Tag Archives: barn

Victor

Reading Time: < 1 minute

Jag vet inte hur saker hade sett ut
Vet knappt hur saker ser ut i dag
än mindre hur framtiden kommer att vara.

En gång i tiden så trodde jag att jag visste,
men jag lär mig att jag vet mindre och mindre.

Jag har tappat många drömmar och försöker mest likt ett barn som skrattar när någon leker med en pappersbit framför dem, nyfiket leva just då. Jag vet inte vad som händer nästa sekund. Nästa andetag. Jag försöker ta var och ett av dem som en fantastisk present, där jag är ett otacksamt barn som bara ler åt att det händer.

Inget är givet i livet, eller så är allt givet. Vårt val är inte att välja, utan att ta till oss av det vi får, så att vi på bästa sätt kan lära oss något att föra vidare till andra…

Men tiden minns aldrig. Den bara går. Jag har försökt be den stanna ibland. Fråga den vad den minns av mitt liv, men den bara fortsätter att räkna framåt. Någonstans började jag följa med, som ett barn som blint följer sin mamma eller pappa och tittar med stora ögon på allt det som den inte förstår.

klocka ord

Reading Time: 2 minutes

Du har ju tid

att fotografer
att redigera bilder
att göra saker med dina barn

Det är faktiskt sant.

Skulle jag inte ha tid

så skulle det inte gå

att ta några bilder, även om det bara tar någon sekund av tid.
att redigera bilder, även om jag bara orkar sätta på datorn en dag, först några dagar senare öppna redigering programet och då enbart ha kraft till att göra 1/50 del av de bilder jag tagit.
att göra saker med mina barn, som att lyssna på dem, samtala med dem och någon gång varannan månad ta mig ut tillsammans med dem.

Det som tar dig mindre än en sekund att se och säga, kan ha tagit mig över en månad att göra. Men det ser du inte. Du ser bara resultatet och tror att så är det. I de fallen är det ett under att du blivit förälder, för du kan ju inte förstått vad som skett med dig då. Att saker tar tid. Jag vill inte tänka på hur dina barn haft det då de växt upp och inte kunnat gå, cyckla eller räkna matte lika ba som du – eller i rättvisans namn, andra barn.

Har du någonsin sett dem som egna individer, som sig själva, utan att du jämnställt dem mot andra i samma situation. Har du sett dina egna barn? Frågan kommer upp då du inte ser andra människor, och jag vill tro att dina barn – oavsett hur stora eller små de är, faktiskt också är människor, eller att du i alla fall ser dem som det.

om du nu sett dem överhuvudtaget.

Att använda sina egna barn för att smutskasta andra, att leka med människorsliv så respektlöst, är dock inget konstigt. Det är bara ett tecken på vårat samhälles behov av tillbehör. När vi inte kan stå själva, så måste vi kasta andra på varandra. När vi inte vågar säga något, så går vi och bär på det istället för att göra något åt det, och sen exploderar vi som ett fyrvärkeri utan glöd och det enda ljudet som hörs är vårt eget skrick när raketerna flyger och ljudet av oss själva som smäler i marken utan någon färgkaskad överhuvudtaget.

Tänk att folk som faktiskt jobbar själva inom vården anser att för att vara sjuk, så får man inte le, inte ha skoj, inte ha någon möjlighet till att orka något ibland – framför allt så skall man inte visa andra att man mår dåligt, dock inte heller försöka visa att man mår bra.

Lösningen är dö, eller ta piller, var tyst och jobba.

Sen undrar man

varför

människorna i samhället

är som de är mot varandra
varför folk ljuger
varför folk sviker
varför folk inte orkar
varför folk utnyttjar

varför ingen längre

talar

med varandra

Använda skydd

Reading Time: 3 minutes

Människor.

Vad skall man säga om dem, förutom att vi alla inte är det.

Vi kan i ena sekunden säga att någon ser sig som ett offer, och i samma mening anklaga dem för att de lyfter upp sig själva på ett podium. Vi kan i ena sekunden säga att någon är bra på något, för att sen förklara hur dåliga de är på det och vem som helst kan det. Människor som säger att de inte är rädda för att säga vad de tycker, men sen gör allt vad de kan för att inte behöva stå för det.

Att vara människa är att kommunicera. Att ta reda på saker. Att kunna leva och att vara alvarlig samtidigt. Att kunna respektera andra. Att visa empati och solidaritet, även om man inte håller med eller tycker samma sak. Att hjälpa och stötta varanda, att arbeta tillsammans och att försöka föregå med gott exempel

Även om man egentligen inte kan.

Att en rullstolsbunden berättar om hur fantastiskt det är att gå i skogen, eller hur farligt någon vattenrädd någon förklarar att havet är, säger inte hur det är. Men det säger en del. Det berättar en viktig del. Någon annans synvinkel.

Någon kanske jämt på fester pratar om miljön, men privat personen kanske låter vattnet rinna och mest pratar om senaste Big Brother avsnittet. Fråntar det vikten av det som sagts om miljön? Gör det det hela mindre viktigt, osant eller något liknande?

När man pratar om SIN rätt att få säga vad man känner och tycker, så måste man acceptera och tillåta andra att ha DERAS. Men det märkliga är att de flesta som hävdar sin rätt, eller att de bara säger sanningen, så sällan tål att andra säger emot.

Vi minns saker. VI väljer vad vi minns till stor del. Vi kan prioritera att minnas något. Vi kan avgöra att när vi hör något, och vi är osäkra om det, så kan vi kolla upp det. Ingen har dött av att någon frågat.

Men faktum är

att folk kan dö av att någon inte frågar.

