En fortsättning på Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

Sen följde det en tid av rent lidande. Jag trodde fortfarande att jag var den stora egoist som hon lärt mig att jag var, för att jag tyckte eller ville saker som hon inte ville eller gjorde. Jag trodde fortfarande att hon ställde upp på mig och jag trodde verkligen att det kanske kunde finnas något kvar.

Jag var rädd om barnen. Jag visste hur mycket hon älskade dem, men någonstans kunde jag se hur hon använde samma metod mot dem. De hade inte fått gå ut själva, de fick inte klättra i träd, springa i backar eller hoppa i soffor… För de kunde trilla och dö. På allvar. Om de någon gång blev påkomna med att att gjort något fel och att de ljög för henne, hur uppenbart eller litet det än var, skulle de alltid säga sanningen till henne direkt. Samtidigt delade hon ut straff som att; “Nu får ni ALDRIG mer göra så” , eller i de mer svaga fallen: “Nu får ni inte använda den mer på ett år“. Det var alltid stort och mycket. Problemet var bara att någon timme senare, var det OK igen. Nu fick de fortsätta.

Jag insåg att jag var tvungen att börja göra något – så jag gick ut med barnen själv, och skickade iväg dem till affären själva – en affär som låg inom syn och hörhåll från vår lägenhet och de behöve endast gå över en liten sidogata, på ön som vi bodde på. Sakta såg hon att de inte dog, men än idag är det farligt för dem att göra saker själva.

De fick aldrig ta hem någon kompis heller. Det var först när jag flyttade och vi tog hem en vän till ynsta sonen, som de för första gången i sitt liv, fick med en kompis hem. Nu får de ha det hemma hos mamman också, samt äta godis och dricka läsk mitt i veckan. De belönas med kladdkakor och liknande. Efter simskolan fick yngste sonen läsk och chokladkaka för att han hade varit duktig, fram till det att jag satte stopp för det.

Jag vägde nästan 200kg som mest, övervikt finns i min släkt och även hennes mamma samt bröder har kämpat med övervikt, men det är inget som hon tycker är relevat för våra barn. Bara för någon vecka sedan sa den yngste sonen till mig, som är 11 år gammal, att han behövde banta. Så stor är han inte, men han och hans kompisar ser det – men inte mamman, trots att vi pratat om det. Jag fick slåss för mig, för barnen och samtidigt fanns det nu människor som såg mig, människor som intygade mig om att det inte skall vara så. Mitt liv kom till att handla om att ge mina barn konstgjord andning, för att få dem att börja leva och bli självständiga.

När jag åkte ensam med barnen till farfars sommarställe i Värmland, var det första gången som barnen var utan sin mamma en hel dag, första gången som de sov utan henne (de hade aldrig fått sova över hos vare sig farmor eller mormor och aldrig heller fått sova över hos kompisar) och när det var utflykter med skolan, som var långa dagar, följde deras mamma alltid med. Detta gällde i princip allt som skolan gjorde och då någon förälder fick följa med.

Innan dess hade det var dags för mig att fylla 40 år, och redan då var gränsen nådd. Jag hade fortfarande inga medel eller möjlighet att ta mig någonstans – men jag kände att det inte gick längre. De två kvinnor som hade stöttat mig mest, som hade fixat jobb åt mig och som älskade mig för den jag verkligen var, var de som jag firade min födelsedag med – genom att gå ut med dem på kvällen. Detta fick barnens mor också till att jag sket i barnen – trots att jag firade med barnen på morgonen och eftermiddagen. Det märkliga i den utskällningen var dock att barnen förstod – men ändå fick jag skäll pågrund av vad jag “gjorde” mot dem.

