Från början slutade vi…

Reading Time: < 1 minute

Denna blogg började i Augusti 2005, och tog sig sedan genom ett par riktigt tunga år i ett förhållande, där mycket tankar, känslor, nyanser och toner tog sin självständiga form.

Idag ligger de här, inte som ett dokument över vad som är rätt och fel eller ens över vad som historiskt hänt… Utan mer bara som en fort av en inblick i tankar som levde för små spröda ögonblick och färgade av sig som vattenfärger på fotopapper..

Tyvärr så kan det vara så att ÅÄÖ och andra specialtecken ser lite konstiga ut i visa texter, på grund av en flytt av bloggen – men jag hoppas att det ändå går att tyda (visa enstaka sidor kan vara låsta med ett lösenord, men jag skall försöka se till att låsa upp allt. Men jag tror att det återkommande lösenordet är “VILLSE” (Inte “vilse”, utan “vill se”, fast som ett ord)

Du kan börja läsa här, från början:
http://www.regndroppar.com/blogg/am/2005/08/29/allt-har-sin-borjan/

få leker

Reading Time: < 1 minute

Folk säger å ena sida: “Du MÅSTE stå på dig“. Men när man väl står på sig, säger de: “Du MÅSTE släppa saker“.

Folk har en tendens att blanda ihop allt som har med en själv med andra. Självinsikt, självbild, självrespekt och självförtroende. Alla tror att det handlar om något man visar och ger andra eller behöver andras tillåtelse till.
Jag har INGA problemmed att tycka att jag är bra, på samma sätt som jag kan tycka att jag är dålig. Jag är skitduktig på visa saker, asdålig på andra… MEN gör det mig bättre eller sämre än andra? Varför måste jag jämnföra mig med dem? JAg har inget behov av att hävda mig gentimot andra för att veta vem JAG är. Det är inte andra som definierar mig. Det är jag som gör det.

Folk vågar inte leka. De tror att allt skall vara skoj, allt skall vara ljus och att allt skall ha en synlig mening för dem. Men det är ingen lik. För leken finns mellan dröm och verklighet. Drömen och verkligheten bjuder på allt från ljus till mörker, förståelse och oförståelse. En riktig lek är fri.

Inte fångad
i ett skratt
för att få

leka

livet

Att flyga med hjul

Reading Time: 3 minutes

Frågor kring ljust och mörker, om livsuppfattningar och allt däremellan.

Antingen skall jag le, skratta till, rycka på axel och säga att det löser sig bara man försöker och är possitiv. Då blir folk trygga och tycker att man är stark, för att man är så svag att man inte klarar av att möta alla sidor av livet.

Eller så skall jag svara på det som folk pratar om, det som folk frågar om. Fast då lyssnar de inte och då tar de det lilla som de lyssna på, och lägger det på allt. Framför allt sånt som varit om man pratar om nu och framtiden (och tvärt om)

Att hjälpa människor handlar om att säga att allt de gör är bra och påpeka alla fel som man själv har gjort. Då känner de sig nöjda och de känner sig trygga. Då kan de lyssna… Berätta något om mig, säger folk ibland. Men de vill inte höra något om dem. De vill se om man kan berätta en saga som de själva känner igen.

Berätta något om mig. Säger man det, så tystnar andra och kanske i bästa fall säger att de vet, men man kan inte ta det till sig, så därför säger de inget.

Märkligt att de tror att man kan lösa saker, bli bättre och må bra genom att inte känna sig själv. För om de vet något, men inte säger det… Hur skall man kunna veta och lära sig det själv?

Allt kan sägas på olika sätt. Man kan säga “Nej, älskling, idag så kan du inte låna min bil, för jag har tyvärr andra planer och behöver den själv. Puss“, eller så kan man säga “Så fan heller!! Fan i helvete att du får låna min jävla bil idag“, eller kanske “Tss… Det får du lösa på annat sätt idag” eller varför inte. “Nej, idag går det inte, men i övermorgon kan du få göra det“. Allt säger i stort sätt samma sak om hurvida man får låna bilen idag.