Samhället byggs inte av de som nöjer sig med hur det är. Samhället byggs inte heller av dem som kommer på alla nya saker. Samhället byggs av dem som tar anvsvar för att se till att det fungerar nu, de som påpekar fel och brister, de som ser till att grunden blir så stadig som möjligt att bygga något annat på.

Hör du någon som alltid klagar? Lyssnar du på den jämt? Eller lyssnar du bara när den klagar, via det forumet som den klagar? Retar du dig på det? Hur är det omvänt? Retar du dig på någon som bara är glad och lycklig? Kan någon vara glad och lycklig samt klaga? Går det att kombinera? Vad är det du retar dig på egentligen?

Är det det att någon har tid att läsa något som du inte gör medan du spelar ett spel på facebook? Eller är det det att någon har en sekund över att ta ett fotografi på något, medan du knappt har några på dig själv?

Vad är det som du ogillar så mycket med någon?

Ta reda på det, och bilden som du får framför dig är sällan en tavla av den du beskrev, utan alltsom oftast en spegelbild av dig själv. Dina drömmar och besvikelser. Din egen frustration över att du inte kan, får, orkar eller har möjlighet till. Det är därför som du ogillar det. Eller så är det bara för att du inte kan sätta dig in i det hela och det handlar om din rädsla över att inte förstå.

Vad är det vi för vidare till våra barn?

Är det vilket parti vi röstade på eller är det en plakett med vår lönecheck och ett tack för trogentjänst ända fram till det att dom la ner företaget, eller att det blev uppköpt av ett utländskt företag som la ut alla jobb på entreprenad? Är det att i skall lära våra barn att det är ok att må dåligt för att alla andra säger sig göra det också, och att det löser sig med lite piller?

Vi kan säga till någon som hanskas med ord, att den vrider på orden, att den använder orden. Men skall inte ord användas? Varför blir ett ord anorlunda när det vrids på och varför är det omöjligt att vrida det tillbaka? Om man själv vet vad man menade och sa, så borde det ju vara lika enkelt som att vända ett båt som vält i en stilla sjö.

Men oftast så vet vi inte vad vi säger. Vi upprepar bara något som någon annan sagt och vi tyckt låtit bra, framför allt så har de orden inte blibit emotsagda, så därför vågar vi använda dem trots att vi inte vet något om vad de betyder varesig för oss själva, för samhället eller för den personen som vi riktar det till.

Vi gör allt för att skydda oss själva.

Kanske är det därför som vi slår och mår dåligt av dem som försöker leva utan att skydda sig

från livet

?

Andra svarar

Reading Time: 2 minutes

Läser Mediekonsumtion i jakt på korta kickar av Alex SchulmanAftonbladet

Han skriver: “Min dotter är ett år och åtta månader. Hon gillar ”Bolibompa”, men hon tycker inte om att titta på det i tv:n. Hon tycker att det går för långsamt, hon vill hela tiden se nästa inslag. Hon tycker att vår tv är hopplöst gammalmodig. Hon går ibland fram till den och försöker bläddra på den genom att dra fingret över skärmen.
När det inte fungerar, när hon inser att touch screen-funktionen måste ha gått sönder, blir hon missmodig och börjar gråta vilt. Hon föredrar datorn. Där kan hon välja bland korta klipp. Hon tittar 15 sekunder på när Nina åker med kossan till rymden, sen blir hon otålig och trycker på nästa. Hon tittar på när Farzad borstar tänderna i tio sekunder och om jag inte genast byter blir hon vansinnig

Sen fortsätter han med: “Min dotter är den mediekonsument som mediehusen måste förhålla sig till i framtiden, hon är den man måste nå fram till. Frågan är hur det ska gå till. Nyheterna i tidningarna blir allt kortare, bilderna blir större, det finns allt mindre djup omkring oss

Jag undrar, vart tog föräldraransvar och uppfostran vägen?

Men vi är såna själva, de tar ju bara efter oss?

Självklart så tar de efter oss. Men vi dricker också vin till maten. Vi äter godis när det inte är godisdag. Vi kanske röker och vi har sex.

Svarar man med en likadan axelryckning med att Vi gör ju det, om man ser något barn göra det?

Troligen inte.

Ändå så tillåter vi barnen formas med en allt kortare intresse och uppmärksamhets spann med en axelryckning. Vi säger att det är så som samhället ser ut, att det är verkligheten av idag, att det är framtiden och allt.

Vi glömmer bort att det är VI som är samhället, att verkligheten är vad vi gör den till och att framtiden skapas av oss.

Vi har glömt

att det är

vi bestämmer

Ångan av en dröm

Reading Time: < 1 minute

I morse drömde jag hur jag och pappa gick längs en motorväg med en massa andra människor. Den var avstängd och människor jobbade med den. Delen som vi fick gå på blev mindre och mindre. Precis som vi kommer fram till en bro och där vi lämnar motorvägen, så ser jag bakom mig hur byggjobbarna skiker och springer ifrån vägen. Vi börjar också springa. Hela marken börjar skaka och jag känner att jag inte kommer någon vart. Jag tittar efter pappa och hinner fundera på om jag skulle hålla mig nära honom så att det som hände honom även hände mig, eller om jag skulle springa så fort jag själv klarade…

Där vaknade jag.

Jag hade även en annan dröm tidigare. En dröm som först handlade om självmord och försöken till att köpa rep för att hänga sig i, till att sedan handla om hur jag tillsammans med yngsta sonen höll oss undan samhället, men jag vaknar av hans otroligt tunga tårar efter att någon tagit hans mobil och hans hulkande fråga om varför någon ville honom så illa….

