Att jag har en eller två, kanske tre bra dagar, så betyder det inte mer än så. För i min värld. I mitt liv. Det liv som inte är ditt. Där kan det betyda att jag sedan faller totalt och inte kan kommunicera på flera dagar.
Vad gör det i ett arbetsliv. Vad gör det med ansvar. Vad gör det med andra människor som förlitar sig på än. Vad gör det med självkänslan och det egna måendet.
Det finns fortfarande så många i detta land som inte tänker längre än sitt eget tillkorta kommande.
Det jag kan, kan andra.
Det är deras motto.
Men när man ber dem om saker som de inte kan, då kan de ju inte kunna allt.
Allt de behöver är vad som är viktigt i den världsbilden som de själva byggt upp tillsammans med en plankmålande omgivning. Det finns inga oväntade små rosor i något hörn, inte något spontant uttryck eller något oväntat. Det är deras rutin. Deras fängelsegård. De försöker hålla sin världsbild fången inom sina egna snålt tilltagna gränser. De ser vad de kan. Resten är ointressant. Mångfalld handlar enbart om antalet roser som de skall få, eller ärtorna på deras talrik.
Olikhet är potatisarnas olika form. En potatis är dock alltid en potatis för dem. Ett äpple eller en rot är något helt annat, och hör sällan till bilden. Om det inte är en rot som de själva känner till eller något med äpple som de själva tycker om. Lite som turken i affären nere på gatan.
Honom känner de ju.
Men alla andra. Alla de som kommer för att leva på oss. Fy fan för dem.
Eller som alla de andra. De som jobbat i 20 år eller mer. De som idag är sjuka och utfärsäkrade. De lever på systemet. ATt de betalat skatt i 20 år eller mer, det är ointressant, för de lever på de som jobbar idag. Men alla våra pensionärer som inte får jobba idag? Lever de också på dem som jobbar idag? Bygger hela samhället enbart på dem som jobbar idag?
Vad hände med dem som jobbade förut? De som kommer att jobba sen?
Kortsyntheten är ofta tydlig.
Man hör tydligt när de går in i de skyltar som de själva satt upp. Lite som paradoxen med att Moderaterna kallar sig ett arbetarpari.
Att slås har jag lärt mig och lär mina barn, är den sista utvägen som kommer när man inte har några ord kvar. När inget annat hjälper, när jag försökt lösa något på alla andra sätt.
Men idag så är det ok att slå på dem som är utanför, de som inte orkar, de som mår dåligt.
Helt utan att någon tar reda på hur de mår, varför de mår som de gör och vad som görs för att de skall må bättre.
Det är OK att slå på dem. De gör ju inte rätt för sig. De är lata. De utnyttjar systemet. De lukat illa, de ljuger, de är färgade, de är judar… DE ÄR MINDRE VÄRDA ÄN VI SOM ARBETAR, än vi som är duktiga, än vi som är kristna, än vi som är vita…
Historien upprepar sig sig. Inte för att den vill, inte för att vi inte lär oss, utan för att människan är sån och det är en del av livets cyckel.
Den bortgångne George Carlin belyser det hela så tydligt…
”The planet ain’t goin’ away… we are!”