Det finns så många olika sätt att säga samma saker.

Ändå så upprepar vi oss på samma sätt som en svensk turist i en film från 80-talet genom att säga samma ord på svenska i olika tempo och tonhöjd till den franska servitören. Vi försöker…

Frågar vi någon någon somär sjuk hur den mår, och den faktiskt svarar på det. Så blir vår reaktion att personen bara ser allt det jobbiga, att den inte ser det fantastiska och underbara… Men med sjukdomen finns det kanske ine något fantastiskt och underbart. Hade vi däremot rågat om fågelsången i morse, så hade personen kanske haft en långt utläggning om det underbara i livet och kommit med det mest fantastiska kärleks förklaringen till livet.

Men vi bryr oss inte om vad vi frågar. Det är sällan vårt ansvar. De flesta anser att det är den som svarar som har ansvaret för att lämna ett svar som passar in i vad de sökt.

Undrar om det ligger något i att den som inte vågar möta och ta del av olikheter får aldrig se regnbågens alla färger, och att det är därför att alla jämt säger till den depremerade att allt inte är svart och vit, men utan att de själva ser några färger? En deprimerad ser gul, blått och grönt också. Men den ser att det är just det, en annan nyans på samma sak. En färg. Det löser inget problem. Vi vill gärna tro det. Vi har alla sett tomtensfabrik på julafton, där de målar schack med ett penseldrag.

Oavsett hur ljust eller mörkt, oavsett om det är svart, rosa eller grönt, så blir ett knivbland mot halsen livsfarligt. Det spelar ingen roll vad det är för färg på den eller om det är en skojig clown, bra vän eller en elak ovän. Det är fortfarande livsfarligt.

Livet är inte svårare än så.

Man kan försöka måla upp livet hur man vill, men det förändrar det inte. Det fantastiska är fantastiskt och det jobbiga är jobbigt. Det är olika för oss alla. Vi kan inte se in i andra och vi kan inte se oss själva…

Därför är det så viktigt att när någon frågar, att man berättar vad man vet och vill. Annars kommer man ingenstans, eller så får man uppfinna hjulet om och om igen för att kunna ta sig framåt medans andra tittar på från sina flygande maskiner…

Detta är vatten…

Reading Time: 3 minutes

The freedom all to be lords of our own tiny skullsized kingdoms. Alone at the center of all creation.

Ett utdrag av Samuel Gezelius, från David Foster Wallace‘s föreläsing ‘This is Water‘ till 2005 års avgångsklass vid Kenyon College, om vikten av utbildning och hur det kan fostra vår empati

    “The only thing that is capital T truth is you get to decide how to see it. This, I submit, is the freedom of real education. Of learning how to be well adjusted. You get to consciously decide what has meaning and what doesn’t. You get to decide what to worship.

    Because here is something else that is weird but true. In the day to day trenches of adult life, there is actually no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship.

    And a compelling reason for maybe choosing some sort of god or spritual type thing to worship, be it J.C. or Allah, be it Jawe or the Wiccan mother goddess, the four noble truths or some inviolable set of ethical principles, is that pretty much anything else you worship will eat you alive.

    If you worship money and things, if they’re where you tap real meaning in life, then you will never have enough. Never feel you have enough. It’s the truth.

    Worship your own body and beauty and sexual allure, and you will always feel ugly. And when time and age start showing you will die a million deaths before they finally plant you.

    On one level we know this stuff already. It’s been codified as myths, proverbs, clichés, epigrams, parables, the skeleton of every great story. The whole trick is keeping the truth up front in daily consciousness.

    Worship power, you will end up feeling weak and afraid, and you will need ever more power over others to numb you to your own fear.

    Worship your intellect, being seen as smart, you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out.

    Look, the insidious thing about these forms of worship is not that they are evil or sinful, it is that they are unconscious. They are default settings. They are the kind of worship you just gradually slip into, day after day, getting more and more selective about what you see and how you measure value without ever being fully aware that that is what you’re doing.

    And the so called real world will not discourage you from operating on your default settings. Because the so called real world of men and money and power, hums merrily along on the fuel of fear and anger and frustration and craving and the worship of self.

