Tag Archives: framtid

Att flyga med hjul

Reading Time: 3 minutes

Frågor kring ljust och mörker, om livsuppfattningar och allt däremellan.

Antingen skall jag le, skratta till, rycka på axel och säga att det löser sig bara man försöker och är possitiv. Då blir folk trygga och tycker att man är stark, för att man är så svag att man inte klarar av att möta alla sidor av livet.

Eller så skall jag svara på det som folk pratar om, det som folk frågar om. Fast då lyssnar de inte och då tar de det lilla som de lyssna på, och lägger det på allt. Framför allt sånt som varit om man pratar om nu och framtiden (och tvärt om)

Att hjälpa människor handlar om att säga att allt de gör är bra och påpeka alla fel som man själv har gjort. Då känner de sig nöjda och de känner sig trygga. Då kan de lyssna… Berätta något om mig, säger folk ibland. Men de vill inte höra något om dem. De vill se om man kan berätta en saga som de själva känner igen.

Berätta något om mig. Säger man det, så tystnar andra och kanske i bästa fall säger att de vet, men man kan inte ta det till sig, så därför säger de inget.

Märkligt att de tror att man kan lösa saker, bli bättre och må bra genom att inte känna sig själv. För om de vet något, men inte säger det… Hur skall man kunna veta och lära sig det själv?

Allt kan sägas på olika sätt. Man kan säga “Nej, älskling, idag så kan du inte låna min bil, för jag har tyvärr andra planer och behöver den själv. Puss“, eller så kan man säga “Så fan heller!! Fan i helvete att du får låna min jävla bil idag“, eller kanske “Tss… Det får du lösa på annat sätt idag” eller varför inte. “Nej, idag går det inte, men i övermorgon kan du få göra det“. Allt säger i stort sätt samma sak om hurvida man får låna bilen idag.

Det finns så många olika sätt att säga samma saker.

Ändå så upprepar vi oss på samma sätt som en svensk turist i en film från 80-talet genom att säga samma ord på svenska i olika tempo och tonhöjd till den franska servitören. Vi försöker…

Frågar vi någon någon somär sjuk hur den mår, och den faktiskt svarar på det. Så blir vår reaktion att personen bara ser allt det jobbiga, att den inte ser det fantastiska och underbara… Men med sjukdomen finns det kanske ine något fantastiskt och underbart. Hade vi däremot rågat om fågelsången i morse, så hade personen kanske haft en långt utläggning om det underbara i livet och kommit med det mest fantastiska kärleks förklaringen till livet.

Men vi bryr oss inte om vad vi frågar. Det är sällan vårt ansvar. De flesta anser att det är den som svarar som har ansvaret för att lämna ett svar som passar in i vad de sökt.

Undrar om det ligger något i att den som inte vågar möta och ta del av olikheter får aldrig se regnbågens alla färger, och att det är därför att alla jämt säger till den depremerade att allt inte är svart och vit, men utan att de själva ser några färger? En deprimerad ser gul, blått och grönt också. Men den ser att det är just det, en annan nyans på samma sak. En färg. Det löser inget problem. Vi vill gärna tro det. Vi har alla sett tomtensfabrik på julafton, där de målar schack med ett penseldrag.

Oavsett hur ljust eller mörkt, oavsett om det är svart, rosa eller grönt, så blir ett knivbland mot halsen livsfarligt. Det spelar ingen roll vad det är för färg på den eller om det är en skojig clown, bra vän eller en elak ovän. Det är fortfarande livsfarligt.

Livet är inte svårare än så.

Man kan försöka måla upp livet hur man vill, men det förändrar det inte. Det fantastiska är fantastiskt och det jobbiga är jobbigt. Det är olika för oss alla. Vi kan inte se in i andra och vi kan inte se oss själva…

Därför är det så viktigt att när någon frågar, att man berättar vad man vet och vill. Annars kommer man ingenstans, eller så får man uppfinna hjulet om och om igen för att kunna ta sig framåt medans andra tittar på från sina flygande maskiner…

Ögonbikt

Reading Time: 3 minutes

Vem är jag?

Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?

Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.

Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.

Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?

Var en man istället!
Bete dig som en man!

visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.

Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.

Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.

Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.

Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.

Så blev det inte.

Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.

De pratade om manlighet.

Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?

Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.

Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?

Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.

Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.

De är inte som du

Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.

Som om du skulle bry dig

om någon annan

än dig själv

amen.

Victor

Reading Time: < 1 minute

Jag vet inte hur saker hade sett ut
Vet knappt hur saker ser ut i dag
än mindre hur framtiden kommer att vara.

En gång i tiden så trodde jag att jag visste,
men jag lär mig att jag vet mindre och mindre.

Jag har tappat många drömmar och försöker mest likt ett barn som skrattar när någon leker med en pappersbit framför dem, nyfiket leva just då. Jag vet inte vad som händer nästa sekund. Nästa andetag. Jag försöker ta var och ett av dem som en fantastisk present, där jag är ett otacksamt barn som bara ler åt att det händer.

Inget är givet i livet, eller så är allt givet. Vårt val är inte att välja, utan att ta till oss av det vi får, så att vi på bästa sätt kan lära oss något att föra vidare till andra…

Men tiden minns aldrig. Den bara går. Jag har försökt be den stanna ibland. Fråga den vad den minns av mitt liv, men den bara fortsätter att räkna framåt. Någonstans började jag följa med, som ett barn som blint följer sin mamma eller pappa och tittar med stora ögon på allt det som den inte förstår.

klocka ord

Reading Time: 2 minutes

Du har ju tid

att fotografer
att redigera bilder
att göra saker med dina barn

Det är faktiskt sant.

Skulle jag inte ha tid

så skulle det inte gå

att ta några bilder, även om det bara tar någon sekund av tid.
att redigera bilder, även om jag bara orkar sätta på datorn en dag, först några dagar senare öppna redigering programet och då enbart ha kraft till att göra 1/50 del av de bilder jag tagit.
att göra saker med mina barn, som att lyssna på dem, samtala med dem och någon gång varannan månad ta mig ut tillsammans med dem.

Det som tar dig mindre än en sekund att se och säga, kan ha tagit mig över en månad att göra. Men det ser du inte. Du ser bara resultatet och tror att så är det. I de fallen är det ett under att du blivit förälder, för du kan ju inte förstått vad som skett med dig då. Att saker tar tid. Jag vill inte tänka på hur dina barn haft det då de växt upp och inte kunnat gå, cyckla eller räkna matte lika ba som du – eller i rättvisans namn, andra barn.

Har du någonsin sett dem som egna individer, som sig själva, utan att du jämnställt dem mot andra i samma situation. Har du sett dina egna barn? Frågan kommer upp då du inte ser andra människor, och jag vill tro att dina barn – oavsett hur stora eller små de är, faktiskt också är människor, eller att du i alla fall ser dem som det.

om du nu sett dem överhuvudtaget.

Att använda sina egna barn för att smutskasta andra, att leka med människorsliv så respektlöst, är dock inget konstigt. Det är bara ett tecken på vårat samhälles behov av tillbehör. När vi inte kan stå själva, så måste vi kasta andra på varandra. När vi inte vågar säga något, så går vi och bär på det istället för att göra något åt det, och sen exploderar vi som ett fyrvärkeri utan glöd och det enda ljudet som hörs är vårt eget skrick när raketerna flyger och ljudet av oss själva som smäler i marken utan någon färgkaskad överhuvudtaget.

Tänk att folk som faktiskt jobbar själva inom vården anser att för att vara sjuk, så får man inte le, inte ha skoj, inte ha någon möjlighet till att orka något ibland – framför allt så skall man inte visa andra att man mår dåligt, dock inte heller försöka visa att man mår bra.

Lösningen är dö, eller ta piller, var tyst och jobba.

Sen undrar man

varför

människorna i samhället

är som de är mot varandra
varför folk ljuger
varför folk sviker
varför folk inte orkar
varför folk utnyttjar

varför ingen längre

talar

med varandra

att se på när andra målar plankton

Reading Time: 2 minutes

Att jag har en eller två, kanske tre bra dagar, så betyder det inte mer än så. För i min värld. I mitt liv. Det liv som inte är ditt. Där kan det betyda att jag sedan faller totalt och inte kan kommunicera på flera dagar.

