Reading Time: 9 minutes
Speglar mig i årsringarna för att se min omloppsbana av ett passerat år….
2010: Sanningens år
Det har varit ett fantastiskt år, som alla år är. Det är inte årets fel om något går fel, det bara blir så ibland.
2010 blev ett år då jag svek en person som stod mig riktigt nära och blev besviken på en som jag trodde stod mig nära. Jag har klivit ur en värld av spel och lyssnat på hur en värld spelat underbara toner för mig.
Jag bär fortfarande med mig en sorg som sliter mig itu varje gång jag öppnar den lådan, men jag tänker inte fina frid i den, utan tänker tillåta den vara levande inom mig. För den är en del av mig.
Alla pratar om att gå vidare, lära sig leva med sorgen. Förstår inte hur de tänker, men jag antar att det är därför som livet och världen ser ut som den gör. Folk lär sig leva med det och acceptera det.
Under för många år hade jag lärt mig att dölja och inte vara helt uppriktig. Det hade blivit något jag accepterat och lärt mig leva med, för att jag inte skulle såra andra. Men 2009 var ett fantastiskt år det också. Det öppnade mig och tog bort spärrar av tid och rymd. Det lärde mig möjligheten att ta nästa steg. Jag tog det varsamt men ändå ser jag hur jag gick in med leriga skor då. Förlåt. Min mening var något helt annat.
Jag rusades och kastades in i något som var menat att vara något annat, något som skulle utvecklas och formas, men istället blev det till en gjutenform. En form som formades av drömmar, längtan och en vilja som låg i en annan tid, något som är svårt att se då tiden ständigt löses upp i ens händer. Förväntningar och givna strukturer styrde och kvävde lågan som fått syre av tidens spricka. Överrumplad av tid och plats, skapade en tillfällig oas utanför konventionernas låsta dörrar. Men vi lärde oss aldrig att vattna det som växte, utan lät oss förledas av fantastiska hägringar som såg till att rötterna blev utan sitt vatten.
Jag skulle gjort saker annorlunda, men det var inte jag som styrde – utan det var forna tiders speglingar som formade sin närvaro. Banden är fortfarande de samma, så som då vi inte såg dem, som när vi virade oss in i dem och när samtiden blottade dess ålder. Önskar jag hade varit med. Önskar livet hade gett mig verktygen till att se och tala, men min lott är att beskriva och förmedla. Därav föll mina intentioner innan de nådde min tunga och klöv den vid sin rot så att en vass egg av tysthet talade i stället, så som om historien hade upptäckt hålet i tiden och ville försegla det till dess egna dag.
Jag älskar ord. Jag tycker de är fantastiska bilder och ljud. Jag förvånas alltid av dem, dess innebörd och kraft. Ibland tror jag mig veta vad ett ord är, men som så ofta kommer någon och lär mig att ords betydelse växlar som långsamma årstider och dess uttal flyter med tiden.
Jag lärde mig under året att tid, avstånd och kontinuitet faktiskt ändrar vissa ord och dess betydelse. Vet inte om det beror på att alla människor är olika eller för att det ligger i matrikeln för livets passgång, att överraska och göra oss medvetna om att vi inte lever då eller sen, utan att vi passerar genom nu – med öppna armar.
Det jag tog för självklart, det jag aldrig tänkte på gällande avstånd eller räknade gånger, det som för mig var en självklar konstant, en vänskap – visade sig beskrivas som en bekantskap. Jag har själv använt det ordet en gång i tiden. Just det ordet. Nu var det inte mitt ord, så jag kan inte tolka det i mina termer – men det visades ganska tydligt vad det handlade om och vilken roll mina ord och tankar hade.
Så jag tog ett andetag för en minut, såg ett nytt perspektiv där det ordet gjorde sig självklart och hemmastadgat.
Folk säger att man skall acceptera livet som det är, de säger också att man ständigt skall sträva efter det bästa. Men när man frågar vad livet är, eller vad det bästa är så vet ingen. Folk är så snabba med att lägga på sig täcken av bekväma och döljande ord, för ingen vill bli utskrattad som den nakna kejsaren.