    Our own present culture has ? these forces in ways that has yielded extraordinary wealth, and comfort and personal freedom. The freedom all to be lords of our own tiny skullsized kingdoms. Alone at the center of all creation.
    This kind of freedom has much to recommend it. But ofcourse there are all different kinds of freedom. And the kind that is most prescious you will not hear much talked about in the great oustide world of wanting and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and disciplin. And being able truelly to care about other people and to sacrifice for them, over and over. In myriad heavy little unsexy ways, every day. That is real freedom. That is being educated, and understanding how to think. The alternative is unconsciousness. The default setting. The rat race. The constant ? sense of having had and lost some infinite thing.”

Tack

Reading Time: < 1 minute

Varför stå upp för sig själv, eller slåss för andra då ingen bryr sig?

Det är bättre och mer givande att lägga sig på rygg, slappna av och titta på stjärnorna, lyssna på bladen som fyller sina lungor och sakta börja skymma sikten genom träden…

Ögonbikt

Reading Time: 3 minutes

Vem är jag?

Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?

Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.

Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.

Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?

Var en man istället!
Bete dig som en man!

visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.

Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.

Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.

Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.

Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.

Så blev det inte.

Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.

De pratade om manlighet.

Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?

Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.

Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?

Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.

Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.

De är inte som du

Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.

Som om du skulle bry dig

om någon annan

än dig själv

amen.

spegelyta av ingenting

Reading Time: 3 minutes

Utan syre, utan luft, utan vatten.
Fast i en spegelblank yta.

visst är det härligt väder?
Så fantastiskt ute nu!
Underbart…

Folk talar som om de vore den svarande spegelbilden till häxan som frågade vem som var vackrast i landet. Yta och ljus. Extern värme.

Det har absolut inget med något att göra. Det är bara en variant på:

    “Vad som göms i snö kommer fram i tö”

lite som:

    “Vad som glöms i vårsol, kommer fram i höstmörker”

Men ingen bryr sig. Man är fast i den populistiska tanken om att fånga dagen. Att leva här och nu, att man skapar sig egen situation. Allt som tar bort ansvar för vad som skett och vad som kommer att ske. Man klappar sin spegelbild på ryggen och blundar åt världen.

Folk lyssnar efter knoppar som spicker, medan jag hör hur bojorna låses. En efter en. Fler på fler. Blir instängd. Fastlåst. Gjuten i betong och sängt till botten, med ord om att det är OK: Jag är ju fisk, jag är ju frisk, det är ju ingen risk, allt jag behöver är lite pisk,

tssk!

Ångest. Panikångest, rädsla, oro, spänningar, tryck. Otrygg.

Mitt i en centrifug. Fast i en explosion.

Bang!

och igen, och igen, och igen, och igen…

och igen

och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen, och igen.

Vänder in och ut på mig, ser perspektiven från andra hållet: drömma – amöba, dröm – mord. Snurrar runt, ser åt alla hållen. Ser hålen. De som jag faller igenom.

I bitar

Händerna skakar, själen kväver sig själv. Jag står utanför och ser på utan civilcurage. Räcker ut händer. Folk tar dem och skakar hand med ett leende.

visst är det härligt väder?
Så fantastiskt ute nu!
Underbart…

Vilken bra dag

Det är OK
Ta hand om dig
Jag finns här

Ha en bra dag!

Underbart…
Så fantastiskt ute nu!
visst är det härligt väder?

De gör vad de kan. Verkligen. Precis som tandLÄKAREN vid brännskadan och bilREPERATÖREN vid datorhaveriet samt skådeSPELAREN vid orkesterkonserten.

Det gör ont att andas. Det bränner i ögonen när jag tittar och paniken sprider sig när jag blundar och ångesten kväver mig då jag håller andan.

Det snurrar. Men det är samma sak åt alla håll. Jag försöker verkligen tänka, se och göra något. FAN så jag försöker.Men jag kan inte själv.

Kanske för att jag inte är man nog.
Kanske för att inte är en värdig medmänniska.