Vad gör det i ett arbetsliv. Vad gör det med ansvar. Vad gör det med andra människor som förlitar sig på än. Vad gör det med självkänslan och det egna måendet.

Det finns fortfarande så många i detta land som inte tänker längre än sitt eget tillkorta kommande.

Det jag kan, kan andra.

Det är deras motto.

Men när man ber dem om saker som de inte kan, då kan de ju inte kunna allt.

Allt de behöver är vad som är viktigt i den världsbilden som de själva byggt upp tillsammans med en plankmålande omgivning. Det finns inga oväntade små rosor i något hörn, inte något spontant uttryck eller något oväntat. Det är deras rutin. Deras fängelsegård. De försöker hålla sin världsbild fången inom sina egna snålt tilltagna gränser. De ser vad de kan. Resten är ointressant. Mångfalld handlar enbart om antalet roser som de skall få, eller ärtorna på deras talrik.

Olikhet är potatisarnas olika form. En potatis är dock alltid en potatis för dem. Ett äpple eller en rot är något helt annat, och hör sällan till bilden. Om det inte är en rot som de själva känner till eller något med äpple som de själva tycker om. Lite som turken i affären nere på gatan.

Honom känner de ju.

Men alla andra. Alla de som kommer för att leva på oss. Fy fan för dem.

Eller som alla de andra. De som jobbat i 20 år eller mer. De som idag är sjuka och utfärsäkrade. De lever på systemet. ATt de betalat skatt i 20 år eller mer, det är ointressant, för de lever på de som jobbar idag. Men alla våra pensionärer som inte får jobba idag? Lever de också på dem som jobbar idag? Bygger hela samhället enbart på dem som jobbar idag?

Vad hände med dem som jobbade förut? De som kommer att jobba sen?

Kortsyntheten är ofta tydlig.

Man hör tydligt när de går in i de skyltar som de själva satt upp. Lite som paradoxen med att Moderaterna kallar sig ett arbetarpari.

Att slås har jag lärt mig och lär mina barn, är den sista utvägen som kommer när man inte har några ord kvar. När inget annat hjälper, när jag försökt lösa något på alla andra sätt.

Men idag så är det ok att slå på dem som är utanför, de som inte orkar, de som mår dåligt.

Helt utan att någon tar reda på hur de mår, varför de mår som de gör och vad som görs för att de skall må bättre.

Det är OK att slå på dem. De gör ju inte rätt för sig. De är lata. De utnyttjar systemet. De lukat illa, de ljuger, de är färgade, de är judar… DE ÄR MINDRE VÄRDA ÄN VI SOM ARBETAR, än vi som är duktiga, än vi som är kristna, än vi som är vita…

Historien upprepar sig sig. Inte för att den vill, inte för att vi inte lär oss, utan för att människan är sån och det är en del av livets cyckel.

Den bortgångne George Carlin belyser det hela så tydligt…

‎”The planet ain’t goin’ away… we are!”

Battle: ME

Reading Time: 2 minutes

Jag har slagits för länge för mig själv, mina barn är snart båda tonåringar och kommer att frigöra sig – jag behövs inte på samma sätt.

Problemet är att jag vet för mycket, jag förstår för mycket. Jag vet att livet går vidare oavsett vad som händer. Jag vet att ag skulle klara att ta hand om båda barnen och deras mamma gick bort, jag vet att hon skulle klara det. Jag har vänner vars föräldrar försvunnit från livet när de var yngre. Min styvbror förlorade sin mamma som liten och som tonåringar förlorade vi hans far. Livet går vidare, och alla de orsaker som man kan komma med som en orsak till att prioritera, orka och vilja, går att använda åt båda hållen.

Så jag försöker driva mitt liv är att inte blunda, inte kompromissa innan, stå för mina val och prioritera det som är viktigast för mig – inte vad samhället anser är viktigast, eller andra yttre saker. Jag vill kunna känna att det både ger mig en mening med att finns där för mig och andra – vilket samtidigt tyvärr ger mig känslan av trygghet i att jag i allafall gjort något och skulle kunna gå vidare med ett gott hjärta över att jag faktiskt uträttade något den tiden som jag var vid livets sida. Jag måste se orättvisorna, jag måste kämpa mot dem och för andra, men det ger mig inte bitterhet. Jag är så tacksam för mitt liv, alla jag mött och vad livet gett mig. Min ångest handlar om en frustration över hur jag låses fast.