Med tårfyllda ögon tänker jag på det som han hade sagt till mig i verkligheten under kvällen:

Pappa, jag vill att du skall må bra igen

 

Tårarna faller

igen

för jag kan

inte

göra något.

 

 

 

Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

Reading Time: 10 minutes

Fortsättning från Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Jag borde inte vara förvånad.

Inte det minsta.

Men ändå har jag svårt att sluta gapa.

När jag tog två steg bakåt, från det som hon skrev till mig igår kväll, ser jag att det var precis så som jag behandlades under alla våra år. Hon hittade på sina egna ord och värderingar utifrån vad jag hade sagt. Den stående frasen var i början: “Är det viktigare än jag?“. En mening som fick allt jag ville, som hon inte kände för, till något negativt mot henne – gjorde jag det, så var det alltså viktigare än hon.

Det var faktiskt så som allt började, inser jag nu.

Sen fortsatte det med att hon alltid hade sitt ess i handen. Bråkade vi om städningen, kunde hon plötsligt också ta upp något helt annat att skälla ut mig för – gärna något som låg långt tillbaka i tiden. Bemötte jag henne med kritik, i form av att påvisa att hon agerade på samma sätt själv, var det alltid att jag fick “hitta på något eget själv” och inte anklaga henne för det som hon anklagade mig för.

I efterhand förstår jag inte logiken i det, men det var ett sätt som gjorde att hennes fel blev OK – men att om jag gjort samma sak, skulle det tryckas ner i halsen. Att jag aldrig tänkte på det då – nu när jag skriver så ser jag det klart. “Hitta på något” – det var alltså något uträknat, något som hon gått och burit på för att använda emot mig och det var något HON hade hittat på för att sänka mig. För henne handlade det om att slå för att skada och för att vinna, aldrig om att lösa.

I 15 års tid så kunde hon förklara hur oförskämt det var av min mor när hon hade kommit hem till oss, typ andra gången, och hade med sig en kasse med mat, toapapper och sådant – istället för godis eller blommor – för det betydde, enligt henne, att min mamma inte trodde att hon kunde handlade eller fixa sådana saker själv. Det spelade ingen roll vad vi sa eller gjorde – min mor var elak efter det, enligt min fru.

Vad pappa gjorde vet jag inte. Ja, förutom att prata med henne – sådant tyckte hon var jobbigt. Det var därför som hon aldrig ville träffa mina vänner, för de pratade och hon var blyg.

Men i vilket fall som så var vi i princip aldrig hemma hos dem. Ville jag träffa mina föräldrar eller vänner, fick jag åka själv. Vilket resulterade i att jag enligt henne, valt att de var viktigare än henne, alltså fick jag skit för det. Samtidigt skulle jag minst ett par gånger under min vistelse med någon, skicka ett SMS, utöver när jag kom fram och när jag åkte. Jag skulle även ge henne en tid på hur länge jag skulle vara borta, utan att jag själv visste det – tiden som jag sa blev en helig ko. Hade jag sagt att jag skulle vara hemma 16 och kom hem 17, kom jag hem EN TIMME FÖRSENT, en timme senare än vad jag LOVAT. Att hon inte hade gjort något speciellt under den tiden spelade ingen roll.

Hon slog alltid där hon kunde.

Hade hon inget att slå på så hittade hon på saker. Det var inte sällan som jag fick stoppa henne och visa upp fakta om vad någon sagt, hur något hade varit, när hon började komma med anklagelser. Jag lärde mig att minnas och att spara på saker. För hade jag inget att visa upp, var det ALLTID så att HON mindes bättre än mig.

Pengar var hennes stora slägga. Det var alltid något kring dem och att jag inte använde min tid rätt.

Jag minns t.ex. att jag fick skit varje gång jag badade istället för att duscha. Dels om jag inte sagt åt henne att jag skulle ta ett bad, utan råkade bestämma mig i badrummet för att bada och dels för att det tog så lång tid.

Detta var efter min operation, då jag äntligen kunde ligga i ett badkar igen med vatten kring mig.

Jag kanske skall vara tacksam över att hon håller på som hon gör – för det får mig att plocka fram minnesbitar från ett mörkt ensamt hörn och kan lägga fram det i ljuset av en ny dag. Så många bitar faller på plats och jag ser hur hennes spel handlade om att kuva mig på alla sätt hon kunde. Hennes lösningar handlade aldrig om att lösa något, utan att få mig att knyta ihop mig till en så liten boll som möjligt – som hon kunde sparka på. Det syns tydligt i de mail vi skickat varandra både då och nu. Hon besvarar aldrig något konkret kring det som jag säger, utan slår bara till med nya anklagelser – och sen avslutar med att jag inte ska/behöver svara, för hon tänker inte läsa det. Det finns inget intresse för något annat än henne, för henne. Själv försöker jag bemöta allt hon säger, även om jag också idag kan lägga till saker. Jag vet att jag måste bemöta henne, gör jag det inte, blir det till en sanning till nästa gång.

Nu senast hade jag skrivit till henne: “Detta är som sagt inte den enda lösningen – men det är den lösning som skulle gå på två sekunder och utan att jag skulle ha något mer att säga om lägenheten och vi skulle kunna lägga just den delen bakom oss.“. Detta fick hon till att jag KRÄVDE det. Hon återkommer till detta hela tiden. Det var detta förslag om en snabblösning, som hon ville ha, där jag kom med förslaget som innefattade pengar – som fick henne att tappa allt och falla tillbaka in den som hon var under alla våra år bakom stängda dörrar. Problemet är bara att dörrarna inte längre är stängda och jag låter inte henne knyta ihop mig längre.

