Läste följande stycke: “Att bli nöjd med sig själv blir man aldrig, man är som en lök…det finns hela tiden nya lager att skala bort för att komma närmare sin innersta kärna“.
Funderade på det och tänkte: Frågan är vem som säger att man måste skala bort dem och att kärnan ligger inom en. Tänk om vår kärna ligger utanför oss och alla våra lager är till för att göra oss så stora att vi en dag till slut når dem?
Skrev till en vän som förlorade sitt barn ett annat år av samma liv, och idag tyckte att livet var skit:
- Livet är inte skit, livet är det som gett dig så mycket fantastiska minnen. Livet är det som du gav bort till dina barn. Livet är det som du nu sett till finns bland änglarna också. Du gör livet fantastiskt. Men livet kan vara tungt, jobbigt och göra ont för det. Men utan det så hade aldrig inte dina minnen fått finnas och änglarna hade aldrig fått så vackra vingar…
La sedan till:
- Vänd på tanken. Hur hade dagen varit utan längtan och saknaden? Den finns ju där hela tiden, även om andra inte ser den, och ibland blockerar den inte ens steg – men varför blir det så tungt och mycket ibland? Jo, för det är så värdefullt. Så blunda, le och låt tårarna falla – det är inte tungt för att det är dåligt, utan för att de var så fantastiskt….
Sen fick jag följande klipp av min son:
Kan dock inte avgöra om jag skulle tänka PRECIS så, eller om jag skulle tänka PRECIS tvärt om…