“INGEN kan förändra eller hjälpa om inte personen själv tillåter det. “

Problemet är just det. Du kan inte bli mätt om du inte äter, men håller någon för ens mun, syr någon ihop den, så kan du inte äta – hur mycket du än vill. För att kunna tillåta att någon hjälper, så måste man ha utrymmet till att röra sig, att släppa in någon på – men hållet som man faller i blir bara djupare och smalare och det är svårt att ens skicka ner ett rep… Även om det skulle gå, så sitter händerna fast vid sidan, så man kan inte räcka sig efter det.

Jag kämpar för LIVET, men jag vet också att livet inte är för evigt. Allt jag väntar på i tunga stunder är samma sak som folk väntar på att veta om de är förälskade eller inte. När man sen blir det så VET man, man behöver inte undra om man verkligen är förälskad. Man vet. Det är den känslan som jag väntar på i mörkret. Att veta, att veta, nu, just nu tog livet slut.

Jag är inte där

ännu

Prislapp

Reading Time: < 1 minute
    ‎”Utförsäkrade tvingas leva på socialbidrag. Så låter det emellanåt i debatten om människor som kastas ut ur sjukförsäkringen. Men faktum är att de inte ens kan räkna med att få socialbidrag längre. Nu anlitar även socialtjänsten konsultläkare som överprövar ordinarie läkarintyg.

Karin Råghall har en artikel hos FEMINISTISKT PERSPEKTIV, som visar det skrämmande verkligheten som inte bara kan komma, utan redan är här: Utförsäkrade nekas socialbidrag – ska arbeta till varje pris. Det handlar inte längre om vård, omsorg eller ett socialt skyddsnät. Det handlar om ekonomi. Det handlar om byråkrati. Det handlar om politik. Det handlar om att vi måste våga säga ifrån….

DET är alls vårt jobb!

    Jenny Johansson är djupt oroad över att socialtjänsten avslår socialbidrag för människor som är sjuka. Socialtjänstens främsta uppgift, menar hon, är att utgå från människors behov och göra individuella bedömningar. Men i de fall hon har kommit i kontakt med tas ingen hänsyn till att människorna är sjuka, och bedömningarna tycks vila på en misstro mot såväl klienten som den ordinarie läkaren.

Frihetsklamp

Reading Time: 3 minutes

Aftonbladet: “‎Den parkinsonsjuke 63-åringen kunde spela cd-skivor. Och släktforska. Ett solklart fall, tyckte Försäkringskassan, som vägrade honom sjukersättning.

Vart tog förmågan att tänka vägen? Vart tog moralen vägen och vad hända med den instansen som skulle försäkra oss om vår trygghet när vi fick det svårt?

Jag VET att det är precis som 63-åringen själv säger, att Försäkringskassans personal bara gör sitt jobb och att det är regeringen man skall vara arg på. Såna som Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Men det räcker inte.
För så länge som Försäkringskassans personal “bara” gör sitt jobb så kommer inget att ändras. VARFÖR jobbar de där? VAD vill de med sitt jobb?

Man kräver att de sökande skall ta ansvar, de sökande skall tänka sig för, de sökande skall egentligen göra allt det som vi trodde att kassan som skulle försäkra oss om, i form av trygghet när vi behövde det. Försäkringskassan förvaltar inte längre våra pengar och tar inte längre hand om oss – vi får slås för våra rättigheter medan de som fått våra pengar ser det som att vi är skyldiga dem något.

Känner hur det hela påminner om en diktatur likt den i Libyen, där de bestämmande på fullaste alvar tror att de tänker på folkets bästa, fast det bara handlar om att de vill ha kvar så mycket som möjligt av kakan själva…
Man MÅSTE våga ställa sig upp. Det går inte att gömma sig genom att försöka säga att man bara gör sitt jobb.

