Tag Archives: liv

Att flyga med hjul

Reading Time: 3 minutes

Frågor kring ljust och mörker, om livsuppfattningar och allt däremellan.

Antingen skall jag le, skratta till, rycka på axel och säga att det löser sig bara man försöker och är possitiv. Då blir folk trygga och tycker att man är stark, för att man är så svag att man inte klarar av att möta alla sidor av livet.

Eller så skall jag svara på det som folk pratar om, det som folk frågar om. Fast då lyssnar de inte och då tar de det lilla som de lyssna på, och lägger det på allt. Framför allt sånt som varit om man pratar om nu och framtiden (och tvärt om)

Att hjälpa människor handlar om att säga att allt de gör är bra och påpeka alla fel som man själv har gjort. Då känner de sig nöjda och de känner sig trygga. Då kan de lyssna… Berätta något om mig, säger folk ibland. Men de vill inte höra något om dem. De vill se om man kan berätta en saga som de själva känner igen.

Berätta något om mig. Säger man det, så tystnar andra och kanske i bästa fall säger att de vet, men man kan inte ta det till sig, så därför säger de inget.

Märkligt att de tror att man kan lösa saker, bli bättre och må bra genom att inte känna sig själv. För om de vet något, men inte säger det… Hur skall man kunna veta och lära sig det själv?

Allt kan sägas på olika sätt. Man kan säga “Nej, älskling, idag så kan du inte låna min bil, för jag har tyvärr andra planer och behöver den själv. Puss“, eller så kan man säga “Så fan heller!! Fan i helvete att du får låna min jävla bil idag“, eller kanske “Tss… Det får du lösa på annat sätt idag” eller varför inte. “Nej, idag går det inte, men i övermorgon kan du få göra det“. Allt säger i stort sätt samma sak om hurvida man får låna bilen idag.

Det finns så många olika sätt att säga samma saker.

Ändå så upprepar vi oss på samma sätt som en svensk turist i en film från 80-talet genom att säga samma ord på svenska i olika tempo och tonhöjd till den franska servitören. Vi försöker…

Frågar vi någon någon somär sjuk hur den mår, och den faktiskt svarar på det. Så blir vår reaktion att personen bara ser allt det jobbiga, att den inte ser det fantastiska och underbara… Men med sjukdomen finns det kanske ine något fantastiskt och underbart. Hade vi däremot rågat om fågelsången i morse, så hade personen kanske haft en långt utläggning om det underbara i livet och kommit med det mest fantastiska kärleks förklaringen till livet.

Men vi bryr oss inte om vad vi frågar. Det är sällan vårt ansvar. De flesta anser att det är den som svarar som har ansvaret för att lämna ett svar som passar in i vad de sökt.

Undrar om det ligger något i att den som inte vågar möta och ta del av olikheter får aldrig se regnbågens alla färger, och att det är därför att alla jämt säger till den depremerade att allt inte är svart och vit, men utan att de själva ser några färger? En deprimerad ser gul, blått och grönt också. Men den ser att det är just det, en annan nyans på samma sak. En färg. Det löser inget problem. Vi vill gärna tro det. Vi har alla sett tomtensfabrik på julafton, där de målar schack med ett penseldrag.

Oavsett hur ljust eller mörkt, oavsett om det är svart, rosa eller grönt, så blir ett knivbland mot halsen livsfarligt. Det spelar ingen roll vad det är för färg på den eller om det är en skojig clown, bra vän eller en elak ovän. Det är fortfarande livsfarligt.

Livet är inte svårare än så.

Man kan försöka måla upp livet hur man vill, men det förändrar det inte. Det fantastiska är fantastiskt och det jobbiga är jobbigt. Det är olika för oss alla. Vi kan inte se in i andra och vi kan inte se oss själva…

Därför är det så viktigt att när någon frågar, att man berättar vad man vet och vill. Annars kommer man ingenstans, eller så får man uppfinna hjulet om och om igen för att kunna ta sig framåt medans andra tittar på från sina flygande maskiner…

Orkeslöshet

Reading Time: 2 minutes

Så trött…

Känns som jag bär jorden och balanserar haven så att inget skall gå förlorat, förutom min ork – och först när mörkret kommer så får jag varsamt sätta ner allt och vila.

