handklar

Reading Time: 7 minutes

natt

Man pratar om bi-sexuella människor. De som gillar både män och kvinnor – men jag kom fram till något tidigare. Jag är bi-levande. Jag dras visserligen enbart till kvinnor men detta handlar inte om min sexuallitet, utan mer om mitt inre och mitt yttre. Hur de kontrollerat kan byta plats, att jag har både människa och djur inom mig.

Även om det kan se ut som ett rovdjur – så är det som de allra flesta djuren – den skadar aldrig för nöjesskull, den är ytterst varsam, men samtidigt väldigt djurisk..

Samma människa – samma djur.

människa djur

Hade ett par intressanta tankar under natten.

Jag tror de flesta av dem grundade sig i följande text som jag fick:

    Har nog aldrig sett nån som öppnar sig så mycket som du, som lämnar ut sig så, som visar oss sitt liv så öppet. Men som ändå är så svår att tyda, läsa, förstå och lära känna. Du är så ärlig, så trygg, så ljus och mörk. men du är också så mystisk, så egen, så dold.

    Jag tror det är de som fascinerar mig. Jag känner dig, men ändå inte. Jag ser dig men, inte när jag tittar – utan när jag blundar. Jag hör dig, men inte när jag lyssnar – utan när jag ignorerar det som du säger. Du är en utmaning som jag gillar. Jag förstår dig inte som jag förstått alla andra, du visar mig dig, men du ger mig inte det uppenbara. Du ser mig mer än någon annan sett mig, du förstår mig fast jag inte visar vad jag vill.

    Tack för att jag fick och får lära känna dig och samtidigt får utforska mig själv.

Det är en fantastisk text. Fick även höra:

    du får mig att vilja vara lite bättre. Att lära mig saker. Att utvecklas.

Funderade en del kring mig själv. Mitt problem är att jag aldrig kan ta emot – även de gånger som jag verkligen vill. Det är jättejobbigt. Jag kan ibland få sånt som jag verkligen önskat mig, men kan ändå nästan aldrig ta emot det.

Jag har t.o.m. en lista över människor som jag mött genom åren som jag vet har studieskulder och liknande. Jag har en lista med deras namn och kontonummer samt hur mycket det är på.

Min lista har jag för den dagen som jag skulle vinna en miljon eller liknande. Då skall jag betala deras skulder.

Jag har tak över huvudet. Är inte undernärd. Har vänner och lever. Allt annat är bara bonus… Jag behöver inte ha det bättre.

Vill någon ge mig en matlåda, så kan jag ta rester efter att vi haft någon middag, om jag varit med och betalt och de redan tagit till sin matlåda – då kan jag ta emot matlådan mot att jag ger dem något. Annars så kan jag inte ta emot det.

Jag är nog ganska förstörd egentligen. Det är nog därför jag målar med bilder och ord, för att det inte skall synas eller känns.

Jag tänker varje gång på att folk blir ledsna över att de inte kan/får hjälpa mig, men det bekräftar ju bara bilden jag har av mig – sorg, och besvär… En självuppfyllande profetia liksom.

Problemet är att jag inte ser det som att jag straffar mig själv när jag inte tar emot gåvor, utan att jag ger någon annan möjligheten att få dem.

När det gällde min miljon, så handlar det även om fd. flickvänner eller folk som jag bara haft kontakt med över nätet. Mitt eget banklån hade jag inte tänkt betala av… Det får ta den tid som det tar.

Kroppen får ibland en banan eller en smörgås och ibland så ser jag till att äta något ordentligt – det klarar jag mig på någon dag.

För att jag skall kunna ta emot något så måste jag göra eller ge något tillbaka – och det absurda är att det omvända funkar inte. Om JAG ger någon något så kan jag inte ta emot något för det. Har en vän som skulle ge mig en 100 lapp för att jag hade fixat lite saker – jag la den i hans jackfick när han gick, sen har han försökt lämna över den till mig på andra sätt. Det slutade med att han luskade ut mitt konto och satte in pengarna där. Så fort som jag såg det, så satte jag in 200kr på hans och sa – “För varje försök han fortsätter med så lägger jag på en hundra lapp i min återbetalning“. Så han gav upp.

Jag är bra på att få folk att ge upp.

Vet du varför du är förstörd? Vad är det du försöker dölja? Ser du det fastän du blundar? Är det något du kan reparera?