Att vara naken och att vara ärlig. Det är farligt och otäckt. Både med sig själv och att uppleva att andra är det. Antingen så tar man på sig själv av skuld och gömmer sig bakom det och tror att ingen ser, men skjuter alla som försöker visa att de ser något. Eller så lägger man all skuld på andra, hoppas att de skall bli blinda och vara för upptagna med sig själva för att hinna granska en själv.
Jag har insett att jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag måste visa de närmast mig, en transparens. Jag måste förstå att de vill finnas för mig, samtidigt som jag måste förstå att de inte vet allt – och inse vems uppgift det är att lära ut. Är det den som vet, eller den som vill veta? Eller är det någon annan…?
Ett glas vatten; är det vatten eller är det glas, eller är det samma sak som ett vattenglas och är då glaset gjort av vatten? Hur mycket vatten skall det vara för att vara det? Är en glasskiva i en sjö ett vattenglas?
Är det så enkelt med livet att det är rätt eller fel, att det är du och jag, att det hela tiden handlar om två saker, två-dimensionellt som en tecknad serie? Kanske är det därför vissa människor springer i luften?
För mig är livet en droppe. Det är något litet, som är så stort att det skapar livet runt omkring. Även när jag mår riktigt dåligt, och det har jag gjort flera gånger under detta år – och andra år med, så förstår jag droppens kraft och ser hur träden står kvar utanför. Livet ändrar sig inte. Det är vi som byter plats inom det.
2010 var också året som gav mig mitt leende tillbaka, som en sol som låg på mina ögonfransar och glittrade med varje tårfylld blinkning. Torkade mina tårar med sin värme och gav mig ljus när det var mörk. DET är vad mitt liv handlar om nu.
Men som i alla stora böcker, så finns det trådar som nästlar sig in och låtsas vara större, bara för att de låter mer och tar mer plats i anspråk. Men alla som smakat på kärlek och som andats frihet, vet att det är inte mängden eller styrkan som räknas.
Med min trygghet i sanningen och ljuset i alla mörka hörn, kan jag njuta av skuggskådespelet, samtidigt som jag för stunden kan låta mig få vara en del av ensemblen som spelar med mitt namn. Det gör stundtals ont, det griper tag i mig, men jag vaknar varje morgon och inser att det där – det är bara bilder från ett minne av ett drama. Det är bara ett spel för galleriet igen. Jag står också där på scen. Jag har min roll, så som vi alla är tilldelade våra delar. Men där scenen snurrar runt för att ge oss alla drag och spela ut styrka mot svaghet inom oss själva – väljer jag att ständigt referera till min utgångspunkt och rullar ut ett rött nystan för nyfikenhetens katter, så att jag alltid kan hitta hem efter att jag kommit till häxans stuga. Jag kan springa vilse i skogen, men jag hittar ändå alltid hem tillslut.
2010
Det har varit ett fantastiskt år. Ett år jag aldrig vill uppleva igen.
Topparna har varit så höga, dalarna så djupa, mörkret så tätt och ljuset så luftigt att den grå nyansen lockar med något nytt. Viljan att urskilja skillnaden i små steg, med varsamma fingertoppar, istället för att känna den i magen – är det som lockar. Att ge tiden tid och inte bara ta tid till nya upplevelser. Att få stanna upp, gå tillbaka och få andas mellan sekundernas romaner. Det är känslan som lämnas över till 2011.
Elva. En och En. Ett och Ett. En i taget. Så är det nog.
2010 var den andra starten på något nytt. Ett liv som skapades i 360 grader. Med fram och baksida. Topp och botten. Smärta och glädje. Nyfikenhet och igenkännande avståndstagande.
Fullständigt.
Som att födas.
Det räcker med att göra det en gång.
Sitter och begrundar mina händer. Ser för första gången på länge hur de är formade. De är en del av beröringen. Deras leder och runda former avgör hur ytan känns. Ytan är inte statisk i sin upplevelse. Den blir levande i mina händer.
Det är inte längre jag som föds, utan jag som föder livet.
Mitt liv.
Folk pratar ofta om vikten av glädjen, om att framhäva den och inte glömma den. Tänk positivt och du blir en positiv människa. Jag tror tvärt om. Att lägga in en värdering och styra ens annars fria tankar, är bara ett finare sätt att stympa sig själv på, i jakten efter drömmen av något annat.