Jag hade människor som gav mig styrka, istället för att bara ta den. Tyvärr var jag fortfarande så skadad av alla år, att det enda jag visste, var hur jag tog bort mig själv. Det kan jag. Jag är bra på det. Det gör inte ens ont. Jag kan förringa mig själv eller se till att jag går miste om något, utan att blinka. Det känns inte alls. För det är vad jag lärt mig. Jag duger inte. Säger någon för många gånger att jag gör det – ser jag det som min plikt att visa att jag inte gör det. Tyvärr sa den kvinnan, som en gång sagt att hon såg mina trasiga vingar, att inget jag kunde göra eller säga, skulle få henne att ge upp hoppet om mig. Jag blev tvungen att visa henne, och bara genom några enkla ord, lyckades jag avvisa henne. Innan vi senare, efter skilsmässan, hann reda ut det – gick hon bort. Men jag tror att hon förstod min äkta kärlek när jag stod vid hennes dödsbädd på sjukhuset, trots att hon inte var kontaktbar. Hon kunde inte fokusera blicken sas det, men under en lång stund, var båda våra ögon fokserade på varandra och tårar föll. Detta kommer att vara min livssorg.

Min livsglädje har jag kvar. Den kommer jag att uppleva nu.

Men tillbaka till då.

Innan hon som gick bort, hade det funnits några andra kvinnor som gett mig luft och där jag desperat kippat efter andan i deras närhet. De som visade mig att det fanns ett liv utanför de väggar som hade snärjts kring mig.

Den första kvinnan, en kvinna som såg alla mina masker fladdra förbi och den första som gav mig ren värme – en person som såg mig som en ängel. De band som vi skapade, var band av ett tidigare okänt material. Det var som om livet åter började flöda genom mig. Detta ser jag som min återfödelse till mig själv efter det att skalet, som en gång var mitt hjärta, hade rämnat på sjukhuset. Ödet spelade dock våra kort på det sätt, att våra livsöden tog oss åt olika håll – men det finns en genuin och ren kärlek i botten, som gör att vi alltid kommer att följa varandra och finnas där för varandra – även om det är på ett annat plan. Det är en viktig människa, en livsviktig människa. Den som gav mig mitt Liv tillbaka.

Men tillbaka till sen.

Strax efter min födelsedag, fick min fru reda på att jag inte var hennes längre. Hur hon fick reda på det vägrade hon säga. Hon vägrade även säga vad hon visste, men hon skulle säga allt när vi inte länge bodde ihop. Fast som med så mycket annat som hon sagt, visade det sig inte att stämma – då hon än till denna dag vägrat säga vad hon vet och av vem hon fick reda på det. Hon hotade då, och även senare, med att hon skulle “avslöja” för barnen vilken fruktansvärd människa jag var – det sa hon till mig och till dem. Men ännu har hon inte sagt ett ord om det till mig.

När vi till slut kom överens om att vi skulle separera, stod vi där med vår lägenhet. En lägenhet som vi hade bytt till oss till mot båda våra gamla lägenheter och tagit ett lån på 50.000 för – att betala den som hyrde den svart med. Hon vägrade att vi skulle byta den mot två mindre, då hon tyckte att det var viktigt att barnen fick tryggheten med att bo kvar där de vuxit upp (och så här i efterhand funderar jag lite på hur hon då tänkte när vi flyttade från hennes lägenhet, som vi bodde i fram till strax efter vi fick vår andra son. Var inte det också att rubba deras trygghet, om man skall gå på det resonemanget?).

Vi beslutade då att vi båda skulle se oss om efter en lägenhet. Jag hade inget fast jobb, men jag hade någon månad tidigare börjat som timvikare på ett gruppboende. Utsikterna för mig att ta ett lån, var alltså inte särskilt stora – men jag tittade i alla fall. Jag åkte på visningar med min bror och även med min bästa vän. Mitt under allt det kom det dock fram, genom barnen, att deras mamma sagt att hon inte hade några planer på eller ens tänkt titta efter någon ny lägenhet, för hon hade tänkt bo kvar där. Hon hävde också att just för att hennes mormor bodde några kvarter bort, hennes mamma tvärs över gården och hennes bror i porten bredvid, att det var självklart att hon skulle ha rätt till lägenheten. Tanken om barnen slog henne aldrig, att om jag tog lägenheten istället för henne, skulle barnen ha sin mammas släkt OCH sin pappa – istället för bara mammas sida. Själv hade hon ett fast jobb och en stadig inkomst – men hennes åsikt var att det var jag som skulle flytta.