Som en spegelbild. Den som alla hatar att se av sig själv. Den som inte stämmer med deras själv bild. Den som endast ser bra ut då den speglar en ljusblå himmel. Den som inte spegelar dig… Den som inte visar mig.

Den som döljer
sin blick

för sig själv

i vetskap

om att den är osynlig

Victor

Reading Time: < 1 minute

Jag vet inte hur saker hade sett ut
Vet knappt hur saker ser ut i dag
än mindre hur framtiden kommer att vara.

En gång i tiden så trodde jag att jag visste,
men jag lär mig att jag vet mindre och mindre.

Jag har tappat många drömmar och försöker mest likt ett barn som skrattar när någon leker med en pappersbit framför dem, nyfiket leva just då. Jag vet inte vad som händer nästa sekund. Nästa andetag. Jag försöker ta var och ett av dem som en fantastisk present, där jag är ett otacksamt barn som bara ler åt att det händer.

Inget är givet i livet, eller så är allt givet. Vårt val är inte att välja, utan att ta till oss av det vi får, så att vi på bästa sätt kan lära oss något att föra vidare till andra…

Men tiden minns aldrig. Den bara går. Jag har försökt be den stanna ibland. Fråga den vad den minns av mitt liv, men den bara fortsätter att räkna framåt. Någonstans började jag följa med, som ett barn som blint följer sin mamma eller pappa och tittar med stora ögon på allt det som den inte förstår.

klocka ord

Reading Time: 2 minutes

Du har ju tid

att fotografer
att redigera bilder
att göra saker med dina barn

Det är faktiskt sant.

Skulle jag inte ha tid

så skulle det inte gå

att ta några bilder, även om det bara tar någon sekund av tid.
att redigera bilder, även om jag bara orkar sätta på datorn en dag, först några dagar senare öppna redigering programet och då enbart ha kraft till att göra 1/50 del av de bilder jag tagit.
att göra saker med mina barn, som att lyssna på dem, samtala med dem och någon gång varannan månad ta mig ut tillsammans med dem.

Det som tar dig mindre än en sekund att se och säga, kan ha tagit mig över en månad att göra. Men det ser du inte. Du ser bara resultatet och tror att så är det. I de fallen är det ett under att du blivit förälder, för du kan ju inte förstått vad som skett med dig då. Att saker tar tid. Jag vill inte tänka på hur dina barn haft det då de växt upp och inte kunnat gå, cyckla eller räkna matte lika ba som du – eller i rättvisans namn, andra barn.

Har du någonsin sett dem som egna individer, som sig själva, utan att du jämnställt dem mot andra i samma situation. Har du sett dina egna barn? Frågan kommer upp då du inte ser andra människor, och jag vill tro att dina barn – oavsett hur stora eller små de är, faktiskt också är människor, eller att du i alla fall ser dem som det.

om du nu sett dem överhuvudtaget.

Att använda sina egna barn för att smutskasta andra, att leka med människorsliv så respektlöst, är dock inget konstigt. Det är bara ett tecken på vårat samhälles behov av tillbehör. När vi inte kan stå själva, så måste vi kasta andra på varandra. När vi inte vågar säga något, så går vi och bär på det istället för att göra något åt det, och sen exploderar vi som ett fyrvärkeri utan glöd och det enda ljudet som hörs är vårt eget skrick när raketerna flyger och ljudet av oss själva som smäler i marken utan någon färgkaskad överhuvudtaget.

Tänk att folk som faktiskt jobbar själva inom vården anser att för att vara sjuk, så får man inte le, inte ha skoj, inte ha någon möjlighet till att orka något ibland – framför allt så skall man inte visa andra att man mår dåligt, dock inte heller försöka visa att man mår bra.

Lösningen är dö, eller ta piller, var tyst och jobba.

Sen undrar man

varför

människorna i samhället

är som de är mot varandra
varför folk ljuger
varför folk sviker
varför folk inte orkar
varför folk utnyttjar

varför ingen längre

talar

med varandra

att se på när andra målar plankton

Reading Time: 2 minutes

Att jag har en eller två, kanske tre bra dagar, så betyder det inte mer än så. För i min värld. I mitt liv. Det liv som inte är ditt. Där kan det betyda att jag sedan faller totalt och inte kan kommunicera på flera dagar.