Jag välkomnar min egen svärta. Ibland sitter jag apatisk i timmar eller kanske någon dag. Jag behöver det. För att förstå. Att känna mitt värde. Att förstå andras värde och för att våga brinna igen.
Mitt liv är som en eldstad. Lägger man ständigt på för mycket ved, så orkar den inte brinna. Men ger man den tid och luft, kan den efter ett tag sprida ljus och värme.
Det finns stunder då jag funderat om jag kanske är manisk, har ADHD eller något, men sen visar tester och annat, att det inte passar in på mig. Men jag tror ändå att det finns en större liknelse med de yttringar, än det som klassas som ett normalt liv – i det inrutade samhället idag. Jag ser. Jag känner. Jag upplever. Jag vågar. I min värld är det OK att ha fel och samtidigt OK att det gör ont att ha fel.
Jag är långt ifrån felfri och någon bror duktig är jag inte heller, men jag har ofta en genuin vilja att kunna rättfärdiga mina handlingar och även se dem i ett större och friare perspektiv, än enbart det som mina ögon ger mig vid en direkt konfrontation.
Jag kan inte alltid säga att jag har fel. Jag kan inte alltid vara den som är den bäste, räcker ut eller tar emot en öppen hand. Åren har tagit den naiviteten ifrån mig och tvingat mig till att lägga den nyfikenheten på andra upplevelser. Människor får allt oftare stå för vad de gör och jag kan syna deras kort, när jag känner att de försöker spela ett spel. Rakt och med en envis uthållighet, kan jag tro på vad min magkänsla säger mig.
I ett perspektiv så har den ännu aldrig haft fel – något som jag upplever som otäckt. Jag vet inte hur många gånger folk verkligen gjort allt i sin makt för att övertala mig om att det är som de säger att det är och att jag vid ett senare tillfälle, kan få göra ett avskilt “hm, du hade nog lite rätt ändå gällande det där”.
Så som det alltid är. Folk beundrar och lyfter fram mig för att jag ser och känner dem så bra, men när jag plötsligt granskar dem utan att de bett om det, avfärdar man mig snabbt och försöker nedvärdera hela situationen.
Jag har under året försökt ta reda på vad jag såg i barnens mor. Verkligen försökt uppriktigt och ärligt.
Det jag kommer fram till är två saker och båda handlade om mig – inget var något av sådant som hon egentligen gav.
Jag föll för hennes nyfikenhet kring mig och det oväntade, men det byttes ut till det omvända. Den andra grejen handlade om min trygghetskänsla och lojalitet. Jag ställde jämt upp och fanns ständigt där, men efter 15 år och med upptäckten av att jag var ensam på den sidan, tappade jag för ett tag fokus och riktning.
Nu eftersträvar jag rakhet och sanning, även om jag fortfarande har ett otroligt behov av att få känna mig sedd och uppskattad. Inte för den som jag är som person, utan för mina handlingar. Jag behöver känna att jag står för något och att det jag gör är bra. Tryggheten i mig själv, har jag lyckats vårda och befästa – men det är i samband med andra, som jag inte har någon kompasskurs eller något att hålla i.
Under årens som gått, har folk sagt av och till att jag inte skall vara så öppen, att jag inte skall blotta svagheter eller släppa in folk. Saken är bara den – att det som de ser som svagheter, ser jag som outvecklade styrkor och där de menar på att jag släpper in folk, känner jag själv att jag släpper ut folk; att de kan lägga ut sin egen reflektion på en annan, utan att de känner att de skadar vare sig själv, mig eller någon annan.
Någonstans känner jag någon form av from och religiös tråd. Jag har inte något behov av att se och uppmärksamma allt det fantastiska som sker, det känner jag ändå. Min lycka hjälper inte många. Men där emot kan min olycka hjälpa andra, genom att de hittar styrka och lösningar i det. Min olycka är också viktigare, då den kräver en reaktion. Lyckan kräver inget – den ger mig fritt av sin tid och känsla.
Alla som varit lyckliga, vet vad det är. Men alla som mått dåligt, vet inte vad det är, eller framför allt – hur man tar sig därifrån.
