Tag Archives: ansvar

tankar

få leker

Reading Time: < 1 minute

Folk säger å ena sida: “Du MÅSTE stå på dig“. Men när man väl står på sig, säger de: “Du MÅSTE släppa saker“.

Folk har en tendens att blanda ihop allt som har med en själv med andra. Självinsikt, självbild, självrespekt och självförtroende. Alla tror att det handlar om något man visar och ger andra eller behöver andras tillåtelse till.
Jag har INGA problemmed att tycka att jag är bra, på samma sätt som jag kan tycka att jag är dålig. Jag är skitduktig på visa saker, asdålig på andra… MEN gör det mig bättre eller sämre än andra? Varför måste jag jämnföra mig med dem? JAg har inget behov av att hävda mig gentimot andra för att veta vem JAG är. Det är inte andra som definierar mig. Det är jag som gör det.

Folk vågar inte leka. De tror att allt skall vara skoj, allt skall vara ljus och att allt skall ha en synlig mening för dem. Men det är ingen lik. För leken finns mellan dröm och verklighet. Drömen och verkligheten bjuder på allt från ljus till mörker, förståelse och oförståelse. En riktig lek är fri.

Inte fångad
i ett skratt
för att få

leka

livet

tankar

Att flyga med hjul

Reading Time: 3 minutes

Frågor kring ljust och mörker, om livsuppfattningar och allt däremellan.

Antingen skall jag le, skratta till, rycka på axel och säga att det löser sig bara man försöker och är possitiv. Då blir folk trygga och tycker att man är stark, för att man är så svag att man inte klarar av att möta alla sidor av livet.

Eller så skall jag svara på det som folk pratar om, det som folk frågar om. Fast då lyssnar de inte och då tar de det lilla som de lyssna på, och lägger det på allt. Framför allt sånt som varit om man pratar om nu och framtiden (och tvärt om)

Att hjälpa människor handlar om att säga att allt de gör är bra och påpeka alla fel som man själv har gjort. Då känner de sig nöjda och de känner sig trygga. Då kan de lyssna… Berätta något om mig, säger folk ibland. Men de vill inte höra något om dem. De vill se om man kan berätta en saga som de själva känner igen.

Berätta något om mig. Säger man det, så tystnar andra och kanske i bästa fall säger att de vet, men man kan inte ta det till sig, så därför säger de inget.

Märkligt att de tror att man kan lösa saker, bli bättre och må bra genom att inte känna sig själv. För om de vet något, men inte säger det… Hur skall man kunna veta och lära sig det själv?

Allt kan sägas på olika sätt. Man kan säga “Nej, älskling, idag så kan du inte låna min bil, för jag har tyvärr andra planer och behöver den själv. Puss“, eller så kan man säga “Så fan heller!! Fan i helvete att du får låna min jävla bil idag“, eller kanske “Tss… Det får du lösa på annat sätt idag” eller varför inte. “Nej, idag går det inte, men i övermorgon kan du få göra det“. Allt säger i stort sätt samma sak om hurvida man får låna bilen idag.

Det finns så många olika sätt att säga samma saker.

Ändå så upprepar vi oss på samma sätt som en svensk turist i en film från 80-talet genom att säga samma ord på svenska i olika tempo och tonhöjd till den franska servitören. Vi försöker…

Frågar vi någon någon somär sjuk hur den mår, och den faktiskt svarar på det. Så blir vår reaktion att personen bara ser allt det jobbiga, att den inte ser det fantastiska och underbara… Men med sjukdomen finns det kanske ine något fantastiskt och underbart. Hade vi däremot rågat om fågelsången i morse, så hade personen kanske haft en långt utläggning om det underbara i livet och kommit med det mest fantastiska kärleks förklaringen till livet.

Men vi bryr oss inte om vad vi frågar. Det är sällan vårt ansvar. De flesta anser att det är den som svarar som har ansvaret för att lämna ett svar som passar in i vad de sökt.