Under tiden då detta skede, tog jag kontakt med en jurist som jobbat just med skilsmässor och liknande och la fram mitt ärende. Jag var så tydligt jag kunde med allt och la fram även hennes argument. Efter mitt möte där, stod det klart att vid en tvist, skulle lägenheten tillfalla mig, då jag ur ett objektivt juridiskt perspektiv, var den som behövde lägenheten mest och skulle ha svårast att få en ny. Även ett annat alternativ presenterades, då vi hade betalat 50.000 svart för lägenheten. Juristen menade på att hälften av de pengarna, gick att avkräva henne om hon fick lägenheten. Men mitt i allt detta, dök det upp en möjlighet för mig att få ta över ett förstahandskontrakt av min bror. Visserligen hade hon lika gärna kunnat betala det, men jag kände att för barnens skull, var det någon av oss som var tvungen att agera och tänka på dem. Åter igen föll alltså även det ansvaret på mig.

Hade jag tänkt något på mig själv under allt detta? Nä. Jag hatade det faktum att jag skulle hamna utanför tullarna – även om det bara var precis utanför. Jag ogillade området och inget kändes bra i det. Men jag fann ändå en trygghet i att jag gjorde något för barnen och samtidigt visade deras mamma en välvilja att försöka lösa något, genom att jag åter igen gav av mitt… Jag var tvungen att bevisa och göra saker först igen, även om hon skulle vara den som först fick det hon ville.

Bråken det sista halvåret var oerhört krävande, då hon ständigt var igång kring sina krav, allt som jag skulle göra, bevisa och ensidigt ansvara för. Jag lyckades stänga av väldigt mycket, för jag låg inte längre bakbunden på hennes kyrkogård, utan hade fått konstgjord andning, då människor hade öppnat upp dörrarna för frisk luft – samtidigt som de visade mig att ett äktenskap och en samvaro, inte alls handlade om den uppoffringen som hon tvingat mig in i – utan att hennes eget liv inte hade förändrats någonting.

Hon umgicks med samma människor som innan vi träffades, hon gjorde samma saker och allt gick på hennes gamla rutin. Jag hade aldrig fått plats där. Jag kände mig istället som anden i flaskan, där hon hade stängt in mig och där jag själv hade fått skapa något “vackert” inne. Men där hon ändå sade om flaskan: “Där ser du, det är vackert här!” – trots att det var jag som hade varit tvungen att skapa det. Hon tog lätt åt sig äran och förringade annat.

Den sista tiden var fruktansvärd. Hon skrek och bråkade. Vid ett tillfälle tog jag upp den mjukaste fleesetröja jag någonsin ägt och kastade i vanmakt på henne. Då utbrister hon: “Nu misshandlar du mig också!“. Min räddning då var, att äldsta sonen var i rummet och att han hade sett allt och mycket förvånad sa: “Men mamma, det där kan ju inte ens ha känts. Det är ju den mjuka tröjan“. Hade han inte varit där då, hade jag troligen vid ett senare tillfälle, blivit anmäld för den situationen. Att hon sen kastat hårda saker på mig och fysiskt slagit mig, har aldrig rört henne i ryggen.