Det handlade aldrig om att göra rätt för sig, för henne, utan alla andra skulle göra det. Fasaden med ett inbyggt krav på att andra skulle vara bättre, göra mer, fanns alltid där. De få gånger någon fick komma och hälsa på hos oss, gick det inte att bara ha t.ex. nybakade bullar och te/kaffe. Det var TVUNGET att vara minst ett par olika sorters kakor till och gärna en vetekrans också. Julklapparna var också en sådan sak. Innan barnens önskelista skickades ut, gick hon genom den för att se vad det var som barnen önskade sig mest av allt – så att de skulle få det av oss/henne.

Pengar och presenter ja. Hon hade inga moraliska problem med att dagen innan äldsta sonen skulle fylla nio år, hävda att de saker som vi hade köpt till honom skulle komma från henne och att jag – som inte hade några pengar – skulle gå ut och köpa egna till honom. Allt för att det var hennes pengar vi använt, med vetskapen om att jag inte hade några – det var så som hon ofta slog mig psykiskt.

Jag skrev denna text då:

Äldsta sonen

Jag vill så gärna säga till dig
att pappa också har fantastiska presenter
men jag vill inte förstöra din magiska dag
Ditt ovetande leende och sprudlande energi får mig att vänta

Jag vill upptäcka skatterna i sanden,
gömslerna i skogen, vattnets smekande mystik
de kommande snöflingornas otroliga form
Vindens magiska kraft

Jag vill visa dig
livets värden
Dela din upptäckarglädje
Ge dig allt du vill ha

Men just nu kan jag inte
ge din några saker
och det som är viktigaste för dig
särar jag också på – familjen.

Förlåt mig
för att din 9:e årsdag blev så här
Du vet det inte idag
men inom kort så får du reda på det

Vi kommer att få tid att säga och göra saker
livet går vidare
Men för Ett barn finns inte framtiden utan bara nu
och det tar jag ifrån dig, nu

Pappa är så ledsen
förlåt mig

Så tungt och så jobbigt, men det var inte bara mot mig hon slogs – presenterna var hennes sätt att köpa den största kärleken från barnen och fick vara den som var “bäst” av alla. En nutida spegling av detta med presenterna, och viljan att var den som de tycker är bäst till varje pris, kom upp nu i helgen.

Yngsta sonen, född -99 skrev på Facebook att han stått i kö för att få spela “Call of Duty: Black Ops” på spelmässan, skryter om att han gjort så och så många kills (dödat) under så och så kort tid och det tycker hon är OK. Däremot anser hon INTE att det är OK, när jag går in och skriver en kommentar kring att sådana saker inte är så bra – eller som när han gick med i gruppen om att han ville dricka öl istället för vatten, och så vidare. Det är inte första gången detta uppstår.

Tillverkaren av spelet och alla försäljningsställen, säger och skriver rakt ut – tydligt på omslaget: Åldersgräns: 18 år. Inte 13, inte 15, inte ens 16+ utan den är på 18 år.

När jag går in och är förälder och visar honom lagar, regler och säger till om vad som är rätt och fel – då skämmer jag ut honom för hans kompisar, enligt henne. Att hans kompisar går till sina föräldrar och säger att de vill göra sådant som de inte får, bara för att yngsta sonen får det, tänker hon inte på. Hon har ingen tanke på att man skall visa sig som förälder och att det är vårt ansvar att sätta gränser och vara tydliga med sådant. För henne handlar det mer om att kunna låta barnen göra allt vad de vill, så att hon skall framstå som den bästa föräldern. Det är så kortsynt tänkt och så förödande för BARNEN.

Som svar ang. detta spel svarade han: “Det stod: “Du får bara spela om du är 18 år eller med föräldrarnas tillstånd“. Alltså hade hon tydligen uttryckligen gett dem och honom tillstånd till det. Hur kan man tycka att det känns OK att ge sin 11-åriga son tillstånd att stå och döda folk på det sättet? Detta är inte ett fantasispel, utan de har ansträngt sig för att göra det så verklighetstroget som möjligt och det handlar om “riktiga” vapen. Det är inte eldklot och flygande drakar – även om sådant också kan vara verkligt, men det är inget vi ser eller kan möta varje dag.

Jag sitter varje dag och kollar vad han skrivit och vilka grupper han gått med i, och är det något konstigt så kontaktar jag honom – han har en enorm frihet, men under ett ansvar. Den sista delen ger inte hon honom.

För ett tag sedan fick han och hans bror se filmen “The Human Centipede” som många sagt är den otäckaste filmen på många år – att den är psykologiskt otäck och som sätter spår. Den lät hon dem se hos en väninna till henne. Hon kom in i rummet under filmen och såg lite och frågade om de vågade se, och som alla killar i den åldern, svarade de enligt skolboken för nyfikna killar: “Nä, det är inga problem – vi kan se den” och då lämnar hon rummet (trots att HON tyckte den var otäck) och låter dem se klart på filmen. Det verkar inte finnas några hinder, hämningar, någon moral eller ens eftertänksamhet i hennes jakt på att äga kärlek.

Läste ett inlägg som jag skrev i en dagbok i augusti året efter:

    ”Ibland vet man inte vart man skall ta vägen med tårarna.

    Äldsta sonen har suttit hela morgonen och gjort teckningar, för att ha en utställning och för att sedan sälja dem och tjäna lite pengar…

    Jag hade några kroner liggande, så jag köpte hela hans upplaga (det kostade 6kr).

    En stund senare så har han gjort ett litet paket som han ger mig.