Undrar om det ligger något i att den som inte vågar möta och ta del av olikheter får aldrig se regnbågens alla färger, och att det är därför att alla jämt säger till den depremerade att allt inte är svart och vit, men utan att de själva ser några färger? En deprimerad ser gul, blått och grönt också. Men den ser att det är just det, en annan nyans på samma sak. En färg. Det löser inget problem. Vi vill gärna tro det. Vi har alla sett tomtensfabrik på julafton, där de målar schack med ett penseldrag.

Oavsett hur ljust eller mörkt, oavsett om det är svart, rosa eller grönt, så blir ett knivbland mot halsen livsfarligt. Det spelar ingen roll vad det är för färg på den eller om det är en skojig clown, bra vän eller en elak ovän. Det är fortfarande livsfarligt.

Livet är inte svårare än så.

Man kan försöka måla upp livet hur man vill, men det förändrar det inte. Det fantastiska är fantastiskt och det jobbiga är jobbigt. Det är olika för oss alla. Vi kan inte se in i andra och vi kan inte se oss själva…

Därför är det så viktigt att när någon frågar, att man berättar vad man vet och vill. Annars kommer man ingenstans, eller så får man uppfinna hjulet om och om igen för att kunna ta sig framåt medans andra tittar på från sina flygande maskiner…

tankar

Ögonbikt

Reading Time: 3 minutes

Vem är jag?

Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?

Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.

Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.

Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?

Var en man istället!
Bete dig som en man!

visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.

Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.

Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.

Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.

Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.

Så blev det inte.

Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.

De pratade om manlighet.

Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?

Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.

Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?

Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.

Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.

De är inte som du

Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.

Som om du skulle bry dig

om någon annan

än dig själv

amen.

tankar

klocka ord

Reading Time: 2 minutes

Du har ju tid

att fotografer
att redigera bilder
att göra saker med dina barn

Det är faktiskt sant.

Skulle jag inte ha tid

så skulle det inte gå

att ta några bilder, även om det bara tar någon sekund av tid.
att redigera bilder, även om jag bara orkar sätta på datorn en dag, först några dagar senare öppna redigering programet och då enbart ha kraft till att göra 1/50 del av de bilder jag tagit.
att göra saker med mina barn, som att lyssna på dem, samtala med dem och någon gång varannan månad ta mig ut tillsammans med dem.

Det som tar dig mindre än en sekund att se och säga, kan ha tagit mig över en månad att göra. Men det ser du inte. Du ser bara resultatet och tror att så är det. I de fallen är det ett under att du blivit förälder, för du kan ju inte förstått vad som skett med dig då. Att saker tar tid. Jag vill inte tänka på hur dina barn haft det då de växt upp och inte kunnat gå, cyckla eller räkna matte lika ba som du – eller i rättvisans namn, andra barn.

Har du någonsin sett dem som egna individer, som sig själva, utan att du jämnställt dem mot andra i samma situation. Har du sett dina egna barn? Frågan kommer upp då du inte ser andra människor, och jag vill tro att dina barn – oavsett hur stora eller små de är, faktiskt också är människor, eller att du i alla fall ser dem som det.

om du nu sett dem överhuvudtaget.

Att använda sina egna barn för att smutskasta andra, att leka med människorsliv så respektlöst, är dock inget konstigt. Det är bara ett tecken på vårat samhälles behov av tillbehör. När vi inte kan stå själva, så måste vi kasta andra på varandra. När vi inte vågar säga något, så går vi och bär på det istället för att göra något åt det, och sen exploderar vi som ett fyrvärkeri utan glöd och det enda ljudet som hörs är vårt eget skrick när raketerna flyger och ljudet av oss själva som smäler i marken utan någon färgkaskad överhuvudtaget.

Tänk att folk som faktiskt jobbar själva inom vården anser att för att vara sjuk, så får man inte le, inte ha skoj, inte ha någon möjlighet till att orka något ibland – framför allt så skall man inte visa andra att man mår dåligt, dock inte heller försöka visa att man mår bra.

Lösningen är dö, eller ta piller, var tyst och jobba.

Sen undrar man

varför

människorna i samhället

är som de är mot varandra
varför folk ljuger
varför folk sviker
varför folk inte orkar
varför folk utnyttjar

varför ingen längre

talar

med varandra

tankar

att se på när andra målar plankton

Reading Time: 2 minutes

Att jag har en eller två, kanske tre bra dagar, så betyder det inte mer än så. För i min värld. I mitt liv. Det liv som inte är ditt. Där kan det betyda att jag sedan faller totalt och inte kan kommunicera på flera dagar.

