Jag har slagits för länge för mig själv, mina barn är snart båda tonåringar och kommer att frigöra sig – jag behövs inte på samma sätt.

Problemet är att jag vet för mycket, jag förstår för mycket. Jag vet att livet går vidare oavsett vad som händer. Jag vet att ag skulle klara att ta hand om båda barnen och deras mamma gick bort, jag vet att hon skulle klara det. Jag har vänner vars föräldrar försvunnit från livet när de var yngre. Min styvbror förlorade sin mamma som liten och som tonåringar förlorade vi hans far. Livet går vidare, och alla de orsaker som man kan komma med som en orsak till att prioritera, orka och vilja, går att använda åt båda hållen.

Så jag försöker driva mitt liv är att inte blunda, inte kompromissa innan, stå för mina val och prioritera det som är viktigast för mig – inte vad samhället anser är viktigast, eller andra yttre saker. Jag vill kunna känna att det både ger mig en mening med att finns där för mig och andra – vilket samtidigt tyvärr ger mig känslan av trygghet i att jag i allafall gjort något och skulle kunna gå vidare med ett gott hjärta över att jag faktiskt uträttade något den tiden som jag var vid livets sida. Jag måste se orättvisorna, jag måste kämpa mot dem och för andra, men det ger mig inte bitterhet. Jag är så tacksam för mitt liv, alla jag mött och vad livet gett mig. Min ångest handlar om en frustration över hur jag låses fast.

“INGEN kan förändra eller hjälpa om inte personen själv tillåter det. “

Problemet är just det. Du kan inte bli mätt om du inte äter, men håller någon för ens mun, syr någon ihop den, så kan du inte äta – hur mycket du än vill. För att kunna tillåta att någon hjälper, så måste man ha utrymmet till att röra sig, att släppa in någon på – men hållet som man faller i blir bara djupare och smalare och det är svårt att ens skicka ner ett rep… Även om det skulle gå, så sitter händerna fast vid sidan, så man kan inte räcka sig efter det.

Jag kämpar för LIVET, men jag vet också att livet inte är för evigt. Allt jag väntar på i tunga stunder är samma sak som folk väntar på att veta om de är förälskade eller inte. När man sen blir det så VET man, man behöver inte undra om man verkligen är förälskad. Man vet. Det är den känslan som jag väntar på i mörkret. Att veta, att veta, nu, just nu tog livet slut.

Jag är inte där

ännu