Vad gör det i ett arbetsliv. Vad gör det med ansvar. Vad gör det med andra människor som förlitar sig på än. Vad gör det med självkänslan och det egna måendet.

Det finns fortfarande så många i detta land som inte tänker längre än sitt eget tillkorta kommande.

Det jag kan, kan andra.

Det är deras motto.

Men när man ber dem om saker som de inte kan, då kan de ju inte kunna allt.

Allt de behöver är vad som är viktigt i den världsbilden som de själva byggt upp tillsammans med en plankmålande omgivning. Det finns inga oväntade små rosor i något hörn, inte något spontant uttryck eller något oväntat. Det är deras rutin. Deras fängelsegård. De försöker hålla sin världsbild fången inom sina egna snålt tilltagna gränser. De ser vad de kan. Resten är ointressant. Mångfalld handlar enbart om antalet roser som de skall få, eller ärtorna på deras talrik.

Olikhet är potatisarnas olika form. En potatis är dock alltid en potatis för dem. Ett äpple eller en rot är något helt annat, och hör sällan till bilden. Om det inte är en rot som de själva känner till eller något med äpple som de själva tycker om. Lite som turken i affären nere på gatan.

Honom känner de ju.

Men alla andra. Alla de som kommer för att leva på oss. Fy fan för dem.

Eller som alla de andra. De som jobbat i 20 år eller mer. De som idag är sjuka och utfärsäkrade. De lever på systemet. ATt de betalat skatt i 20 år eller mer, det är ointressant, för de lever på de som jobbar idag. Men alla våra pensionärer som inte får jobba idag? Lever de också på dem som jobbar idag? Bygger hela samhället enbart på dem som jobbar idag?

Vad hände med dem som jobbade förut? De som kommer att jobba sen?

Kortsyntheten är ofta tydlig.

Man hör tydligt när de går in i de skyltar som de själva satt upp. Lite som paradoxen med att Moderaterna kallar sig ett arbetarpari.

Att slås har jag lärt mig och lär mina barn, är den sista utvägen som kommer när man inte har några ord kvar. När inget annat hjälper, när jag försökt lösa något på alla andra sätt.

Men idag så är det ok att slå på dem som är utanför, de som inte orkar, de som mår dåligt.

Helt utan att någon tar reda på hur de mår, varför de mår som de gör och vad som görs för att de skall må bättre.

Det är OK att slå på dem. De gör ju inte rätt för sig. De är lata. De utnyttjar systemet. De lukat illa, de ljuger, de är färgade, de är judar… DE ÄR MINDRE VÄRDA ÄN VI SOM ARBETAR, än vi som är duktiga, än vi som är kristna, än vi som är vita…

Historien upprepar sig sig. Inte för att den vill, inte för att vi inte lär oss, utan för att människan är sån och det är en del av livets cyckel.

Den bortgångne George Carlin belyser det hela så tydligt…

‎”The planet ain’t goin’ away… we are!”

Använda skydd

Reading Time: 3 minutes

Människor.

Vad skall man säga om dem, förutom att vi alla inte är det.

Vi kan i ena sekunden säga att någon ser sig som ett offer, och i samma mening anklaga dem för att de lyfter upp sig själva på ett podium. Vi kan i ena sekunden säga att någon är bra på något, för att sen förklara hur dåliga de är på det och vem som helst kan det. Människor som säger att de inte är rädda för att säga vad de tycker, men sen gör allt vad de kan för att inte behöva stå för det.

Att vara människa är att kommunicera. Att ta reda på saker. Att kunna leva och att vara alvarlig samtidigt. Att kunna respektera andra. Att visa empati och solidaritet, även om man inte håller med eller tycker samma sak. Att hjälpa och stötta varanda, att arbeta tillsammans och att försöka föregå med gott exempel

Även om man egentligen inte kan.

