Tag Archives: depression

Att flyga med hjul

Reading Time: 3 minutes

Frågor kring ljust och mörker, om livsuppfattningar och allt däremellan.

Antingen skall jag le, skratta till, rycka på axel och säga att det löser sig bara man försöker och är possitiv. Då blir folk trygga och tycker att man är stark, för att man är så svag att man inte klarar av att möta alla sidor av livet.

Eller så skall jag svara på det som folk pratar om, det som folk frågar om. Fast då lyssnar de inte och då tar de det lilla som de lyssna på, och lägger det på allt. Framför allt sånt som varit om man pratar om nu och framtiden (och tvärt om)

Att hjälpa människor handlar om att säga att allt de gör är bra och påpeka alla fel som man själv har gjort. Då känner de sig nöjda och de känner sig trygga. Då kan de lyssna… Berätta något om mig, säger folk ibland. Men de vill inte höra något om dem. De vill se om man kan berätta en saga som de själva känner igen.

Berätta något om mig. Säger man det, så tystnar andra och kanske i bästa fall säger att de vet, men man kan inte ta det till sig, så därför säger de inget.

Märkligt att de tror att man kan lösa saker, bli bättre och må bra genom att inte känna sig själv. För om de vet något, men inte säger det… Hur skall man kunna veta och lära sig det själv?

Allt kan sägas på olika sätt. Man kan säga “Nej, älskling, idag så kan du inte låna min bil, för jag har tyvärr andra planer och behöver den själv. Puss“, eller så kan man säga “Så fan heller!! Fan i helvete att du får låna min jävla bil idag“, eller kanske “Tss… Det får du lösa på annat sätt idag” eller varför inte. “Nej, idag går det inte, men i övermorgon kan du få göra det“. Allt säger i stort sätt samma sak om hurvida man får låna bilen idag.

Det finns så många olika sätt att säga samma saker.

Ändå så upprepar vi oss på samma sätt som en svensk turist i en film från 80-talet genom att säga samma ord på svenska i olika tempo och tonhöjd till den franska servitören. Vi försöker…

Frågar vi någon någon somär sjuk hur den mår, och den faktiskt svarar på det. Så blir vår reaktion att personen bara ser allt det jobbiga, att den inte ser det fantastiska och underbara… Men med sjukdomen finns det kanske ine något fantastiskt och underbart. Hade vi däremot rågat om fågelsången i morse, så hade personen kanske haft en långt utläggning om det underbara i livet och kommit med det mest fantastiska kärleks förklaringen till livet.

Men vi bryr oss inte om vad vi frågar. Det är sällan vårt ansvar. De flesta anser att det är den som svarar som har ansvaret för att lämna ett svar som passar in i vad de sökt.

Undrar om det ligger något i att den som inte vågar möta och ta del av olikheter får aldrig se regnbågens alla färger, och att det är därför att alla jämt säger till den depremerade att allt inte är svart och vit, men utan att de själva ser några färger? En deprimerad ser gul, blått och grönt också. Men den ser att det är just det, en annan nyans på samma sak. En färg. Det löser inget problem. Vi vill gärna tro det. Vi har alla sett tomtensfabrik på julafton, där de målar schack med ett penseldrag.

Oavsett hur ljust eller mörkt, oavsett om det är svart, rosa eller grönt, så blir ett knivbland mot halsen livsfarligt. Det spelar ingen roll vad det är för färg på den eller om det är en skojig clown, bra vän eller en elak ovän. Det är fortfarande livsfarligt.

Livet är inte svårare än så.

Man kan försöka måla upp livet hur man vill, men det förändrar det inte. Det fantastiska är fantastiskt och det jobbiga är jobbigt. Det är olika för oss alla. Vi kan inte se in i andra och vi kan inte se oss själva…

Därför är det så viktigt att när någon frågar, att man berättar vad man vet och vill. Annars kommer man ingenstans, eller så får man uppfinna hjulet om och om igen för att kunna ta sig framåt medans andra tittar på från sina flygande maskiner…

Utsikt från min bästa sida…

Reading Time: 6 minutes

Hade ett fantastisk samtal igår.

Samtalet gav mig en tanke, en insikt och en livssyn som kändes så självklar att jag inte förstår varför jag inte mött den tidigare.