Vad gör det i ett arbetsliv. Vad gör det med ansvar. Vad gör det med andra människor som förlitar sig på än. Vad gör det med självkänslan och det egna måendet.

Det finns fortfarande så många i detta land som inte tänker längre än sitt eget tillkorta kommande.

Det jag kan, kan andra.

Det är deras motto.

Men när man ber dem om saker som de inte kan, då kan de ju inte kunna allt.

Allt de behöver är vad som är viktigt i den världsbilden som de själva byggt upp tillsammans med en plankmålande omgivning. Det finns inga oväntade små rosor i något hörn, inte något spontant uttryck eller något oväntat. Det är deras rutin. Deras fängelsegård. De försöker hålla sin världsbild fången inom sina egna snålt tilltagna gränser. De ser vad de kan. Resten är ointressant. Mångfalld handlar enbart om antalet roser som de skall få, eller ärtorna på deras talrik.

Olikhet är potatisarnas olika form. En potatis är dock alltid en potatis för dem. Ett äpple eller en rot är något helt annat, och hör sällan till bilden. Om det inte är en rot som de själva känner till eller något med äpple som de själva tycker om. Lite som turken i affären nere på gatan.

Honom känner de ju.

Men alla andra. Alla de som kommer för att leva på oss. Fy fan för dem.

Eller som alla de andra. De som jobbat i 20 år eller mer. De som idag är sjuka och utfärsäkrade. De lever på systemet. ATt de betalat skatt i 20 år eller mer, det är ointressant, för de lever på de som jobbar idag. Men alla våra pensionärer som inte får jobba idag? Lever de också på dem som jobbar idag? Bygger hela samhället enbart på dem som jobbar idag?

Vad hände med dem som jobbade förut? De som kommer att jobba sen?

Kortsyntheten är ofta tydlig.

Man hör tydligt när de går in i de skyltar som de själva satt upp. Lite som paradoxen med att Moderaterna kallar sig ett arbetarpari.

Att slås har jag lärt mig och lär mina barn, är den sista utvägen som kommer när man inte har några ord kvar. När inget annat hjälper, när jag försökt lösa något på alla andra sätt.

Men idag så är det ok att slå på dem som är utanför, de som inte orkar, de som mår dåligt.

Helt utan att någon tar reda på hur de mår, varför de mår som de gör och vad som görs för att de skall må bättre.

Det är OK att slå på dem. De gör ju inte rätt för sig. De är lata. De utnyttjar systemet. De lukat illa, de ljuger, de är färgade, de är judar… DE ÄR MINDRE VÄRDA ÄN VI SOM ARBETAR, än vi som är duktiga, än vi som är kristna, än vi som är vita…

Historien upprepar sig sig. Inte för att den vill, inte för att vi inte lär oss, utan för att människan är sån och det är en del av livets cyckel.

Den bortgångne George Carlin belyser det hela så tydligt…

‎”The planet ain’t goin’ away… we are!”

tankar

Använda skydd

Reading Time: 3 minutes

Människor.

Vad skall man säga om dem, förutom att vi alla inte är det.

Vi kan i ena sekunden säga att någon ser sig som ett offer, och i samma mening anklaga dem för att de lyfter upp sig själva på ett podium. Vi kan i ena sekunden säga att någon är bra på något, för att sen förklara hur dåliga de är på det och vem som helst kan det. Människor som säger att de inte är rädda för att säga vad de tycker, men sen gör allt vad de kan för att inte behöva stå för det.

Att vara människa är att kommunicera. Att ta reda på saker. Att kunna leva och att vara alvarlig samtidigt. Att kunna respektera andra. Att visa empati och solidaritet, även om man inte håller med eller tycker samma sak. Att hjälpa och stötta varanda, att arbeta tillsammans och att försöka föregå med gott exempel

Även om man egentligen inte kan.