Att en rullstolsbunden berättar om hur fantastiskt det är att gå i skogen, eller hur farligt någon vattenrädd någon förklarar att havet är, säger inte hur det är. Men det säger en del. Det berättar en viktig del. Någon annans synvinkel.

Någon kanske jämt på fester pratar om miljön, men privat personen kanske låter vattnet rinna och mest pratar om senaste Big Brother avsnittet. Fråntar det vikten av det som sagts om miljön? Gör det det hela mindre viktigt, osant eller något liknande?

När man pratar om SIN rätt att få säga vad man känner och tycker, så måste man acceptera och tillåta andra att ha DERAS. Men det märkliga är att de flesta som hävdar sin rätt, eller att de bara säger sanningen, så sällan tål att andra säger emot.

Vi minns saker. VI väljer vad vi minns till stor del. Vi kan prioritera att minnas något. Vi kan avgöra att när vi hör något, och vi är osäkra om det, så kan vi kolla upp det. Ingen har dött av att någon frågat.

Men faktum är

att folk kan dö av att någon inte frågar.

Samhället byggs inte av de som nöjer sig med hur det är. Samhället byggs inte heller av dem som kommer på alla nya saker. Samhället byggs av dem som tar anvsvar för att se till att det fungerar nu, de som påpekar fel och brister, de som ser till att grunden blir så stadig som möjligt att bygga något annat på.

Hör du någon som alltid klagar? Lyssnar du på den jämt? Eller lyssnar du bara när den klagar, via det forumet som den klagar? Retar du dig på det? Hur är det omvänt? Retar du dig på någon som bara är glad och lycklig? Kan någon vara glad och lycklig samt klaga? Går det att kombinera? Vad är det du retar dig på egentligen?

Är det det att någon har tid att läsa något som du inte gör medan du spelar ett spel på facebook? Eller är det det att någon har en sekund över att ta ett fotografi på något, medan du knappt har några på dig själv?

Vad är det som du ogillar så mycket med någon?

Ta reda på det, och bilden som du får framför dig är sällan en tavla av den du beskrev, utan alltsom oftast en spegelbild av dig själv. Dina drömmar och besvikelser. Din egen frustration över att du inte kan, får, orkar eller har möjlighet till. Det är därför som du ogillar det. Eller så är det bara för att du inte kan sätta dig in i det hela och det handlar om din rädsla över att inte förstå.

Vad är det vi för vidare till våra barn?

Är det vilket parti vi röstade på eller är det en plakett med vår lönecheck och ett tack för trogentjänst ända fram till det att dom la ner företaget, eller att det blev uppköpt av ett utländskt företag som la ut alla jobb på entreprenad? Är det att i skall lära våra barn att det är ok att må dåligt för att alla andra säger sig göra det också, och att det löser sig med lite piller?

Vi kan säga till någon som hanskas med ord, att den vrider på orden, att den använder orden. Men skall inte ord användas? Varför blir ett ord anorlunda när det vrids på och varför är det omöjligt att vrida det tillbaka? Om man själv vet vad man menade och sa, så borde det ju vara lika enkelt som att vända ett båt som vält i en stilla sjö.

Men oftast så vet vi inte vad vi säger. Vi upprepar bara något som någon annan sagt och vi tyckt låtit bra, framför allt så har de orden inte blibit emotsagda, så därför vågar vi använda dem trots att vi inte vet något om vad de betyder varesig för oss själva, för samhället eller för den personen som vi riktar det till.

Vi gör allt för att skydda oss själva.

Kanske är det därför som vi slår och mår dåligt av dem som försöker leva utan att skydda sig

från livet

?

sikten över andra sidan ån…

Reading Time: 3 minutes

I dag fick jag höra ord som inte bara värmde min själ, utan även placerade tillbaka en del av den eld som jag saknat så länge. De kom från en av de mest fantastiska män som jag känner och ser upp till. Han skrev:

Ett fantastiskt arbete du lägger ner med hela själen , hjärtat och hjärnan! en sannt 3 dimensionell medborgare…som detta land knappt ens längre förtjänar…love ya man

Vad jag gjort? Jag gjorde det jag alltid gjort. Vågat prata, vågat stå för min åsikt, vågat låta andra ha sin uppfattningen – men samtidigt inte acceptera att den skall stå oemotsagd.