Vid ett tillfälle satt jag med hörlurarna vid datorn för att fly, jag orkade inte mer. Då började hon med att rycka undan tangentbordet, ta musen, rycka av mig hörlurarna – och när jag sa åt henne så hårt jag kunde forma rösten, började hon istället likt ett dagisbarn, vifta med händerna framför ansiktet på mig och skrika: “Luften är fri, luften är fri“. Jag har aldrig varit så nära att slå någon som då. Jag visste inte vad jag skulle göra – det gick inte att prata med henne, hon lyssnade inte, utan bara fortsatte. Det gick inte att få henne att sluta. Det hela slutade med att jag tog nycklarna och gick ut mitt i natten och trots att jag brukar tycka att det är lite otäckt nere vid stigen som går runt ön, på natten då den inte är upplyst, sprang jag runt hela ön längs den. Jag var tvungen att få ur mig min ilska, frustration och den fullständiga hjälplöshet som jag kände.

När jag sedan lämnade lägenheten för flytten en tid senare, lämnade jag det mesta – för att de skulle kunna fortsätta ha det så “normalt” som möjligt. TV, bokhyllor, sängar, soffgruppen som kom från min bror, träningscykel som jag hade efterfrågat och behövde, till alla barnens grejer och det mesta i köket – i princip allt av det som jag inte hade haft med mig från mitt hem, allt det som vi hade skaffat tillsammans eller under vår tid ihop – behöll hon.

Så fort som jag hade kört sista flyttlaset, förbjöd hon mig att komma in i lägenheten. När jag ca ett år senare hämtade upp några av mina saker som blivit kvar och blev törstig – fick jag inte gå upp eller komma in för att dricka vatten. Hon kom ut med lite vatten i en engångsplastmugg – trots att jag fortfarande stod kvar på kontraktet för lägenheten.

I början, efter jag hade flyttat, försökte hon fortfarande styra och ställa hur jag skulle göra hemma. När barnen under en tid var tvungna att stänga av sina mobiler, då de kom hem och vi skulle äta, tyckte hon att jag kränkte dem och att det var fruktansvärt – även om den som höll i samarbetssamtalen som vi gick till under ett tag – tyckte att jag gjorde helt rätt och att hon inte hade något med det att göra. Att hon sedan själv frångick sådana regler som vi haft gemensamt tidigare, såsom mot svordomar, godis på vardagar och att ha mössa på sig inomhus – såg hon inga problem med att göra.

Men nu när jag inte längre var inlåst i hennes värld, hade hon inget att hålla emot mig och gång på gång när hon krävde en sak, tvingade jag fram en kompromiss. Det var alltså inte så att jag fick som jag ville ha det. För mutan, det var en kompromiss från mitt håll också – och det grundande sig jämt i att det skulle vara rättvist och fair. Ändå får hon fortfarande det till att jag är egoistisk och jämt skall ha så som jag vill ha det.

Fast det är sant.

Jag är nästan där

jag vill vara

och har det som

jag vill ha det

nu.

Fortsättning följer…

En fortsättning på Livet.nu – del 1: utskriven från historien…

Fortsätter där avslutets påbörjan upphörde.

Var det konstigt det som sedan hände? Var det konstigt att jag en dag kände att jag inte kunde ge mer? Var det konstigt att jag plötsligt vaknade upp och såg vad som hade hänt?

En sak som hände under våra år, var att hennes väninna hade sagt till henne, när de var själva, att hon kunde vara trygg med mig trots att jag var i musikbranschen, för så som jag såg ut, fanns det ingen risk för att jag skulle vara otrogen. Detta berättade hon sen för mig. Vissa ord fastnar hårdare än andra. Så när jag sen vaknade upp och det plötsligt fanns någon som såg mig, är det då konstigt att jag förvånat och nyfiket sökte det? Det fick mig att beställa och skriva under skilsmässopapprena, men barnens mamma ville inte skriva under och jag ville att vi både skulle skriva under – för barnens skull – så jag la det åt sidan.

Vi försökte ett tag till, men mitt uppvaknande märktes av andra också. Det handlade inte om att jag hade gått ner i vikt, för det hade jag knappt börjat med, men plötsligt kom det kvinnor som såg mig, förstod mig och var nyfikna på vad jag skrev och på mina bilder – där mina bilder och texter ofta blev beskrivna som något oviktigt och ointressant av min fru. Hon ställde det på sin spets med ord som: “Hur mycket pengar tjänar du på dem?“. Det var sällan som hon ens läste någon text eller tittade på några bilder.