Att en rullstolsbunden berättar om hur fantastiskt det är att gå i skogen, eller hur farligt någon vattenrädd någon förklarar att havet är, säger inte hur det är. Men det säger en del. Det berättar en viktig del. Någon annans synvinkel.

Någon kanske jämt på fester pratar om miljön, men privat personen kanske låter vattnet rinna och mest pratar om senaste Big Brother avsnittet. Fråntar det vikten av det som sagts om miljön? Gör det det hela mindre viktigt, osant eller något liknande?

När man pratar om SIN rätt att få säga vad man känner och tycker, så måste man acceptera och tillåta andra att ha DERAS. Men det märkliga är att de flesta som hävdar sin rätt, eller att de bara säger sanningen, så sällan tål att andra säger emot.

Vi minns saker. VI väljer vad vi minns till stor del. Vi kan prioritera att minnas något. Vi kan avgöra att när vi hör något, och vi är osäkra om det, så kan vi kolla upp det. Ingen har dött av att någon frågat.

Men faktum är

att folk kan dö av att någon inte frågar.

Samhället byggs inte av de som nöjer sig med hur det är. Samhället byggs inte heller av dem som kommer på alla nya saker. Samhället byggs av dem som tar anvsvar för att se till att det fungerar nu, de som påpekar fel och brister, de som ser till att grunden blir så stadig som möjligt att bygga något annat på.

Hör du någon som alltid klagar? Lyssnar du på den jämt? Eller lyssnar du bara när den klagar, via det forumet som den klagar? Retar du dig på det? Hur är det omvänt? Retar du dig på någon som bara är glad och lycklig? Kan någon vara glad och lycklig samt klaga? Går det att kombinera? Vad är det du retar dig på egentligen?

Är det det att någon har tid att läsa något som du inte gör medan du spelar ett spel på facebook? Eller är det det att någon har en sekund över att ta ett fotografi på något, medan du knappt har några på dig själv?

Vad är det som du ogillar så mycket med någon?

Ta reda på det, och bilden som du får framför dig är sällan en tavla av den du beskrev, utan alltsom oftast en spegelbild av dig själv. Dina drömmar och besvikelser. Din egen frustration över att du inte kan, får, orkar eller har möjlighet till. Det är därför som du ogillar det. Eller så är det bara för att du inte kan sätta dig in i det hela och det handlar om din rädsla över att inte förstå.

Vad är det vi för vidare till våra barn?

Är det vilket parti vi röstade på eller är det en plakett med vår lönecheck och ett tack för trogentjänst ända fram till det att dom la ner företaget, eller att det blev uppköpt av ett utländskt företag som la ut alla jobb på entreprenad? Är det att i skall lära våra barn att det är ok att må dåligt för att alla andra säger sig göra det också, och att det löser sig med lite piller?

Vi kan säga till någon som hanskas med ord, att den vrider på orden, att den använder orden. Men skall inte ord användas? Varför blir ett ord anorlunda när det vrids på och varför är det omöjligt att vrida det tillbaka? Om man själv vet vad man menade och sa, så borde det ju vara lika enkelt som att vända ett båt som vält i en stilla sjö.

Men oftast så vet vi inte vad vi säger. Vi upprepar bara något som någon annan sagt och vi tyckt låtit bra, framför allt så har de orden inte blibit emotsagda, så därför vågar vi använda dem trots att vi inte vet något om vad de betyder varesig för oss själva, för samhället eller för den personen som vi riktar det till.

Vi gör allt för att skydda oss själva.

Kanske är det därför som vi slår och mår dåligt av dem som försöker leva utan att skydda sig

från livet

?

tankar

Prislapp

Reading Time: < 1 minute
    ‎”Utförsäkrade tvingas leva på socialbidrag. Så låter det emellanåt i debatten om människor som kastas ut ur sjukförsäkringen. Men faktum är att de inte ens kan räkna med att få socialbidrag längre. Nu anlitar även socialtjänsten konsultläkare som överprövar ordinarie läkarintyg.“

Karin Råghall har en artikel hos FEMINISTISKT PERSPEKTIV, som visar det skrämmande verkligheten som inte bara kan komma, utan redan är här: Utförsäkrade nekas socialbidrag – ska arbeta till varje pris. Det handlar inte längre om vård, omsorg eller ett socialt skyddsnät. Det handlar om ekonomi. Det handlar om byråkrati. Det handlar om politik. Det handlar om att vi måste våga säga ifrån….