Den som säger att den bara gör sitt jobb till mig, svarar jag: “Så du ha mage att säga till mig att du VÄLJER att ta betalt för att göra detta? Med andra ord så är du en legoknekt eller prostituerad. Du tar eller får betalt för att göra något mot andra som de eller du inte vill. Rättfärdiga inte dina handlingar om du tycker att de är fel. För DU har också ett val. EFTER att du gjort det valet. DÅ kan du rättfärdiga eller förklara ditt val. Men säg inte att du bara gör ditt jobb…

Jag vet vad viljan bakom faktiskt är, men någonstans så verkar de själva glömma den…

De flesta försöka skydda sig genom att slå ifrån sig att de antingen bara gör sitt jobb eller att de inte kan göra något. Hjärntvättningen av individer, solidaritet och ansvar är näst intill total. Alla vill ha, men ingen vill offra eller bidra med något…

Det spelar ingen roll vart man tror att man har eller haft sitt hjärta. Om man inte är villig att stå upp för det, så har det ingen betydelse. Man behöver inte offra allt, men man måste våga ta ett steg fram. Man måste våga säga nej. Man måste våga sluta skylla på andra och man måste våga sluta vänta på att någon annan skall göra något.

Problemet med att hitta djupare saker i vårt liv och sluta hänga upp oss på en vårt arbete, är att samhället kräver sina kugghjul för att fungera, och så länge som man är en del av samhället – hur liten den än är – så måste man vara ett kugghjul där. MEN man får måla sitt kugghul i valfri färg och paradoxalt nog i det egoistiska samhället se till att man själv syns, hur liten man än är. Att synas handlar inte alltid om att lyfta fram sig sälv, utan det kan ju även handla om att öppna dörar och ställa sig upp så att man kan räcka någon handen, någon som kanske inte orkar resa sig själv.

Jag tror att det mesta handlar om att vi någonstans glömde bort samtalen… När man började kämpa för varandra, så var det efter att man hade hört och pratat om hur det var. Men efter ett tag på slagfältet så var man så upptagen med att slås att man glömde lyssna. Man blev självgod och tog för givet att bara för att man hade det jobb man hade, den politiska färg man hade, så gjorde man något bra. Man var viktig, inte för det arbetet som man gjorde åt andra, utan för att man ansåg att folket tyckte det. Man satte sig själv på en pedistal där man slutade göra något, och ville att andra skulle göra saker – men inte för mycket så att ens pedistal skulle kunna trilla.

Det är lite som med religionen. Den handlade ursprungligen om att frälsa och föra oss samman, och nu handlar den mer om att särskilja oss. Den handlade om människans ansvar och hur vi behandlade våra medmänniskor, men nu handlar den mer om ansvarsfrihet och vi mot dem. Religonen komm för att ge oss trygghet, men den gav oss krig, förljugenhet, hemligheter samt skiljde oss åt. Från varandra, från samtiden och från natuen. Den blev ett antingen eller, istället för att vara något all omfamnande. Det blev gränsdragningar och hat istället för öppenhet och kärlek.

Tror det också handlade om att vi slutade samtala, och istället bara läste innan till. Paragraf för paragraf, stycke och bok för bok.

Människan slutade och “Men-än-så-då?” började.

Tidslära

Reading Time: 2 minutes

Hade sett det i tidningana innan, men det var först när jag läste Jonas Gardells status uppdatering: Burken är död. Bara fem dagar efter Rock-Ragge. Svårt att förstå idag men en gång i barndomen var de större än allt. Tack, Hey Baberiba!, som det slog mig. Inte för att deras musik var min grej, det var nog lite innan min tid… Men tanken om att ens barndom faktiskt dör bit för bit numera.

Man kämpar en livstid för att lära sig förstå, och när man möjlighen börjar få häng på saker så kanske man upptäcker som 80 åring att varesig livet eller världen är den samma som den man föddes i, den som format en.

Men visst är det så. Självklat så utvecklas världen och tiden har sin gång samt förändring är nödvändigt. Men rent känslomässigt ligger det inte långt från att bli sviken av en lögn.

Det är som att få lära sig utan till att fem gånger fem är tjugofem, men sen när man är stor nog för att handla själv få veta att fem gånger fem är trettiosju.