Tanken var som följer:

Har man något ogjort. Något viktigt som man måste göra, men ständigt skjuter på det för skojigare och mer intressanta saker ständigt kommer. Något som man nästan får ångest av över att det inte är gjort ett och ett halvt år senare… Då skall man vända på tanken. Man skall titta på det ogjorda och le, njuta och inse hur mycket fantastiska och intressanta saker man faktiskt gjort under ett och ett halvt år. Istället för att det ogjorda är en symbol för ens till korta kommande och ett kvitto på hur värdelös man är, så är det istället ett monument över hur mycket roligare än just det ens liv varit.

Så just nu söker jag efter ogjorda saker i mitt liv, för att kunna se hur bra mitt liv egentligen är.

Fast just idag har jag ångest. Vet inte riktigt varför, men det gör ont och känns tungt.

Det stockar sig i halsen och jag känner med stressad. Saker som är om flera timmar stressar mig nu. Funderar varför det är så och vad det beror på.

Har någon svag tanke om att det alltid blir så efter att jag slappnat av och varit mig själv och sen kommit hem. Fick en bild av vatten, kaffe eller mjölk som hälls upp i en kopp,men när jag kommer hem så upptäcker jag att koppen bara var chimär och dess väggar försvinner ögonblickligen och jag bara rinner ut över golvet.

Vet att det finns de som anser att jag blottar mig för mycket i bloggen, men det är ofta folk som inte känner mig – för jag skriver mindre i bloggen än vad jag säger till folk som jag möter.

Jag vet att det finns de som tycker att jag tänker för mycket och borde släppa på visa saker, men de glömmer bort en sak när de försöker tolka mig – nämligen mig. De utgår ifrån att från det tillfället jag först reagerat på något och till nästa tillfället som jag nämner det igen, så tror de att jag ständigt grubblat på det – men faktum är att det är precis tvärt om.

Jag skriver/talar om det när jag tänker på det. När jag inte talar eller skriver om det, så ger jag det oftast inte ens en tanke. Men för att jag kan återkalla ett minne och resonera med mig själv på stående fot så tror folk att jag funderat på det länge, när sanningen är att jag oftast hittar på det, upptäcker det just där och då.

Jag skrev ett brev till några av mina närmaste vänner här om dagen, och jag har funderat på om jag skulle lägga ut det i bloggen eller inte. Det känns som en viktig text. En text som säger en del om mig, just nu.

Man brukar ju oftast vilja visa sig från sin bästa sida, och jag har kommit fram till att det är just det som jag gör. Jag visar min bästa sida, jag visar den sidan som är jag och ingen annan. Den enkla, den raka och den uppriktiga sidan av mig.

– För det måste ju vara den bästa sida, eller hur?

Här är texten som jag gav mina vänner:

    Till den som vill bli berörd

    Så här är det.

    Jag kan tänka.
    Jag kan prata.
    Jag kan göra.
    Jag kan ta ansvar.

    Det jag har riktigt svårt med är min ångest och depression som visar sig genom att:

    – Jag har ruskigt svårt att prata med folk jag inte ser (telefon)
    – Jag har ännu svårare att “ta plats”
    – Jag förvänta mig inte att någon skall orka/vilja lyssna
    – Jag räknar med att ingen kan göra något

    Men för mig är det bara att ta en bild så att den blir bra, skriva en text som folk känner, rita en bild som folk tycker är snygg, det är bara att gå in i en stor musikstudio och mixa en låt. Det är bara att göra det.

    Men jag säger inte att det “bara” är att göra det till någon annan, för jag vet att det är “bara” för mig för att jag känner mig trygg i det och kan det, och jag vet att de flesta andra inte gör det.

    Men varför förväntar sig jämt alla andra att deras bara skall vara ett genetiskt och generellt bara – för att de kan och inte har problem med det?

    För mig är det bara att hålla i en spindel, resa i ett plan, krama en orm och äta sniglar eller riktigt stark mat – det är bara att göra det.

    Jag jobbar med min ångest och depression varje dag? Jobbar du med att ta bra bilder, teckna, skriva, mixa låtar, hålla i spindlar, ormar, flyga, äta spindlar och stark mat varje dag?