DET är alls vårt jobb!

    “Jenny Johansson är djupt oroad över att socialtjänsten avslår socialbidrag för människor som är sjuka. Socialtjänstens främsta uppgift, menar hon, är att utgå från människors behov och göra individuella bedömningar. Men i de fall hon har kommit i kontakt med tas ingen hänsyn till att människorna är sjuka, och bedömningarna tycks vila på en misstro mot såväl klienten som den ordinarie läkaren.“
tankar

Frihetsklamp

Reading Time: 3 minutes

Aftonbladet: “‎Den parkinsonsjuke 63-åringen kunde spela cd-skivor. Och släktforska. Ett solklart fall, tyckte Försäkringskassan, som vägrade honom sjukersättning.”

Vart tog förmågan att tänka vägen? Vart tog moralen vägen och vad hända med den instansen som skulle försäkra oss om vår trygghet när vi fick det svårt?

Jag VET att det är precis som 63-åringen själv säger, att Försäkringskassans personal bara gör sitt jobb och att det är regeringen man skall vara arg på. Såna som Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Men det räcker inte.
För så länge som Försäkringskassans personal “bara” gör sitt jobb så kommer inget att ändras. VARFÖR jobbar de där? VAD vill de med sitt jobb?

Man kräver att de sökande skall ta ansvar, de sökande skall tänka sig för, de sökande skall egentligen göra allt det som vi trodde att kassan som skulle försäkra oss om, i form av trygghet när vi behövde det. Försäkringskassan förvaltar inte längre våra pengar och tar inte längre hand om oss – vi får slås för våra rättigheter medan de som fått våra pengar ser det som att vi är skyldiga dem något.

Känner hur det hela påminner om en diktatur likt den i Libyen, där de bestämmande på fullaste alvar tror att de tänker på folkets bästa, fast det bara handlar om att de vill ha kvar så mycket som möjligt av kakan själva…
Man MÅSTE våga ställa sig upp. Det går inte att gömma sig genom att försöka säga att man bara gör sitt jobb.

Den som säger att den bara gör sitt jobb till mig, svarar jag: “Så du ha mage att säga till mig att du VÄLJER att ta betalt för att göra detta? Med andra ord så är du en legoknekt eller prostituerad. Du tar eller får betalt för att göra något mot andra som de eller du inte vill. Rättfärdiga inte dina handlingar om du tycker att de är fel. För DU har också ett val. EFTER att du gjort det valet. DÅ kan du rättfärdiga eller förklara ditt val. Men säg inte att du bara gör ditt jobb…”

Jag vet vad viljan bakom faktiskt är, men någonstans så verkar de själva glömma den…

De flesta försöka skydda sig genom att slå ifrån sig att de antingen bara gör sitt jobb eller att de inte kan göra något. Hjärntvättningen av individer, solidaritet och ansvar är näst intill total. Alla vill ha, men ingen vill offra eller bidra med något…

Det spelar ingen roll vart man tror att man har eller haft sitt hjärta. Om man inte är villig att stå upp för det, så har det ingen betydelse. Man behöver inte offra allt, men man måste våga ta ett steg fram. Man måste våga säga nej. Man måste våga sluta skylla på andra och man måste våga sluta vänta på att någon annan skall göra något.

Problemet med att hitta djupare saker i vårt liv och sluta hänga upp oss på en vårt arbete, är att samhället kräver sina kugghjul för att fungera, och så länge som man är en del av samhället – hur liten den än är – så måste man vara ett kugghjul där. MEN man får måla sitt kugghul i valfri färg och paradoxalt nog i det egoistiska samhället se till att man själv syns, hur liten man än är. Att synas handlar inte alltid om att lyfta fram sig sälv, utan det kan ju även handla om att öppna dörar och ställa sig upp så att man kan räcka någon handen, någon som kanske inte orkar resa sig själv.