Vad eller hur mycket jag än gjorde, var det ändå inte tillräckligt. Under de år när barnen var små och vi levde på min lön så att hon kunde vara hemma med barnen i flera år, sas det inget. Hon tvingade även till sig min tid som jag hade till att vara barnledig, för den skulle HON ha. Men när det var min tur att stå utan jobb, talades det ofta om att jag levde på henne och att jag utnyttjade henne.

Jag hade lovat henne medan jag hade jobb, att hon inte skulle behöva gå tillbaka till sitt, men sen skar de ner på jobbet och jag var en av de som fick gå. Det var svårt att hitta något nytt och hon anklagade mig ofta, för jag hade ju lovat henne. Att sen situationen var förändrad och att det låg utanför vad jag kunde påverka, var inget som hon tog hänsyn till.

Skivbolaget som jag drev, där hon hjälpte till med det ekonomiska, gav mig aldrig några pengar. Trots att vi var grammis-nominerade och låg på försäljningstopp-listorna, med nästan varje skiva vi gav ut, blev det aldrig någon vinst enligt henne. Pengarna täckte det fortsatta arbetet, men inga pengar landade i min hand – trots att vi betalade ut tiotusentals kronor till våra artister och hon ansåg fortfarande dessutom att jag levde på henne.

Men nu var tiden annorlunda. Folk uppskattade mig, såg styrkor och något bra med mig. Folk gjorde saker för mig och man krävde inte alltid att jag skulle göra en massa saker för dem först.

Det kunde vara så att vi bråkade om något hemma. Hon kanske klagade på mig för att jag hade tagit den sista mjölken och att det var fruktansvärt egoistiskt av mig. Om jag då kontrade med att hon hade tagit det sista av kaffet och toapappret, var svaret att jag skulle “komma på något eget“. Det var alltid jag som var egoistisk, alltid jag som skulle göra något först – för att visa henne välvilja. Så var det alltid. I allt.

Det var mitt liv.

Lågvattenmärket var den gång, en onsdag, som vi gick och handlade med barnen. Jag kände mig sugen på en chokladkaka och frågar lite försiktigt innan vi går in i butiken om det var OK att vi köpte en sådan och till svar fick jag: “Nej. Det är dessutom inte helg“. Vi hade tidigare haft en diskussion där jag tyckte att barnen inte skulle få godis på andra dagar än på helgen. Hon behandlade mig därmed som ett barn, inför barnen… Det faktum att hon köpte ostbågar och läsk flera gånger i veckan, var ointressant och orelevant.

Problemet var att jag satt fast. Jag hade ingen möjlighet utan jobb, att ta mig ut ur det. Jag kunde inte säga att nu flyttar jag. Jag kunde ju inte få lån till en lägenhet eller något sådant – så jag bet ihop.

Jag sparade växelpengarna när jag hade varit ute och handlat, som hemmafruar förr i tiden, för att kunna få pengar så att ag kunde unna mig själv något litet då och då. Men jag fick vara försiktig med var jag förvarade det, då hon vid flera tillfällen kontrollerade mina jackfickor, plånböcker och min mobil. Jag satte lösenord på datorn och lösgjorde mina egna ord.

Likt en larv som gått in i sin kokong för att utvecklas, sen försiktigt ta sig ut för att slå ut sina stora färgade vingar – började jag röra på mig.

Jag var otrogen.
Men mot vad?

För vad fanns det kvar av oss? Allt var ju bara hon och hennes…

Jag fanns inte där. Jag var styckad, skivad och flådd. Infrusen i en portionsförpackning utan smak.

Fortsättning i: Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Denna text tar vid någonstans där det som En Själ Val och Inne Håls Förtäckning nuddat vid tidigare…

Början av mitten på slutet.