Kunskapen som är så viktigt att ha, blir plötsligt värdelös. Referensramarna faller, och man står där som ett nyfött barn utan vetskap om spelregler eller begränsningar. Enda skillnaden är att man vet att det finns regler och begränsningar. Det är bara det, att ingen vill berätta det för en.

Förr i tiden så kom man till de gamla för att höra sagor, söka trygghet och få råd.

I dag så går man till de unga.

De som tror att de är odödliga, de som lever nu, de som är fattiga
på erfarenhetens värme.

De som inte förstår dig
De som inte förstår dom
De som inte förstår oss
De som bara tänker på

sig själva

Förstår varför jag vill in i stadens puls eller ut till landets värme. Jag tänker fel här. Jag är mellantinget som varesig är det ena eller det andra. Jag är längtan efter något annat än grönt gräns och jag är strävan efter något annat än ett status jobb. Jag är resterna av något som en gång var

nu

 

Att välja själv…

Reading Time: < 1 minute

Jag uppfattar inte mig själv som en speciellt blödig person. Men fredagen den 11 februari 2011 grät jag över att jag hade varit tvungen att följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler, och genom att göra detta, göra någon så ofantligt illa. Att någon kallat mig svin och bödel har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Steve Dahlin, Tidigare omprövare på omprövningsenheten vid Försäkringskassan i Jönköping.

Problemet är dock precis just det. Hade det haft någon betydelse att man blivit kallad det, så kanske man hade vågat göra något då, nu och sen. Nu blundar man och säger att man bara följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler.

Jag har för mig att jag läst samma ursäkt tidigare. Den gången handlade det om de som jobbat under Nazismen, under diktatorer och tvingats följa regler – samtidigt som andra, betydligt svagare och mer utsatta vågat sätta sig emot det som är fel….

Tänk inte på nu, tänk på då. VEM hade du varit under utrotningen och förföljandet av människor i andra världskriget eller i någon diktatur? Vad önskar du att du hade gjort då, vad tror du att du hade gjort, och VARFÖR gör du inte det nu?

Utan perspekliv

Reading Time: < 1 minute

Nu då?

Folk pratar
om vad
de gjorde

vad de skall
göra sen
hur de har
det

nu.

.

Min tid
är

borta

jag håller i
dess visare

Vet
inte
om
det är

till
en klocka
en kompas
eller till en

kompis

.

Jag andas
inte

nu

sen

inte
dem andra

.

Min tid
är

borta

jag håller i
dess visare

Vet
inte
om
det är

till
en klocka
en kompas
eller till en

kompost

.

vart
tog mitt

nu vägen

resan
bort
längs

den vägen

tog ditt
svar

.

Som vårdroppar faller lätta ord av tyngd utan att någon ser eller hör dess historia eller berättelsen om deras mål.

Man hör bara

ljudet som de redan gjort

när man pratar om sitt eget
nu

Man bör vara

där

jag inte

är

.

korta ljud
kort skärpedjup
små bilder

av något

annat

än det
man ser

nu

då!

 

En klick rött

Reading Time: 2 minutes

Vi gick ut idag.

Jag och min kamera.

Vi tog igen bild.

Vi blundade

sjönk genom betongen, gick genom träden, paserade över järnrören, flöt längs asfalten.

Vi

missade allt
som ingen
ändå såg

Det blev vår bild.

Ni gick bort idag.

-:-

Jag inser allt mer att sanningen finns inom mig. Men att folk inte längre vet vad som är sanning.

De tror att det är något absolut och livsomtäkande, men det är baa som en färg.

Frågar du mig om en färg, och jag svarar rött, inebär det inte att blått, grönt och gult inte finns. Det förstår de flesta. Men när det kommer till en känsla om sanningen, så mottas den alltid som det gäller allt.

Oavsett om man säger sig må dåligt, då får man ju inte le. Eller om man säger sig se ett fel någonstans, då svarar folk med allt som är bra vid sidan av det.

Under de 20 år som jag sakta bröts ner och ständigt fick lära mig av att se detaljer, hålla saker för mig, så byggde jag upp känslan av att se igenom så mycket. Jag lärde mig att avläsa, se mellan tunna rader och förstå människor – men människan vill gömma sig, den vill bygga sina luftslott och den har gått på bilden av att ett slott inte har några sprickor och att idylen är felfri. Att man inte behöver jobba med det och ta i tu med sånt som är jobbigt också.