Jag tror att det mesta handlar om att vi någonstans glömde bort samtalen… När man började kämpa för varandra, så var det efter att man hade hört och pratat om hur det var. Men efter ett tag på slagfältet så var man så upptagen med att slås att man glömde lyssna. Man blev självgod och tog för givet att bara för att man hade det jobb man hade, den politiska färg man hade, så gjorde man något bra. Man var viktig, inte för det arbetet som man gjorde åt andra, utan för att man ansåg att folket tyckte det. Man satte sig själv på en pedistal där man slutade göra något, och ville att andra skulle göra saker – men inte för mycket så att ens pedistal skulle kunna trilla.

Det är lite som med religionen. Den handlade ursprungligen om att frälsa och föra oss samman, och nu handlar den mer om att särskilja oss. Den handlade om människans ansvar och hur vi behandlade våra medmänniskor, men nu handlar den mer om ansvarsfrihet och vi mot dem. Religonen komm för att ge oss trygghet, men den gav oss krig, förljugenhet, hemligheter samt skiljde oss åt. Från varandra, från samtiden och från natuen. Den blev ett antingen eller, istället för att vara något all omfamnande. Det blev gränsdragningar och hat istället för öppenhet och kärlek.

Tror det också handlade om att vi slutade samtala, och istället bara läste innan till. Paragraf för paragraf, stycke och bok för bok.

Människan slutade och “Men-än-så-då?” började.

tankar

Att välja själv…

Reading Time: < 1 minute

“Jag uppfattar inte mig själv som en speciellt blödig person. Men fredagen den 11 februari 2011 grät jag över att jag hade varit tvungen att följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler, och genom att göra detta, göra någon så ofantligt illa. Att någon kallat mig svin och bödel har ingen som helst betydelse i sammanhanget.”
Steve Dahlin, Tidigare omprövare på omprövningsenheten vid Försäkringskassan i Jönköping.

Problemet är dock precis just det. Hade det haft någon betydelse att man blivit kallad det, så kanske man hade vågat göra något då, nu och sen. Nu blundar man och säger att man bara följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler.

Jag har för mig att jag läst samma ursäkt tidigare. Den gången handlade det om de som jobbat under Nazismen, under diktatorer och tvingats följa regler – samtidigt som andra, betydligt svagare och mer utsatta vågat sätta sig emot det som är fel….

Tänk inte på nu, tänk på då. VEM hade du varit under utrotningen och förföljandet av människor i andra världskriget eller i någon diktatur? Vad önskar du att du hade gjort då, vad tror du att du hade gjort, och VARFÖR gör du inte det nu?

tankar

En klick rött

Reading Time: 2 minutes

Vi gick ut idag.

Jag och min kamera.

Vi tog igen bild.

Vi blundade

sjönk genom betongen, gick genom träden, paserade över järnrören, flöt längs asfalten.

Vi

missade allt
som ingen
ändå såg

Det blev vår bild.

Ni gick bort idag.

-:-

Jag inser allt mer att sanningen finns inom mig. Men att folk inte längre vet vad som är sanning.

De tror att det är något absolut och livsomtäkande, men det är baa som en färg.

Frågar du mig om en färg, och jag svarar rött, inebär det inte att blått, grönt och gult inte finns. Det förstår de flesta. Men när det kommer till en känsla om sanningen, så mottas den alltid som det gäller allt.

Oavsett om man säger sig må dåligt, då får man ju inte le. Eller om man säger sig se ett fel någonstans, då svarar folk med allt som är bra vid sidan av det.

Under de 20 år som jag sakta bröts ner och ständigt fick lära mig av att se detaljer, hålla saker för mig, så byggde jag upp känslan av att se igenom så mycket. Jag lärde mig att avläsa, se mellan tunna rader och förstå människor – men människan vill gömma sig, den vill bygga sina luftslott och den har gått på bilden av att ett slott inte har några sprickor och att idylen är felfri. Att man inte behöver jobba med det och ta i tu med sånt som är jobbigt också.

Jag försöker bygga upp förtroendet för människan efter 20 år av erfaenhet av allt annat än förtroende och stöd. Det är inte lätt. Jag klarar inte ens av att lyssna på mig själv. Såg delar av det idag.

