Aftonbladet: “‎Den parkinsonsjuke 63-åringen kunde spela cd-skivor. Och släktforska. Ett solklart fall, tyckte Försäkringskassan, som vägrade honom sjukersättning.”

Vart tog förmågan att tänka vägen? Vart tog moralen vägen och vad hända med den instansen som skulle försäkra oss om vår trygghet när vi fick det svårt?

Jag VET att det är precis som 63-åringen själv säger, att Försäkringskassans personal bara gör sitt jobb och att det är regeringen man skall vara arg på. Såna som Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Men det räcker inte.
För så länge som Försäkringskassans personal “bara” gör sitt jobb så kommer inget att ändras. VARFÖR jobbar de där? VAD vill de med sitt jobb?

Man kräver att de sökande skall ta ansvar, de sökande skall tänka sig för, de sökande skall egentligen göra allt det som vi trodde att kassan som skulle försäkra oss om, i form av trygghet när vi behövde det. Försäkringskassan förvaltar inte längre våra pengar och tar inte längre hand om oss – vi får slås för våra rättigheter medan de som fått våra pengar ser det som att vi är skyldiga dem något.

Känner hur det hela påminner om en diktatur likt den i Libyen, där de bestämmande på fullaste alvar tror att de tänker på folkets bästa, fast det bara handlar om att de vill ha kvar så mycket som möjligt av kakan själva…
Man MÅSTE våga ställa sig upp. Det går inte att gömma sig genom att försöka säga att man bara gör sitt jobb.

Den som säger att den bara gör sitt jobb till mig, svarar jag: “Så du ha mage att säga till mig att du VÄLJER att ta betalt för att göra detta? Med andra ord så är du en legoknekt eller prostituerad. Du tar eller får betalt för att göra något mot andra som de eller du inte vill. Rättfärdiga inte dina handlingar om du tycker att de är fel. För DU har också ett val. EFTER att du gjort det valet. DÅ kan du rättfärdiga eller förklara ditt val. Men säg inte att du bara gör ditt jobb…”

Jag vet vad viljan bakom faktiskt är, men någonstans så verkar de själva glömma den…

De flesta försöka skydda sig genom att slå ifrån sig att de antingen bara gör sitt jobb eller att de inte kan göra något. Hjärntvättningen av individer, solidaritet och ansvar är näst intill total. Alla vill ha, men ingen vill offra eller bidra med något…

Det spelar ingen roll vart man tror att man har eller haft sitt hjärta. Om man inte är villig att stå upp för det, så har det ingen betydelse. Man behöver inte offra allt, men man måste våga ta ett steg fram. Man måste våga säga nej. Man måste våga sluta skylla på andra och man måste våga sluta vänta på att någon annan skall göra något.

Problemet med att hitta djupare saker i vårt liv och sluta hänga upp oss på en vårt arbete, är att samhället kräver sina kugghjul för att fungera, och så länge som man är en del av samhället – hur liten den än är – så måste man vara ett kugghjul där. MEN man får måla sitt kugghul i valfri färg och paradoxalt nog i det egoistiska samhället se till att man själv syns, hur liten man än är. Att synas handlar inte alltid om att lyfta fram sig sälv, utan det kan ju även handla om att öppna dörar och ställa sig upp så att man kan räcka någon handen, någon som kanske inte orkar resa sig själv.

Jag tror att det mesta handlar om att vi någonstans glömde bort samtalen… När man började kämpa för varandra, så var det efter att man hade hört och pratat om hur det var. Men efter ett tag på slagfältet så var man så upptagen med att slås att man glömde lyssna. Man blev självgod och tog för givet att bara för att man hade det jobb man hade, den politiska färg man hade, så gjorde man något bra. Man var viktig, inte för det arbetet som man gjorde åt andra, utan för att man ansåg att folket tyckte det. Man satte sig själv på en pedistal där man slutade göra något, och ville att andra skulle göra saker – men inte för mycket så att ens pedistal skulle kunna trilla.

Det är lite som med religionen. Den handlade ursprungligen om att frälsa och föra oss samman, och nu handlar den mer om att särskilja oss. Den handlade om människans ansvar och hur vi behandlade våra medmänniskor, men nu handlar den mer om ansvarsfrihet och vi mot dem. Religonen komm för att ge oss trygghet, men den gav oss krig, förljugenhet, hemligheter samt skiljde oss åt. Från varandra, från samtiden och från natuen. Den blev ett antingen eller, istället för att vara något all omfamnande. Det blev gränsdragningar och hat istället för öppenhet och kärlek.

Tror det också handlade om att vi slutade samtala, och istället bara läste innan till. Paragraf för paragraf, stycke och bok för bok.

Människan slutade och “Men-än-så-då?” började.