Jag försöker bygga upp förtroendet för människan efter 20 år av erfaenhet av allt annat än förtroende och stöd. Det är inte lätt. Jag klarar inte ens av att lyssna på mig själv. Såg delar av det idag.

När fåglarna sjöng i de solklädda spröda trädgränarna ovan mig så tänkte jag på staden. Jag har upplevet den med allt från svartklubbar, till Grammisgala, fetishklubbar till mysiga trendfik på söder och sunkhak i vasastaden samt hippa klubbar på östermalm. Jag har varit ute, inom, över och under staden. Jag kan den, men den kan inte mig.

Jag har också ett behov av naturen, att lyssna – på samma sätt som jag lyssnar på staden, där anda bara hör bilar och stress – där ser jag stadslöv och cityvindar i metalformer. Men naturen ger mig något annat. Något som jag ständigt saknar.

Jag minns när jag skulle flytta hit. Precis utanför city. Alla sa att det var perfekt. Att jag hade både och, och att det var precis som att bo mitt i stan.

Men jag har inte staden runt knuten, men inte heller naturen inpå mig.

Jag faller
mellan stolarna

igen

Jag kände att det var fel. Jag mådde inte bra av det, men med tiden så lät jag andra färga mig med deas färger och tillsammans gjorde vi en bild av att det var bra.

Det handlar inte om andra. Det handlar inte om vilka som finns där, vad de gör. Det handlar om mig. Precis som sanning. Precis som när jag säger

rött

 

 

Presscemtetera mig

Reading Time: 2 minutes

Drömmar

De måste stängas av. Det finns inte plats, ekonomi eller ansvar för dem också.

Orkar inte slås för dem, orkar inte tro på dem.

När folk inte klarar av verkligheten, hur skall man då ens kunna tro att de skall klara av en dröm?

Förstår mina mardrömmar.

Ser deras syfte.

Denna månad blir samma som förra. Varför tro på förändringar, då de ändå inte tas hänsyn till.

Hälsa

Den måste begränsas. Det finns inte plats, ekonomi eller ansvar för den också.

Orkar inte slås för den, orkar inte tro på den.

När folk inte klarar av verkligheten, hur skall man då ens kunna tro att de skall klara av ens hälsa?

Förstår min ohälsa.

Ser deras syfte.

Denna månad blir samma som förra. Varför tro på förändringar, då de ändå inte tas hänsyn till.

Det spelar ingen roll vilka insatser som görs, då de oftast bara är tillfälliga och om de skulle vara under en längre tid, så ser man alltid till att det finns någon kontra åtgärd som tar bort den trygghet och tro som eventuellt skulle kunna skapas.

Det hela är som när vi säger att vi finns där för varandra och att saker är ok, fast det visar sig nästan alltid att folk inte menade det, orkar det, förstod det, klarar av det och så vidare – så när de gett en en trygghet och mer eller mindre knuffat ut en på bryggan så vänder de ryggen till för de vågar inte se. De drar tillbaka sina händer, då deras kallsvett får dem att frysa och man står där helt själv. Ibland får man då höra om att man gått ut själv, att det ärr ens eget ansvar o.s.v.

Men så är det i ett ohälsosamt samhälle utan drömmar.

Ser syftet med vad som händer

Jag anpassas bara till den olevande värkligheten vi själva skapat i det nya samhället.

Snart landar jag

på botten
 

med pressad cement kring mina fötter

 

Ånga från en sten

Reading Time: 3 minutes

Ångesten som vanligen kommit till natten, en tid som tidigare var mitt lung, min tillflyktsort, under den senaste tiden sitter kvar.

Det vill inte lämna mig trots sobril och stilnoc till natten samt en sobril på morgonen.

Den förlamar.

Jag hade verkligen behövt träningen, sökt den i flera år och sett fam emot den något så otroligt mycket, men pågrund av livssituationen, påfrestningana och mitt nya dagliga måste, så finns det ingen ork kvar… Hur mycket jag än kämpar och tårarna forsar inombord.