När fåglarna sjöng i de solklädda spröda trädgränarna ovan mig så tänkte jag på staden. Jag har upplevet den med allt från svartklubbar, till Grammisgala, fetishklubbar till mysiga trendfik på söder och sunkhak i vasastaden samt hippa klubbar på östermalm. Jag har varit ute, inom, över och under staden. Jag kan den, men den kan inte mig.

Jag har också ett behov av naturen, att lyssna – på samma sätt som jag lyssnar på staden, där anda bara hör bilar och stress – där ser jag stadslöv och cityvindar i metalformer. Men naturen ger mig något annat. Något som jag ständigt saknar.

Jag minns när jag skulle flytta hit. Precis utanför city. Alla sa att det var perfekt. Att jag hade både och, och att det var precis som att bo mitt i stan.

Men jag har inte staden runt knuten, men inte heller naturen inpå mig.

Jag faller
mellan stolarna

igen

Jag kände att det var fel. Jag mådde inte bra av det, men med tiden så lät jag andra färga mig med deas färger och tillsammans gjorde vi en bild av att det var bra.

Det handlar inte om andra. Det handlar inte om vilka som finns där, vad de gör. Det handlar om mig. Precis som sanning. Precis som när jag säger

rött

 

 

tankar

Låg liken

Reading Time: < 1 minute

Med dessa två artiklar efter varandra så undrar man:

följt av:

Logisk, är det inte nästan precis samma sak och person som de målar upp, och att de inblandade utredarna, psykologerna och andra utbildade människor i anslutning till detta, skulle sett och förstått att det som inte verkade troligt, var högst troligt i hans fall…?

Rent logiskt alltså

Men jag lär mig tyvärr sakta att samhället bara ger sken av att bygga på logisk och underlag. Samhället grundar sig mer på överslag och matematiska beräkningar utifrån generella antaganden som baserats på ett genomsnitt av statestik från förväntade siffror.

Det är därför som man aldrig förstår

människan, jorden eller ens meningen med livet

tankar

Försökringskassan

Reading Time: < 1 minute

En man i Örebro har av misstag fått för mycket pengar. Därför kräver nu Försäkringskassan honom på 558 996 kronor. Och de vill ha pengarna tillbaka inom en månad. Om inte pengarna betalas tillbaka inom en månad måste mannen dessutom betala en dröjsmålsränta på 9,5 procent.

Försäkringskassan i Örebro upptäckte att den 55:årige mannen fått ut för mycket pengar efter en kontroll. Mannen som idag är i 55-årsåldern, har på grund av arbetsskada fått mellanskillnadslivränta från Försäkringskassan sedan 1991.

Men när Försäkringskassan gjorde sin kontroll av livräntan, visade det sig att mannens arbetsförmåga ”väsentligen förbättrats”. Sedan 2003 har arbetsskadan inte inneburit något inkomstbortfall. Trots det har mannen fått ut i snitt 70 000 kronor om året.

Oavsett vem som gjort fel, så frågar jag mig: Om man skulle fått för lite pengar av försäkringskassan för att de gjort någon miss, som t.ex. inte känt till att man varit sjuk, betalar de då ut de pengarna som man skulle fått i efterskott och får man 9.5% ränta i väntan på det samt gör de allt inom en månad?

Tror inte ens det skulle vara värt ett försök…

tankar

Ånga från en sten

Reading Time: 3 minutes

Ångesten som vanligen kommit till natten, en tid som tidigare var mitt lung, min tillflyktsort, under den senaste tiden sitter kvar.

Det vill inte lämna mig trots sobril och stilnoc till natten samt en sobril på morgonen.

Den förlamar.

Jag hade verkligen behövt träningen, sökt den i flera år och sett fam emot den något så otroligt mycket, men pågrund av livssituationen, påfrestningana och mitt nya dagliga måste, så finns det ingen ork kvar… Hur mycket jag än kämpar och tårarna forsar inombord.