Ibland vet jag. Men då handlar det ofta bara om ATT jag vet, inte vad hur eller varför. Jag vill inte dölja något, bara att folk inte skall se mig. Tror det är därför som jag är så utelämnade på bloggen, för jag vet att det bästa sättet att dölja något är att lägga det framför folk. Sen om något är trasigt så vill jag inte reparera det. Det är min livlina till barnets frihet – barnen som leker med leksaken som är trasig, barnen som ser ett värde i den ändå, barnen som ser något helt eget i det. Därför vågar jag inte laga mig.

Jag ser mer när jag blunda än vad andra ser när de tittar i dagsljus.

Jag vet att jag är helt blind på vissa saker – på gott och ont. Men det finns saker som jag inte kan se. De är min döda vinkel…

Jag tror de flesta bara stirrar på sina blinda fläckar alt. helt ignorerar dem – folk brukar ofta bara kunna se en sak.

Ang. min självbild så säger jag som pappa säger när någon frågar honom om en tavla: “Vad är det?” säger de… Han går fram, tittar noga och nickar, för att gå tillbaka med orden: “Det var som jag trodde – färg på en duk!” ;)

Jag behöver inte gilla bilden av mig själv – för oavsett vad jag känner inför den, så är det ju jag. Jag kan bara acceptera att den är så, och försöka lära mig använda mig av det….

I utkanten av mig själv hade jag också några tankar kring om att våga ta kontakt.

Jag tror att det bästa sättet är att gå ut och umgås utan att ha några förväntningar, bara för att ha kul och träffa människor.

Problemet uppstår när det inte är så “bara” att träffa människor för folk. Många kan få tunghäfta, eller bara hitta fel ord. Så istället för att tänka på hur folk uppfattar mig eller vad de skall tro om mig, så brukar jag fokusera på att ge det jag vill ha själv.

Jag lyssnar och ser, väntar och låter människorna som jag umgås med få känna att jag inte bara frågat för att bryta en tystnad, utan för att jag är nyfiken på svaret. Jag lämnar dem inte bara för att det kommer in någon annan – och gör jag det för att det är någon jag inte sett på länge, så kommer jag tillbaka efteråt.

Jag brukar ofta tänka på ögonblicken. De är de man minns. Efter ett förhållande på ett antal år, så kan man behöva ta fram miniräknaren för att räkna ut vilket datum eller dag något var – men sen så finns det de där ögonblicken, de sekunderna – ibland en sekund som varar en hel dag – som man minns. Man minns känslan, dofterna och till och med sina egna tankar vid det tillfället.

Nyanser är viktigt för mig, så det handlar inte bara om att ha kul och ta vad som erbjuds – om man bara hade roligt och bara njöt av stunden – alltid, så skulle det ju förlora sitt värde. För mig handlar det mer om att våga vara nyfiken, våga lära mig, våga göra fel och att faktiskt också våga vara försiktig, lyhörd och tillbakadragen.

Om livet handlar om att ge och få, så är jag hellre den som ger först istället för att bara vänta på att få något av den som ger.

Ett bra knep att lära sig det på är att börja med dem man känner sig trygg med. Gå fram till dem och säg hej! först. Fråga dem något först. Nästa gång så kanske man vågar göra det med någon som man träffade förra gången, men inte känner så bra. Plötsligt så säger man hej! av bara farten, till någon man aldrig träffat…

Där kan slutna fester vara en bra plats att starta, samtidigt som det kan vara den värsta platsen… För man vet att alla som är där accepterar och tycker om människor med själformer som går utanför normen. Men det kan ju bli problem om man skulle bli ratad där – jag förstår att man lätt skulle kunna tänka att man t.o.m. är för ful/äcklig/oattraktiv till och med för dem som dras till levande kroppar.

Men tänk istället på att det vore ju fruktansvärt om vem som helst föll för en bara för att man bar det antalet kg som personen gillade, eller hur?

– När man söker någon ute så kan det vara bra att fråga sig själv. “Varför kommer ingen fram till mig?” och ställa sig själv den retoriska följd frågan “Varför går inte jag fram till någon?“. De vanliga svaren hänger nämligen inte ihop. För på den första svarar man ofta: “För att jag är ointressant” och på den andra “För att jag inte vågar” – tänk om det är så för alla de andra också… Alla de som VILL gå fram till dig, kanske inte heller vågar?

Ta dig själv i handen, och säg “Hej!“,

nu är jag klar och redo

Möt sedan dig själv…