Jag trodde på det jag hade läst, om hjälp tillbaka. Men det är inte det som det handlar om- utan det är ett anonymt arbete för att sålla ut de som orkar själva och de som sakta bara skall försvinna utan att någon märker. Deras rop på hjälp blir först iriterande och sen vänjer man sig vid dem och en dag så tänker man plötsligt inte längre på dem och personen tappar sitt sista grepp om verkligheten och försvinner utanför alla skydd.

Jag VILL

Men jag kan INTE.

Det är ju därför jag är här

Det är ju därför saker inte löst sig.

Fast om något såndant står det inte om i deras böcker. Där står det bara om klient A och ekonomi X. Man säger rakt upp i ansikten på sin klient att denna skall strunta i ordet respekt och när den berättar om sina svårigheter, så lutar man sig tillbaka med händerna bakom nacken. Man uppmanar klienten att strunta i allt som är viktigt för den och för samhället.

Om normalstatus är 100, och den som söker dearas hjälp är nere på 50, så tvingar de ner en till 25, så att de kan hjälpa en upp till 40. Det är ingen hjälp, det är ett utdraget lidande där man lever på att folk fortfarande tror att de får personlig hjälp och stöd, att det handlar om att de skall få hjälp att komma tillbaka – men så fort som ordet ansvar kommer på tal, så slår de ifrån sig och lägger det helt på individen.

När det visar sig att de underlåtet eller missat att meddela, upplysa och hjälpa klienten med en sak under ett helt årr, så rycker de baa på axlarna och säger att de meddelat det nu – och att man måste gå vidare och inte älta det gamla, samtidigt som de hela tiden utgår från det gamla… Både gällande sin klients ekonomi och deras egen organisations gammla roll – trots att vi alla vet att den inte är den samma längre.

Jag kämpar. Varje dag. Varje timme.

Jag kämpar verkligen.

Men de är inte intresserade av att höra, ta hänsyn eller försöka hitta lösningar. Allt de vill testa är hur långt de kan gå innan man når sin bistningsgräns.

Om jag är här för att jag mår dåligt. Varför behandlar man mig sämre? Om jag inte ens klarar av jobbtorget varje vardag, hur skall jag då klara av något annat påtvingat varje dag – vardag som helg?

Man blundar inte bara för mig, utan även för mina problem. Man utgår från det andra kan, inte från avd folk inte kan.

Min dag, mitt liv består av en lycka när jag gjort något en dag. En riktigt bra dag har jag kanske tagit ett bad, eller kanske diskat. Men all den orken försvinner nu. Jag måste fokucera på den rena överlevnaden och kraftansträningen med den.

Några timmar under eftermiddagen, efteråt så kan jag försöka se ljuset, ta reda på vad det är för dag, lyssna på vad någon säger, känna närhet. Men sen kommer kvällen som visar att dagen inte gett mig något utöver det nya påtvingade ansvaret för min överlevnad. Då faller jag. Hårt.

Hjärtat rusar, själen skriker. Försöker döva det. Tvingar mig till att stänga av med en stilnoct och kanske en sobril innan. Vaknar med press och hårda hjärtslag till en ny dag. Kämpar med att göra det jag inte orkar. Ibland går det. Låtsas att jag kan och hittar på något som ser ut som ett lugnt ansikte.

DU skulle bli rädd om du såg mig måla min själ. Minut för minut varje dag, även de sekunder då jag kanske lyser upp av en tanke.

Jag hade verkligen behövt träningen. Såg fram emot den. Vill verkligen. Men ångesten som man bygger åt mig skapar baa en bottenlös sjö som jag sakta försöker fylla med mina oseeda tårar.

Min kurator frågade mig om drömmar och framtidsplaner.

Jag har inga

längre

allt jag vet nu

är att jag kommer

att dö

tillslut.

Kanske inte denna vecka, kanske inte ens detta år. Det kanske dröjer 50 år till. Men det är den enda framtiden som jag kan se och känner till nu. Allt annat har man tagit ifrån mig. Man har satt sina egna ögonskydd på mig.

Vill du att jag också skall gråta? frågade tjänstemannen mig.

Ja,om du känner för det sa jag, eller åtminstående visa mig att du ser, lyssnar och förstår.

 
Men det såg, lyssnade eller förstod han inte.