Det finns så många människor har åsikter om andra, men bara så länge som ingen säger emot dem – det är så som rasismen byggde sig stark i kafferummen och så som föraktet mot utförsäkrade har spritt sig. Man talar med de som tycker samma sak, och de som tycker annorlunda håller tyst…

Tyvärr, eller som tur är, så är jag inte den som varesig håller tyst eller ser mig som ett bittert stilla sittandes offer, utan jag försöker ständigt göra något åt min och de i min närhetssituation.

Det är min stolthet, min lycka och livskraft – att kunna hjälpa andra sätta ord på en likvärdig situation och ge de tysta en röst…

Även om jag själv knappt har ork att andas.

Somliga tycker att det är en offer roll, men de vet inte vad ett offer är. De vet ingenting om situationen, utan tror att verkligheten utspelar sig på den yan som de ser utan att de behöver bry sig. De tror att världen är den som snurrar i deras kafferum, och om de själva endast ser det negativa någon skickar ut, utan att kunna läsa mellan raderna eller förstå att det är en del av en helhet, så tror det att livet är sånt. Om någon ler, så måste den vara lycklig. Om de ser någon prata om tunga saker, så är den ett offer o.s.v.

Att leva är att våga. Att leva är INTE att fly från döden eller att tjäna pengar. Självklart så vill alla må bra. Att tro något annat är bara naivt och trångsynt. Självklart så försöker alla utförsäkrade som är sjuka göra allt de kan för att bli fiska. Men saken är den… Vägen till att bli utförsäkrad är en lång och tung väg.

Den tar mycket kraft och ork. Hur är det tänkt att man skall orka när inte ens samhället eller en bekant orkar bry sig. De behöver inte göra så mycket, mer än att bry sig och visa stöd i de flesta fallen. Men inte ens de klarar några av. Ändå har de mage att kritisera de utförsäkrade, de sjuka och de som av någon anledning som de inte känner till har förmågan att jobba.

De som läser min blogg, vet att bloggen bara skildrar en bråkdel av mitt liv. DEt tyngsta syns inte här, det vardagliga och det fantastiska syns inte här. Det mesta syns inte här.

Det som syns här är sånt jag inte orkar bära själv, eller inte vill bära själva. Det är för att lätta min egen börda – utan hjälp. Jag har stängt av kommentar funktionen av just den anledningen, så att ingen skall tro att jag skrive något för sympatier eller att någon skall tycka synd om mig.

Jag vill bara visa mig själv, och de som ser mig. Delar av min verklighet som inte syns.

Men blinda finns även bland de som ser, bara med den skillnaden att riktigt blinda förstår och känner mer än de som faktiskt ser.

Blunda

och avgör vem du är.

Battle: ME

Reading Time: 2 minutes

Jag har slagits för länge för mig själv, mina barn är snart båda tonåringar och kommer att frigöra sig – jag behövs inte på samma sätt.

Problemet är att jag vet för mycket, jag förstår för mycket. Jag vet att livet går vidare oavsett vad som händer. Jag vet att ag skulle klara att ta hand om båda barnen och deras mamma gick bort, jag vet att hon skulle klara det. Jag har vänner vars föräldrar försvunnit från livet när de var yngre. Min styvbror förlorade sin mamma som liten och som tonåringar förlorade vi hans far. Livet går vidare, och alla de orsaker som man kan komma med som en orsak till att prioritera, orka och vilja, går att använda åt båda hållen.

Så jag försöker driva mitt liv är att inte blunda, inte kompromissa innan, stå för mina val och prioritera det som är viktigast för mig – inte vad samhället anser är viktigast, eller andra yttre saker. Jag vill kunna känna att det både ger mig en mening med att finns där för mig och andra – vilket samtidigt tyvärr ger mig känslan av trygghet i att jag i allafall gjort något och skulle kunna gå vidare med ett gott hjärta över att jag faktiskt uträttade något den tiden som jag var vid livets sida. Jag måste se orättvisorna, jag måste kämpa mot dem och för andra, men det ger mig inte bitterhet. Jag är så tacksam för mitt liv, alla jag mött och vad livet gett mig. Min ångest handlar om en frustration över hur jag låses fast.

