Allt har sin början…


För mig så känns bara ordet blog som en felstavning av en gammal skräckfilms titel, men å andra sidan så är ju hela blog grejen otroligt skrämmande. Helt plötsligt så har folk fått för sig att inte bara publicera sina tankar och texter utan någon större eftertanke (utöver att de skall vara hippa, eller synas) samtidigt som de inte låter tankarna få löpa fritt och sväva… Nejnejnej, självklart så skall alla kunna kommentera, länka och disikera det man känner och tänker inombords..

Men om jag känner så, varför startar jag då en blog och “Vad gör jag här?” liksom… Bra fråga! …och det är väl precis just därför. Det är en bra fråga, och “bra frågor” finns det för lite av i dagenssamhälle – allt handlar om mig, mig, jag och lösningar och svar på allt.

Tanken är väl att ingen skall behöva läsa detta, utan att det mest skall vara ett personligt bollplank där jag resonerar med mig själv, eller lägger fram tankar för att få dem att klarna och mogna innan jag tar dem till mig igen…

Förhoppningsvis så kan jag även få den som trillat in här att le över någon felstavning som grundar sig i slarv eller min ordblindhet, samt någon lustig vändning av en mening när orden kastas runt eller särskrivs.

Vad denna blog kommer att fyllas av är allt från självömkande, frustration, glädje, frågeställningar, kvasi filosofiska funderingar och annat som förmodligen inte ens är intressant för den närmaste kretsen av folk som är “med Melin”…