    Paketet innehåller de sex kronerna, som han ger mig med orden: “Jag vill att du skall ha lite pengar själv, för du behöver dem“. Sekunderna senare kommer yngsta sonen och räcker över den en kronan som han tidigare hittade under stor glädje i deras legolåda, och ger den till mig också (tillsammans med en kram) och säger samma sak.

    Då hugger det verkligen i själen”

Jag inser att åren formades kring sådana här känslor långt innan jag ens förstod något. 2006 började jag skriva. Men det var inte året jag började känna. Det var bara då jag fick hjälp att ta hål på bubblan och fick andas frisk luft.

Hittade en annan text som jag skrev 2007. Det var en travesti på den pro-svarta spokenword gruppen Last Poets låt “Die Nigga!!!” från 1969:

Surfade på nätet
hörde några viktiga personer prata
Det var tjafs igår
Andreas fick säga förlåt tio gånger
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Vad säger du?
Sa andreas förlåt tio gånger?
Ja
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Gick ut på en site
Hörde en moderator rapportera
Andreas sa förlåt en massa gånger i en tråd
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÄG FÖRLÅT
Var tvungen att komma bort från
Andreas förlåt
Hela tiden
Gick tillbaka hem
Hörde en vän säga
Andreas är verkligen egoistisk
Nästan som om han var Förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Överallt dit du går
Säger Andreas förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Andreas säger förlåt ståendes i hörnet
Andreas säger förlåt klädd i slips
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Har övat på att säga förlåt
Andreas säger förlåt i sitt fängelse
Andreas säger förlåt på forumet
Andreas säger förlåt i pressade situationer
Har till och med lärt sig att säga förlåt
i vacker kärlek nu
Vackert förlåt
Andreas älskar att säga förlåt
Bygger stora siter så att de
Förlåtade Andreas kan blir uppmärksammade
Begraver andreas förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas försöker alltid be om förlåt
Andreas blir kritiserad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir påhoppad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir kränkt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir sängt i kära och fjädrar
Andreas blir kokt i olja
Andreas blir lyft ur sitt eget hem
Andreas ser på när hans drömmar blir våldtagna
Ser sina barn lida

Ser ANdreas någon okänslig stå över dem och skrattar
Skrattar!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
FAKTISKT SKRATTANDE!!!!!
Vinflaska i hans hand
Cigar i mungipan
Skrattande!!!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Ok…
Sätt igång och säg förlåt Andreas
Har sagt förlåt under 20 år
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas vet inget annan än hur att säga förlåt
Andreas drömmer om att säga förlåt
Andreas planerar ett vackert liv
till efter att han sagt förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas präster säger att allt skall bli bra
men man måste säga förlåt först
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas älskar att säga förlåt
Andreas ser folk säga förlåt på TV
och älskar det
Andreas ser andra säga förlåt
och älskar det
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÅG VÄNNER BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER DAGEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER NYFIKEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SÅG LIVET SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS SER ANDREAS SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS
SER
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS…
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!!
Så att en RIKTIG MÄNNISKA kan ta över

Så formades mitt liv. Det är vad jag lärt mig att jag kan. Det är vad jag lärt mig att jag dög till. Det var mitt liv.

var

som fyllde

mina sår

med vad jag förtjänade

fick jag

höra

Det är därför som jag försöker stå upp idag. Fortfarande så förstår inte folk, ingen vågar säga något nu heller och ingen har något som kan lindra eller hjälpa. Men jag har lärt mig att ta smärtan själv – för då slipper jag säga förlåt till någon annan för att de tagit illa vid sig av att jag gråtit vid fel tillfälle eller förstört deras bra humör. Jag kämpar och försöker låta de nära mig få ta del – jag tvingar mig till att gå emot alla min kropps varningssignaler. Jag måste ut. För det gamla livet har fallit, väggarna är utblåsta och våningsplanen faller som World Trade Center. Jag måste ut, annars krossas jag.

Hur är det som en uppföljare

till ett liv

som bara gick

ner bort

?

Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Reading Time: 3 minutes

Fortsättning från Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Kvinnorna under denna tid gav mig något. Det var inte en bekräftelse, utan de plockade upp delar av det som hade krossats mot marken. Jag hade kunnat gift mig med dem, men det hade blivit fel. Jag var inte där ännu, men de betyder fortfarande extremt mycket för mig.

Första kvinnan, fick mig att våga skriva igen. Hon såg alla mina masker och gav mig verkligen livet åter, hon gav mig mina verktyg.

Andra kvinnan gav mig min själ. Hon var lärare och lärde mig vikten av mig själv, men min rädsla, obstination och avståndet hällde ut tidens sand i minnets mörker.

Tredje kvinnan gav mig verkligheten. Hon såg till att saker hände. Hon separerade till slut från sin man för oss, jag skulle också göra det – men tidens händelser ville annat. En obstinat frestelse, en rädsla, en osäkerhet och ett känslospel – satte stopp för det.

När jag sedan blev fri att leva, sökte jag vänskapen och närhetens värme mer än något annat. Vid något tillfälle lät jag orden måla starka bilder, men jag lärde mig själv att jag inte var redo för det då. Jag stod fortfarande ensam. Det var som att vara skådespelare i en en-mans-föreställning och alla tittade på, men ingen förstod att det var ett skådespel.

