Känner hur dagen rör mig i ryggen, den petar på mig, ryggar tillbaka, blir tyst. Stannar upp i mitt ögonblick.
Mitt i.
Mitten av.
Ditt på.
Ditåt.
Ögats mörka blick glänser av själens tårar och för ett ögonblick ser det ut som det finns ett liv, men det är bara dagen som rört på sig och dess skiftning som speglar sig som en rörelse.
Det bor ett leende inom mig, men det är inte hemma. Har inte varit det på ett tag. Eller…? Är leendet kanske hemma, och det bara är jag som gått fel?
I mörkret syns det
tydligt
men du ser det inte
för du tittarinte