Man bloggar och buggar…


Fick en tanke som jag inte funderat så mycket på, för ursprunget har varit så självklart, men som så mycket på nätet så utvecklas saker hela tiden.

Jag tänkte på detta med bloggar.

Jag skriver själv på två ställen, men samtidigt hå håller jag så smått att flytta över allt gammal hit.

Men låt oss gå till början.

Vad är en blogg?

Ursprungligen så var det både en anteckningsplats, samtidigt som det var en plats där man utnyttjade nätets länk möjligheter och länkade till allt man skrev om… Med tiden så ändrades detta till att vara ett ställe där man samtalade med sina läsare – det var interaktivt, kända som okända skulle läsa och kommentera det man skrev och folk kämpade efter uppmärksamheten och anmälde sin blogg till olika listor.

Men sen har det hänt något. Folk började reagera på att alla kunde läsa, och att folk hade insikt och åsikter. Det som var det primära målet för så många, blev plötsligt det som de ville undvika. Detta löser många med att vara anonyma på sina bloggar, eller byta till hemliga bloggar – något som jag inte har något emot i sig…

Men tanken som slog mig. Är denna, vad hände med grundtanken om kommunikation och framför allt – hur stor skillnad är det mellan anonymiteten på nätet och dess “frihet” till att säga vad man vill, till vanligt skitsnack bakom ryggen och allt annat tisseltassel som är tvärt emot vad internet förespråkarna ofta pratar om – öppenheten och det transparenta förfarandet?

Det är en intressant fråga.

Vi vill säga saker, men vi vill inte att folk som kan förstå och göra något åt det, skall lyssna. Vi vill vara anonyma, men ändå vill vi synas på nätet.

Självklart så finns det genomtänkta tankar, som t.ex. den misshandlade mamman, som väljer att vara anonym utanför sin vanliga vardags blogg, och skapar en anonym blogg som just heter den misshandlade mamman och sen ger ut länkar till den i forum för kvinnor som misshandlas och liknande så att de skall kunna höra hennes historia och inte känna sig ensamma.

Jag vet folk som bara skapa sig en blogg för att skriva och skrika ut sin frustration. Det fyller en funktion för dem – att få ur sig det, så långt förstår jag det också… Men vilket klimat sätter det på nätet? Bloggen blir ju ändå en av de bloggar som ens barn kan trilla över, eller andra människor generellt – och blir en del av acceptansen för ett beteende på nätet som vi aldrig skulle acceptera i vårt vanliga liv.

Det skulle i det vanliga livet vara ett dubbelspel, lögner och snack bakom ryggen på de man känner till okända människor – som att stå och snacka skit om sin kollega med killen i kassan i Konsum. Om det kommer fram, hur känns det då för den som blivit utsatt för det – och är man villig att ta ansvaret och skulden till det då? …och VARFÖR skulle man ens kunna göra det då, när man inte kunde det från början – vad blir det för lögn som man skyddar sig med då?

Det är lite av detta som FRA lagen nuddar vid men folk inte tänker på. Man är upprör över att någon skall ha koll på vilka sidor du går in på – men ingen bryr sig om att ens legg kollas överallt och mycket spelas in på videoband – man hyllar nätet för att man kan sätta dit politikerna och pedofilerna på grund av videofilmer som sprids och den informationen man kan få fram över nätet. Man blir vansinnig på skolan om de inte kan ta reda på vem som trakasserat ens son/dotter via mail och MSN när man själv kollat upp IP nummer och sett att det kommer från en av skolans datorer.

Allt detta ser man inte.

Man vill bara inte bli övervakad. Man vill inte ta ansvar. Det finns inte en tanke på att ingen är intresserad av vad du gör, så länge som du inte gör fel. Du behöver inte vara orolig för att åka ditt för olaglig nerladdning, om du inte gör det. Men ladda ner om du vill, men bli inte förbannad om du sedan åker fast – det är en del av den leken du håller på med. Du VET vad lagen säger, du bryter mot den för du tycker den är fel, så långt är OK. Men sen vill inte de flesta stå för vad de gjort.

Lite somm med bloggarna i dag. Många skriver saker som de aldrig vill stå för i det riktiga livet, därför så gömmer de sig bakom olika namn.

Vi säger till våra barn att inte följa med okända människor, men samtidigt så ger vi dem okända människor att följa via bloggarna. De flesta blogg tjänster på nätet har sin egen portal sida där de senaste inläggen från de olika bloggarna på siten syns, där dyker man upp som en okänd människa och ber andra följa med.

Visst kan man skaffa sig sin egen server och se till att ingen länkar till en och att sökmotorerna inte registrerar en, men frågan blir då – varför skriver man då på nätet?

Jag skriver min blogg mest för mig själv – men även för att mina vänner och familj skall kunna följa mig, dela mina tankar och känslor. Jag stängde av kommentarerna för att folk var nyfikna över vilka som skrev och inte vad jag skrev, och vad de svarade, folk la mer tid på att fundera på min tanke för att skriva, än vad jag skrev. Samma sak med länklistan till mina vänner – folk använde den för att försöka kartlägg och lägga ihop saker, och flera gånger var det skrämmande, men intressant, att se hur en tanke kunde träffa flera samtidigt – och några då fick för sig att de hörde ihop, trots att de inte hade något med varandra att göra.

Jag skriver min blogg för mig, och de som är intresserad av mig. Jag vill ge folk en bild och insikt i mig – även om bloggen egentligen ger ganska skev bild av mig. Det är lite som att bedöma en människa efter de filmer som den ser på bio. Det är t.ex. ganska vanligt att man går och ser explosiva actionfilmer på bio, då de drar nyttan av ljud och storlek – samtidigt som man kanske går på tecknat med barnen… Action och teknat. Det säger en del om den människan. Men sen så kanske samma människa ser drama filmer och dokumentärer i lugn och ro hemma och har långa samtal efter dem – istället för att gå till McDonalds.

Allt är inte det man ser, inte ens det man tror sig se.

Nätet handlade en gång i tiden om att se.

Att se nya saker, nya vinklar och se djupare än samhällets snuttifigering. Men det blir mer och mer att vi vill hålla för ögonen och öronen på folk.

Man brukar säga att friheten har ett pris.

Är det det som vi börjar betala nu?

Nu

när vi inte längre bockar och bugar, utan bloggar och buggar våra vänners liv?