Livsskriven

När jag klev av mitt liv för tre år sedan, var inte resultatet den sjukskrivning som samhället har på mig nu, utan då som nu är jag istället friskskriven och håller på att läka efter att ha varit sjukskriven i nästan 20 år. Det var som att hon skalade av del för del av mig, med en osthyvel.

Jag fick inte ringa långa samtal på dagarna – det var dyrt. Jag fick inte heller gå möten eller möta någon, jag skulle istället städa eller diska. Om jag ändå gick på ett möte och det var på ett fik, fick jag skäll – för det var dyrt. Jag kunde ta med mig en flaska vatten istället. På kvällarna fick jag inte ta några möten, då skulle jag vara med familjen. Jag fick inte heller sitta i telefon eller ha långa samtal över nätet. Orsak? För det kunde jag göra på dagarna istället.

Jag var helt låst.

Från att varit ute i svängen – mitt i musikbranschen; med Dennis PoP, Dr Alban, Just D och flera andra stora artister på den tiden, som nära och aktiva vänner, samt besök hos mamma eller pappa nästan varje vecka – blev det att jag inte träffade någon av mina vänner och besökte mamma och pappa endast någon gång per år.

Vi pratade om att vi skulle fira jul med vår respektive släkt vartannat år, men som så många gånger, var sådant bara prat. Under alla våra år ihop, firades varje tillfälle med hennes släkt. Först var det för att hon ville vara med sin brorsdotter, men när brorsdottern blev större och var hos sin mamma på Gotland, skulle vi ändå vara med hennes föräldrar. Sakta togs mitt liv bort från mig, del för del.

Det var vanligt att om någon frågade mig om jag ville följa med på något, fick jag skit för det, för varför frågade de inte henne? Frågade de mig, skulle jag INTE tacka ja, innan jag hade kollat med henne. Dessutom skulle jag, när jag kollade med henne, inte säga det på något sätt som gjorde det tydligt att jag ville eller att det framgick att det inte gällde oss både. Beslutade jag mig ändå för att gå, var det skitsnack och skuldbeläggning enda fram till timmarna innan jag skulle åka. Då fick jag självklart åka (något som hon återkom med som försvar vid nästa tillfälle – “du fick ju åka?“). Många gånger var jag då redan så slut att jag inte åkte. Men åkte jag, var jag tvungen att höra av mig när jag kom fram, några gånger under kvällen och när jag var på väg hem – samt att jag var tvungen att säga en tid jag skulle vara hemma. Till slut orkade jag inte.

Jag fick skäll om vi, eller jag, hade köpt något nytt och hon inte fick se eller smaka på det först, innan mig – trots att jag hade skaffat det.

Jag hade ett skivbolag med en unik idé som artisterna älskade. Men med min fru och hennes mors man, blev det till något helt annat än vad det var tänkt. Det slutade med att en artist snackade skit om oss på grund av pengar (den delen som min fru hade totalt ansvar för) och kring kontrakten. En annan artist gick till och med ut på sin skiva och gjorde sig lustig över hur jag mötte dem på gatan, istället för att släppa in dem i mitt hem – bara för att jag inte fick det för henne. Några andra artistkollegor gjorde en låt som delvis handlade om och byggde på henne, men jag såg det inte då – för jag var sjuk.

Fast det är mitt fel ändå.

På samma sätt som det är den magsjukas fel, att den faktskt åt maten som var dålig eller den som har tandvärk – för att den inte tagit hand om sina tänder tillräckligt bra, eller den som drabbas av en tropisk sjukdom på en semester – för att den åkte på resan.

Det är lite som våren. Man tror att det är varmt, så man klär av sig. Man tror inte att man skall bli förkyld, men sen så blir man det och det utvecklas till lunginflammation o.s.v. Man förstår inte vad som hänt förrän efteråt.

Fortsätter i: Livet.nu – del 2: avskriven av historien…