kan se den större bilden och förstå att det mesta jämnar ut sig tillslut,och att det där tillslut inte är när någon sätter ett slutdatum, utan det är verkligen utslaget på tiden.
Erfarenheten av detta är att vi är alla olika och att
småsaker kan ge stora bekymmer,
speciellt
om någon säger att det inte är
så viktigt
eller någon stor sak
Det är det, men de vågar bara inte säga det.
Lita aldrig på någon som säger att den inte vill ha något, för så fort som de själva vill ha något, så kommer de att använda det mot en och ger man dem ändå en kompensation, så kommer de att sätta krav på den också, utan att själva lyfta ett finger för det.
Det är därför som jag aldrig tar emot något från någon, för de använder det alltid mot en på något sätt.
Vi är inte så många som säger: “det gör inget”, “det behövs inte” och “jag vill inte ha något” och verkligen menar det. Det är nog därför som folk har så svårt att förstå när jag säger det, för de vet hur de flesta andra är.
…fast de vet ju också
att jag inte är som de
flesta andra