“INGEN kan förändra eller hjälpa om inte personen själv tillåter det. “

Problemet är just det. Du kan inte bli mätt om du inte äter, men håller någon för ens mun, syr någon ihop den, så kan du inte äta – hur mycket du än vill. För att kunna tillåta att någon hjälper, så måste man ha utrymmet till att röra sig, att släppa in någon på – men hållet som man faller i blir bara djupare och smalare och det är svårt att ens skicka ner ett rep… Även om det skulle gå, så sitter händerna fast vid sidan, så man kan inte räcka sig efter det.

Jag kämpar för LIVET, men jag vet också att livet inte är för evigt. Allt jag väntar på i tunga stunder är samma sak som folk väntar på att veta om de är förälskade eller inte. När man sen blir det så VET man, man behöver inte undra om man verkligen är förälskad. Man vet. Det är den känslan som jag väntar på i mörkret. Att veta, att veta, nu, just nu tog livet slut.

Jag är inte där

ännu

skamlös

Reading Time: 2 minutes

Dagens Nyheter: “De personer som är alltför sjuka för att tillgodogöra sig Arbetsförmedlingens insatser ska kunna stanna i sjukförsäkringen.

Under 40-talets utrensningspocess så höjde folk ena handen mot skyn i en hälsning. Denna gång höjer vi också handen, men slå den istället mot vår panna över dumheterna som sker i ord om folkets bästa…

Lektion i ordmanipulation: “…enskilda personer har kommit i kläm.“. ALLA fall handlar jämt om enskilda personer, så enkelt är det. Endast 3% av de som utförsäkrades 2010 har kunnat återgå till arbete utan stöd. Att det betyder att 93% INTE gjort det, är liksom en fråga om enskilda fall…

Det är visserligen skönt att de kan tänka efter, även om det hade varit bättre om de tänkt före, och sen med deras nya lek med ord, så vet man inte riktigt länge vad de egentligen menar… Arbetar och rättevisepartiet, Moderaterna. Jo, men hej….

Aftonbladet köper påståendet om att Regeringen river upp sjukförsäkringsregler, även om det faktiskt inte handlar om att riva upp något, utan bara om att lappa över och klistra igen munnarna på dem som kritiserar regeringen för att inte göra något.

Läser på LO Bloggen, där Kjell Rautio bl.a. skriver ‎”Det är hög tid att regeringen slutar upp med sina retoriska piruetter och släpper på den partipolitiska prestigen. Valrörelsen är faktiskt över. Ska vi klara av att lösa de allvaliga problemen som finns pga de nya sjukreglerna är det dags för Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson att bättre leva upp till den ödmjukhet och lyhördhet som de så ofta själva framhåller att de besitter…

Citerar lite kommentarer som jag sett:

    * “Det märkliga är att man vill införa en regel som redan står i lagen.
    Medborgarens rätt till en individuell bedömning, värdighet och respekt är en av grundbultarna i grundlagen.
    Det betyder att vi har haft en socialförsäkringslag i 3 år som bryter mot regeringsformen och att det finns ett stort antal rättsfall i landet som borde överprövas i Europadomstolen.”
    * “sedan Kristersson har hållit sin presskonferens, vet vi att det enda som i princip räknas som “oskäligt” för att utförsäkra en sjuk person, är sjukhusvistelse. Kristerssons anpassning består alltså i att sjukhusliggande ska slippa forslas till Arbetsförmedlingen samt att förtroendet för Förskringskassan ska ökas genom en PR-kampanj!”
    * “försäkringskassan snarare än läkare avgör sjukdomars och symptoms inverkan på arbetsförmåga.”
    * “Regeringen talar om “Tidigare rehabiliteringsinsatser”, men många människor kommer inte ens under behandling innan de blir utförsäkrade.”

Med tanke på ansvar och ord om ödmjukhet…

morgonljus genom regndroppars glöd