    Nej, troligen inte. Det är ju inget man måste göra varje dag, eller hur? Men man måste inte heller prata i telefon varje dag, inte heller måste man ta plats varje dag – men ändå så förväntar sig folk att jag skall jobba med mina problem varje dag och hela tiden (just när jag mår som sämst) – samtidigt som de inte tar sig tid att ta reda på hurvida jag gör det.

    Det är som när jag var hos läkaren och han frågade om jag öppnade dörren om någon kom och ringde på dörren spontant. Jag varade “Nej”. Han fick det till att jag isolerade mig. Men det gör jag inte. Jag träffar folk, men jag har svårt för det spontana mötet och planerade saker, hur paradoxalt det än låter. Jag går till folk och folk kommer till mig – men ringer det på dörren och jag inte vet vem det är så öppnar jag inte, sen spelar det ingen roll om de ropar i brevlådan och säger vem det är. Spärren har redan fallit ner.

    Folk kan se mig som spontan, bara för att de inte hör hur jag försöker lura mig själv i små steg för att kunna orka ta mig fram till det som skall göras – så det är ytterst planerat av mig. Men planerar jag det högt, så får jag genast ångest och det tar tvärstopp. Jag måste ladda i flera dagar innan, och sen är det ändå troligt att jag inte orkar med det när dagen kommer, och gör jag det är jag slut i dagar efteråt.

    Det ser man inte på mig.

    Man ser mig som spontan, man ser mig som stark, verbal, jordnära, mjuk, sympatisk, social och snäll.

    Jag har dyslexi, men jag jobbar ändå ständigt på att uttrycka mig, jag skriver långa texter och jag slås med myndigheter åt andra, just för att det inte är jag som tar plats – jag gör det åt någon annan. Jag gör något bra. Jag KAN INTE lura mig själv och låtsas att jag gör saker åt någon annan när det är åt mig själv, och jag KAN INTE bara göra det åt mig själv.

    Kom inte och säg att något är bara eller att man måste något och därför så är det bara att bita ihop, förens du själv tycker något är riktigt riktigt svårt och du känner dig så osäker att du knappt kan andas, eller att du gör något som går emot allt som din ryggmärk skriker åt dig så att det blöder ur öronen. När du varit där, så vet jag att du aldrig mer kommer säga att något är bara eller att man måste, utan du kommer att göra allt du kan för att de andra skall känna att det är bara att göra och att de måste göra det, helt utan att du säger det.

    Jag har lärt mig lura andras ögon för att de inte skall fråga eller må dåligt över hur jag känner. Jag har lärt mig att lyssna för att veta vad som är viktigt för den som pratar så att jag kan svara så de vet att jag lyssnat på dem, även om jag inte minns något av det. Jag minns situationer, blickar och vad man gör – allt det där som ligger djupare än ett stämband.

    Folk pratar i timmar om hur fantastiskt det är med solen, hur den värmer och allt. De pratar lyriskt om sånt som vi alla ser och vet. Men när jag nämner något om något som de aldrig sett eller känt, som en vacker trädstam, ett fantastiskt typsnitt i en logotyp som de missade, eller en färg på en skugga som inte finns, så tycker de att jag lägger tid på oväsentligheter, att jag tänker för mycket.

    Men jag anklagar inte dem för att tänka för lite, jag ber dem inte bara öppna ögonen, bara känna…

    Men ständigt så är det ändå så att de kräver att jag bara ska…

    Jag tror jag skall börja baka in ordet bara i mina meningar, för det tycks vara så som om det viktigaste ordet i allt om detta är just bara, det är det ordet som gör att man skall förstå… Så för att folk skall förstå hur jag mår så skall jag säga.

    Jag har bara ångest och är bara deprimerad

    Önskar bara det var så lätt för att folk att förstå något så enkelt som det någon säger till dem.

    Andreas
    Stockholm 100311

Kom att tänka på det som jag nyligen skrev och läste ang. kinesisk astrologi och mitt tecken, apan: “Apan är väldigt smart. Ge en apa en tråkig bok och han gör den till en musikal. Än bättre, han bjuder in alla till att få se den gratis.“.