Jag trodde på det jag hade läst, om hjälp tillbaka. Men det är inte det som det handlar om- utan det är ett anonymt arbete för att sålla ut de som orkar själva och de som sakta bara skall försvinna utan att någon märker. Deras rop på hjälp blir först iriterande och sen vänjer man sig vid dem och en dag så tänker man plötsligt inte längre på dem och personen tappar sitt sista grepp om verkligheten och försvinner utanför alla skydd.

Jag VILL

Men jag kan INTE.

Det är ju därför jag är här

Det är ju därför saker inte löst sig.

Fast om något såndant står det inte om i deras böcker. Där står det bara om klient A och ekonomi X. Man säger rakt upp i ansikten på sin klient att denna skall strunta i ordet respekt och när den berättar om sina svårigheter, så lutar man sig tillbaka med händerna bakom nacken. Man uppmanar klienten att strunta i allt som är viktigt för den och för samhället.

Om normalstatus är 100, och den som söker dearas hjälp är nere på 50, så tvingar de ner en till 25, så att de kan hjälpa en upp till 40. Det är ingen hjälp, det är ett utdraget lidande där man lever på att folk fortfarande tror att de får personlig hjälp och stöd, att det handlar om att de skall få hjälp att komma tillbaka – men så fort som ordet ansvar kommer på tal, så slår de ifrån sig och lägger det helt på individen.

När det visar sig att de underlåtet eller missat att meddela, upplysa och hjälpa klienten med en sak under ett helt årr, så rycker de baa på axlarna och säger att de meddelat det nu – och att man måste gå vidare och inte älta det gamla, samtidigt som de hela tiden utgår från det gamla… Både gällande sin klients ekonomi och deras egen organisations gammla roll – trots att vi alla vet att den inte är den samma längre.

Jag kämpar. Varje dag. Varje timme.

Jag kämpar verkligen.

Men de är inte intresserade av att höra, ta hänsyn eller försöka hitta lösningar. Allt de vill testa är hur långt de kan gå innan man når sin bistningsgräns.

Om jag är här för att jag mår dåligt. Varför behandlar man mig sämre? Om jag inte ens klarar av jobbtorget varje vardag, hur skall jag då klara av något annat påtvingat varje dag – vardag som helg?

Man blundar inte bara för mig, utan även för mina problem. Man utgår från det andra kan, inte från avd folk inte kan.

Min dag, mitt liv består av en lycka när jag gjort något en dag. En riktigt bra dag har jag kanske tagit ett bad, eller kanske diskat. Men all den orken försvinner nu. Jag måste fokucera på den rena överlevnaden och kraftansträningen med den.

Några timmar under eftermiddagen, efteråt så kan jag försöka se ljuset, ta reda på vad det är för dag, lyssna på vad någon säger, känna närhet. Men sen kommer kvällen som visar att dagen inte gett mig något utöver det nya påtvingade ansvaret för min överlevnad. Då faller jag. Hårt.

Hjärtat rusar, själen skriker. Försöker döva det. Tvingar mig till att stänga av med en stilnoct och kanske en sobril innan. Vaknar med press och hårda hjärtslag till en ny dag. Kämpar med att göra det jag inte orkar. Ibland går det. Låtsas att jag kan och hittar på något som ser ut som ett lugnt ansikte.

DU skulle bli rädd om du såg mig måla min själ. Minut för minut varje dag, även de sekunder då jag kanske lyser upp av en tanke.

Jag hade verkligen behövt träningen. Såg fram emot den. Vill verkligen. Men ångesten som man bygger åt mig skapar baa en bottenlös sjö som jag sakta försöker fylla med mina oseeda tårar.

Min kurator frågade mig om drömmar och framtidsplaner.

Jag har inga

längre

allt jag vet nu

är att jag kommer

att dö

tillslut.

Kanske inte denna vecka, kanske inte ens detta år. Det kanske dröjer 50 år till. Men det är den enda framtiden som jag kan se och känner till nu. Allt annat har man tagit ifrån mig. Man har satt sina egna ögonskydd på mig.

Vill du att jag också skall gråta? frågade tjänstemannen mig.

Ja,om du känner för det sa jag, eller åtminstående visa mig att du ser, lyssnar och förstår.

 
Men det såg, lyssnade eller förstod han inte.