Ett halvår efter separationen föll jag som den siste riddaren på ett slagfält. Skadad, men inte död ännu. Förvirrad, men vid medvetande. Det fanns ingen som kunde stödja mig, för ingen hade sett slaget. Jag visste inte heller vad det var. Det var som om jag hade stigit upp ur en djupdykning för fort. Jag fick syrebrist och det svartnade för ögonen. Paralyserad. Jag hade hela tiden gett till alla, sett alla, tänkt på alla – och i mitt skydd, också effektivt, stött bort alla försök som andra gjort för att finnas för mig. Jag hade lärt mig läsa människor. Jag kunde se mellan raderna, det hade jag lärt mig för att minimera skadorna i äktenskapet – jag behövde förekomma. Nu hade jag använt samma teknik åt andra hållet. Jag visste hur man läste människor, så jag täckte effektivt upp för alla de möjligheterna för andra.

Jag hade blivit mitt eget gift.

Jag hade

ingenting

kvar

utöver min dröm

Det blev till slut drömmen som räddade mig. Drömmen som gett mig en framtid. Drömmen som ger luft åt mina tankar, kraft till mitt hjärta

drömmen

Från en mardröm till en dröm

Jag somnade ifrån mitt eget liv

men vaknade av en sanndröm från 29 år tillbaka.

Ser åter solen lysa och jag vet att det måste regna ibland. Jag njuter av natten och svalkar mig i skuggan.

Men minnet av mardrömmens klor försöker fortfarande riva mig längs ryggen med rostiga knivar och skapa infekterade sår. Jag har lärt mig att drömmar är lika verkliga som en vardag, så jag kan inte bara vända dem ryggen. För det är inte bara mardrömmen som är kvar där, utan där finns även de delar av mig som jag var då. De ligger som en överkörd hund som andas tungt mot våt och kall asfalt.

Det där ÄR även jag, även om det var en annan tid, en annan plats och i mångt och mycket – ett annat liv. Men vänder jag mig ryggen där, vänder jag även drömmen ryggen. Slutar jag tro på att jag fanns då och att jag hade någon rätt då, lämnar jag bara ett döende skal kvar av mig här och nu.

Hörde det gamla talesättet “Den kloke ger sig” igår. – Kan det vara därför som krig aldrig leder till något bra och att samhällsutvecklingen går åt det håll som det gör? När är det den klokes tur att ta plats och hur klokt är det att ständigt ge sig…?

Jag gav allt i äktenskapet. På slutet tog jag av mig själv för att överleva. En form av själslig kannibalism. Nu kommer det ytterligare en räkning, där jag får betala för allt jag gav.

Skall jag vara tyst och betala, skall jag snällt acceptera?

Är det åter bara jag som skall

låsas in

samtidigt som man fritt fortsätter att

ta av mig

min själ

?

Fortsätter i: Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Reading Time: 9 minutes

En fortsättning på Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

Sen följde det en tid av rent lidande. Jag trodde fortfarande att jag var den stora egoist som hon lärt mig att jag var, för att jag tyckte eller ville saker som hon inte ville eller gjorde. Jag trodde fortfarande att hon ställde upp på mig och jag trodde verkligen att det kanske kunde finnas något kvar.

Jag var rädd om barnen. Jag visste hur mycket hon älskade dem, men någonstans kunde jag se hur hon använde samma metod mot dem. De hade inte fått gå ut själva, de fick inte klättra i träd, springa i backar eller hoppa i soffor… För de kunde trilla och . På allvar. Om de någon gång blev påkomna med att att gjort något fel och att de ljög för henne, hur uppenbart eller litet det än var, skulle de alltid säga sanningen till henne direkt. Samtidigt delade hon ut straff som att; “Nu får ni ALDRIG mer göra så” , eller i de mer svaga fallen: “Nu får ni inte använda den mer på ett år“. Det var alltid stort och mycket. Problemet var bara att någon timme senare, var det OK igen. Nu fick de fortsätta.

Jag insåg att jag var tvungen att börja göra något – så jag gick ut med barnen själv, och skickade iväg dem till affären själva – en affär som låg inom syn och hörhåll från vår lägenhet och de behöve endast gå över en liten sidogata, på ön som vi bodde på. Sakta såg hon att de inte dog, men än idag är det farligt för dem att göra saker själva.

De fick aldrig ta hem någon kompis heller. Det var först när jag flyttade och vi tog hem en vän till ynsta sonen, som de för första gången i sitt liv, fick med en kompis hem. Nu får de ha det hemma hos mamman också, samt äta godis och dricka läsk mitt i veckan. De belönas med kladdkakor och liknande. Efter simskolan fick yngste sonen läsk och chokladkaka för att han hade varit duktig, fram till det att jag satte stopp för det.

Jag vägde nästan 200kg som mest, övervikt finns i min släkt och även hennes mamma samt bröder har kämpat med övervikt, men det är inget som hon tycker är relevat för våra barn. Bara för någon vecka sedan sa den yngste sonen till mig, som är 11 år gammal, att han behövde banta. Så stor är han inte, men han och hans kompisar ser det – men inte mamman, trots att vi pratat om det. Jag fick slåss för mig, för barnen och samtidigt fanns det nu människor som såg mig, människor som intygade mig om att det inte skall vara så. Mitt liv kom till att handla om att ge mina barn konstgjord andning, för att få dem att börja leva och bli självständiga.

När jag åkte ensam med barnen till farfars sommarställe i Värmland, var det första gången som barnen var utan sin mamma en hel dag, första gången som de sov utan henne (de hade aldrig fått sova över hos vare sig farmor eller mormor och aldrig heller fått sova över hos kompisar) och när det var utflykter med skolan, som var långa dagar, följde deras mamma alltid med. Detta gällde i princip allt som skolan gjorde och då någon förälder fick följa med.

