Jag vet inte hur saker hade sett ut
Vet knappt hur saker ser ut i dag
än mindre hur framtiden kommer att vara.

En gång i tiden så trodde jag att jag visste,
men jag lär mig att jag vet mindre och mindre.

Jag har tappat många drömmar och försöker mest likt ett barn som skrattar när någon leker med en pappersbit framför dem, nyfiket leva just då. Jag vet inte vad som händer nästa sekund. Nästa andetag. Jag försöker ta var och ett av dem som en fantastisk present, där jag är ett otacksamt barn som bara ler åt att det händer.

Inget är givet i livet, eller så är allt givet. Vårt val är inte att välja, utan att ta till oss av det vi får, så att vi på bästa sätt kan lära oss något att föra vidare till andra…

Men tiden minns aldrig. Den bara går. Jag har försökt be den stanna ibland. Fråga den vad den minns av mitt liv, men den bara fortsätter att räkna framåt. Någonstans började jag följa med, som ett barn som blint följer sin mamma eller pappa och tittar med stora ögon på allt det som den inte förstår.