Livet kan ändå vara tungt.
Orden kan ändå vara borta.
Lusten kan ändå vara frånvarande.
Orken kan ändå vara lika med noll.
Natten försvinner inte bara för att det är dag, och dagen är inte borta bara för att natten kommit.
Bara för att en sak gör en lycklig, så blir man inte mindre olycklig över det som är tungt.
Livet sår, kan trots att man inte skriker, ändå vara
Lycka och sorg, de sitter inte ihop. På samma sätt som bokstäverna inte sitter ihop.
Det är man själv som gör det.
Idag sätter jag ihop orden så här:
fadsf adsfb r efdlaskfa
fas fsdaf dfdsafdasf dsafnklnvreivnrv erforeäigbeoriv er rev eor frfv ev ev ev ev uevb ueirvievugcdsbvödsvefbvbö ewf ef bv deuberuvbuebv ud evbudö lsdbdvbdfyv udvuevbdvb dfhbdfuöhfuhdsv sdfhoefhowefefosdfkkhdvöadf fdvudfioglkg viodseovc dsfioef efihdfdskcsfdsfsösudfgsdfig sdifiefds edfhaoifhcalskcd difhefhfbösaaödufhöuefheöfbv dfvöuvbösdvöuöfdvöufv ubfdvbö dubudvcbdsöiu budbvuöedbv fduvbr vufdbvudvbduvbdsövdsfv dsövbösdbdsakvub dsfuvudvbd budauvuvbfd vdfvödbvdaövu udvauöidvöadv dauvadbca dscu
uiad
uasd
– Vad gör du?
– Jag skriver
– Du brukar inte skriva så…
Det påminde mig om en tanke om vad katterna pratar om.
Påminn mig om den någon annan gång.