Innan dess hade det var dags för mig att fylla 40 år, och redan då var gränsen nådd. Jag hade fortfarande inga medel eller möjlighet att ta mig någonstans – men jag kände att det inte gick längre. De två kvinnor som hade stöttat mig mest, som hade fixat jobb åt mig och som älskade mig för den jag verkligen var, var de som jag firade min födelsedag med – genom att gå ut med dem på kvällen. Detta fick barnens mor också till att jag sket i barnen – trots att jag firade med barnen på morgonen och eftermiddagen. Det märkliga i den utskällningen var dock att barnen förstod – men ändå fick jag skäll pågrund av vad jag “gjorde” mot dem.

Jag hade människor som gav mig styrka, istället för att bara ta den. Tyvärr var jag fortfarande så skadad av alla år, att det enda jag visste, var hur jag tog bort mig själv. Det kan jag. Jag är bra på det. Det gör inte ens ont. Jag kan förringa mig själv eller se till att jag går miste om något, utan att blinka. Det känns inte alls. För det är vad jag lärt mig. Jag duger inte. Säger någon för många gånger att jag gör det – ser jag det som min plikt att visa att jag inte gör det. Tyvärr sa den kvinnan, som en gång sagt att hon såg mina trasiga vingar, att inget jag kunde göra eller säga, skulle få henne att ge upp hoppet om mig. Jag blev tvungen att visa henne, och bara genom några enkla ord, lyckades jag avvisa henne. Innan vi senare, efter skilsmässan, hann reda ut det – gick hon bort. Men jag tror att hon förstod min äkta kärlek när jag stod vid hennes dödsbädd på sjukhuset, trots att hon inte var kontaktbar. Hon kunde inte fokusera blicken sas det, men under en lång stund, var båda våra ögon fokserade på varandra och tårar föll. Detta kommer att vara min livssorg.

Min livsglädje har jag kvar. Den kommer jag att uppleva nu.

Men tillbaka till då.

Innan hon som gick bort, hade det funnits några andra kvinnor som gett mig luft och där jag desperat kippat efter andan i deras närhet. De som visade mig att det fanns ett liv utanför de väggar som hade snärjts kring mig.

Den första kvinnan, en kvinna som såg alla mina masker fladdra förbi och den första som gav mig ren värme – en person som såg mig som en ängel. De band som vi skapade, var band av ett tidigare okänt material. Det var som om livet åter började flöda genom mig. Detta ser jag som min återfödelse till mig själv efter det att skalet, som en gång var mitt hjärta, hade rämnat på sjukhuset. Ödet spelade dock våra kort på det sätt, att våra livsöden tog oss åt olika håll – men det finns en genuin och ren kärlek i botten, som gör att vi alltid kommer att följa varandra och finnas där för varandra – även om det är på ett annat plan. Det är en viktig människa, en livsviktig människa. Den som gav mig mitt Liv tillbaka.

Men tillbaka till sen.

Strax efter min födelsedag, fick min fru reda på att jag inte var hennes längre. Hur hon fick reda på det vägrade hon säga. Hon vägrade även säga vad hon visste, men hon skulle säga allt när vi inte länge bodde ihop. Fast som med så mycket annat som hon sagt, visade det sig inte att stämma – då hon än till denna dag vägrat säga vad hon vet och av vem hon fick reda på det. Hon hotade då, och även senare, med att hon skulle “avslöja” för barnen vilken fruktansvärd människa jag var – det sa hon till mig och till dem. Men ännu har hon inte sagt ett ord om det till mig.

När vi till slut kom överens om att vi skulle separera, stod vi där med vår lägenhet. En lägenhet som vi hade bytt till oss till mot båda våra gamla lägenheter och tagit ett lån på 50.000 för – att betala den som hyrde den svart med. Hon vägrade att vi skulle byta den mot två mindre, då hon tyckte att det var viktigt att barnen fick tryggheten med att bo kvar där de vuxit upp (och så här i efterhand funderar jag lite på hur hon då tänkte när vi flyttade från hennes lägenhet, som vi bodde i fram till strax efter vi fick vår andra son. Var inte det också att rubba deras trygghet, om man skall gå på det resonemanget?).

Vi beslutade då att vi båda skulle se oss om efter en lägenhet. Jag hade inget fast jobb, men jag hade någon månad tidigare börjat som timvikare på ett gruppboende. Utsikterna för mig att ta ett lån, var alltså inte särskilt stora – men jag tittade i alla fall. Jag åkte på visningar med min bror och även med min bästa vän. Mitt under allt det kom det dock fram, genom barnen, att deras mamma sagt att hon inte hade några planer på eller ens tänkt titta efter någon ny lägenhet, för hon hade tänkt bo kvar där. Hon hävde också att just för att hennes mormor bodde några kvarter bort, hennes mamma tvärs över gården och hennes bror i porten bredvid, att det var självklart att hon skulle ha rätt till lägenheten. Tanken om barnen slog henne aldrig, att om jag tog lägenheten istället för henne, skulle barnen ha sin mammas släkt OCH sin pappa – istället för bara mammas sida. Själv hade hon ett fast jobb och en stadig inkomst – men hennes åsikt var att det var jag som skulle flytta.

Under tiden då detta skede, tog jag kontakt med en jurist som jobbat just med skilsmässor och liknande och la fram mitt ärende. Jag var så tydligt jag kunde med allt och la fram även hennes argument. Efter mitt möte där, stod det klart att vid en tvist, skulle lägenheten tillfalla mig, då jag ur ett objektivt juridiskt perspektiv, var den som behövde lägenheten mest och skulle ha svårast att få en ny. Även ett annat alternativ presenterades, då vi hade betalat 50.000 svart för lägenheten. Juristen menade på att hälften av de pengarna, gick att avkräva henne om hon fick lägenheten. Men mitt i allt detta, dök det upp en möjlighet för mig att få ta över ett förstahandskontrakt av min bror. Visserligen hade hon lika gärna kunnat betala det, men jag kände att för barnens skull, var det någon av oss som var tvungen att agera och tänka på dem. Åter igen föll alltså även det ansvaret på mig.

