Folk säger å ena sida: “Du MÅSTE stå på dig“. Men när man väl står på sig, säger de: “Du MÅSTE släppa saker“.

Folk har en tendens att blanda ihop allt som har med en själv med andra. Självinsikt, självbild, självrespekt och självförtroende. Alla tror att det handlar om något man visar och ger andra eller behöver andras tillåtelse till.
Jag har INGA problemmed att tycka att jag är bra, på samma sätt som jag kan tycka att jag är dålig. Jag är skitduktig på visa saker, asdålig på andra… MEN gör det mig bättre eller sämre än andra? Varför måste jag jämnföra mig med dem? JAg har inget behov av att hävda mig gentimot andra för att veta vem JAG är. Det är inte andra som definierar mig. Det är jag som gör det.

Folk vågar inte leka. De tror att allt skall vara skoj, allt skall vara ljus och att allt skall ha en synlig mening för dem. Men det är ingen lik. För leken finns mellan dröm och verklighet. Drömen och verkligheten bjuder på allt från ljus till mörker, förståelse och oförståelse. En riktig lek är fri.

Inte fångad
i ett skratt
för att få

leka

livet