Hade jag tänkt något på mig själv under allt detta? Nä. Jag hatade det faktum att jag skulle hamna utanför tullarna – även om det bara var precis utanför. Jag ogillade området och inget kändes bra i det. Men jag fann ändå en trygghet i att jag gjorde något för barnen och samtidigt visade deras mamma en välvilja att försöka lösa något, genom att jag åter igen gav av mitt… Jag var tvungen att bevisa och göra saker först igen, även om hon skulle vara den som först fick det hon ville.

Bråken det sista halvåret var oerhört krävande, då hon ständigt var igång kring sina krav, allt som jag skulle göra, bevisa och ensidigt ansvara för. Jag lyckades stänga av väldigt mycket, för jag låg inte längre bakbunden på hennes kyrkogård, utan hade fått konstgjord andning, då människor hade öppnat upp dörrarna för frisk luft – samtidigt som de visade mig att ett äktenskap och en samvaro, inte alls handlade om den uppoffringen som hon tvingat mig in i – utan att hennes eget liv inte hade förändrats någonting.

Hon umgicks med samma människor som innan vi träffades, hon gjorde samma saker och allt gick på hennes gamla rutin. Jag hade aldrig fått plats där. Jag kände mig istället som anden i flaskan, där hon hade stängt in mig och där jag själv hade fått skapa något “vackert” inne. Men där hon ändå sade om flaskan: “Där ser du, det är vackert här!” – trots att det var jag som hade varit tvungen att skapa det. Hon tog lätt åt sig äran och förringade annat.

Den sista tiden var fruktansvärd. Hon skrek och bråkade. Vid ett tillfälle tog jag upp den mjukaste fleesetröja jag någonsin ägt och kastade i vanmakt på henne. Då utbrister hon: “Nu misshandlar du mig också!“. Min räddning då var, att äldsta sonen var i rummet och att han hade sett allt och mycket förvånad sa: “Men mamma, det där kan ju inte ens ha känts. Det är ju den mjuka tröjan“. Hade han inte varit där då, hade jag troligen vid ett senare tillfälle, blivit anmäld för den situationen. Att hon sen kastat hårda saker på mig och fysiskt slagit mig, har aldrig rört henne i ryggen.

Vid ett tillfälle satt jag med hörlurarna vid datorn för att fly, jag orkade inte mer. Då började hon med att rycka undan tangentbordet, ta musen, rycka av mig hörlurarna – och när jag sa åt henne så hårt jag kunde forma rösten, började hon istället likt ett dagisbarn, vifta med händerna framför ansiktet på mig och skrika: “Luften är fri, luften är fri“. Jag har aldrig varit så nära att slå någon som då. Jag visste inte vad jag skulle göra – det gick inte att prata med henne, hon lyssnade inte, utan bara fortsatte. Det gick inte att få henne att sluta. Det hela slutade med att jag tog nycklarna och gick ut mitt i natten och trots att jag brukar tycka att det är lite otäckt nere vid stigen som går runt ön, på natten då den inte är upplyst, sprang jag runt hela ön längs den. Jag var tvungen att få ur mig min ilska, frustration och den fullständiga hjälplöshet som jag kände.

När jag sedan lämnade lägenheten för flytten en tid senare, lämnade jag det mesta – för att de skulle kunna fortsätta ha det så “normalt” som möjligt. TV, bokhyllor, sängar, soffgruppen som kom från min bror, träningscykel som jag hade efterfrågat och behövde, till alla barnens grejer och det mesta i köket – i princip allt av det som jag inte hade haft med mig från mitt hem, allt det som vi hade skaffat tillsammans eller under vår tid ihop – behöll hon.

Så fort som jag hade kört sista flyttlaset, förbjöd hon mig att komma in i lägenheten. När jag ca ett år senare hämtade upp några av mina saker som blivit kvar och blev törstig – fick jag inte gå upp eller komma in för att dricka vatten. Hon kom ut med lite vatten i en engångsplastmugg – trots att jag fortfarande stod kvar på kontraktet för lägenheten.

I början, efter jag hade flyttat, försökte hon fortfarande styra och ställa hur jag skulle göra hemma. När barnen under en tid var tvungna att stänga av sina mobiler, då de kom hem och vi skulle äta, tyckte hon att jag kränkte dem och att det var fruktansvärt – även om den som höll i samarbetssamtalen som vi gick till under ett tag – tyckte att jag gjorde helt rätt och att hon inte hade något med det att göra. Att hon sedan själv frångick sådana regler som vi haft gemensamt tidigare, såsom mot svordomar, godis på vardagar och att ha mössa på sig inomhus – såg hon inga problem med att göra.

Men nu när jag inte längre var inlåst i hennes värld, hade hon inget att hålla emot mig och gång på gång när hon krävde en sak, tvingade jag fram en kompromiss. Det var alltså inte så att jag fick som jag ville ha det. För mutan, det var en kompromiss från mitt håll också – och det grundande sig jämt i att det skulle vara rättvist och fair. Ändå får hon fortfarande det till att jag är egoistisk och jämt skall ha så som jag vill ha det.

Fast det är sant.

Jag är nästan där

jag vill vara

och har det som

jag vill ha det

nu.

Fortsättning följer…