Känns som om någon drar med mig till ett tivoli och spänner mig fast i en gryo. Ju mer jag anstränger mig, desstå fortare snurrar allt och jag vill bara spy.

Lösningen är att slappna av, bara följa med… Precis som jag gjort i alla år tidigare. Allt vill att jag skall falla in i samma gamla spår för att överleva.

Det är som människorna som säger att jag inte skall ha så, att det inte är rätt emot mig, men när jag frågar dem om vad jag skall göra och hur – så har de inga svar. Man eldar upp och sätter fart och sitter sedan med sin vardagspolitik utan att tänka på vart pengarna skall komma ifrån, eller är soffdommare utan att ha hela bilden eller kunskapen.

Är det därför jag har så svårt att lita på människor.

Har ingen ork. Den tog slut för länge sedan, men måste ständigt orka lite till, bara lite till – om och om igen. Folk ser bara den lilla stunden och säger. Bara lite till.. Om och om igen.

Du måste säga ifrån, säger de. Jag måste – men de vet inte hur, de har inget att säga när ekot slår tillbaka mot mig. “Vet inte vad jag skall säga“. Så kort är det mellan måsten och vet inte. Ändå styr folk sina liv efter det.

Visst tröttheten kommer av att jag inte äter heller, men jag har lärt mig känna skillnad på trötthet och trötthet.

Det är märkligt. Folk säger ofta att jag är så bildlig av mig och att jag måste bli mer konkret – men när jag ber om konkret hjälp så säger de: “Vet inte vad jag skall göra

Man vet inte. Men man vet att det inte skall vara så. Man vet att jag måste göra något. Man vet att det bara är lite till. Man vet så mycket.

Men ingen vet om vad.

Blir så trött…

Avsked

Reading Time: < 1 minute

departures

Är bjudan på den svenska galapremiären av Yôjirô Takitas film Okuribito i kväll, där även sakeexperten Åke Nordgren kommer servera japansk kvalitetssake tillsammans med Asahi, tilltugg och levande musik med cellist.

    Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en hängiven cellist i en orkester som just lösts upp och plötsligt står utan jobb. Daigo beslutar sig för att flytta tillbaka till sin hemstad tillsammans med sin fru för att börja om. Han svarar på en platsannons med rubriken “Avgång” i tron att det handlar om reklam för en resebyrå, bara för att upptäcka att det egentligen handlar om “Nokanshi” en begravningsexpert som förbereder avlivna kroppar för begravning och deras ingång till nästa liv. Medan hans fru och andra ser ner på hans jobb, finner Daigo stolthet i sitt arbete och börjar förfina konsten av “Nokanshi,” som en varsam grindvakt mellan liv och död, mellan den bortgånge och dess kvarlevande familj. Filmen följer han uppriktiga som ibland komiska resa med döden, som avslöjar magin, glädjen och meningen med livet och att leva

Känns som något jag skulle vilja och verkligen behöva just nu – men samtidigt tror jag inte att jag har orken till att göra det. Ganska tragiskt egentligen. Som att se hur ens egen ork har en avgång som man inte passar, utan att man istället sitter kvar och bara tänker på ett

avsked

Nyckeltal

Reading Time: 4 minutes

Ingen har alltid gått uppsåt, och vi gör alla illa varandra – att misslyckas är bara att lyckas senare. Det är när man inte bryr sig som man misslyckats.

Jag har under åren stött på många människor som börjar ett nytt liv, de skiljer sig, de separerar, de flyttar, de har gjort en operation. De flesta av dem känner sig rädda inför det, samtidigt som de känner att de gör det enda rätt.

Jag skrev ner några tankar om detta härom dagen:

    Du känner att ett nytt liv börjar nu, eller hur?

    Hur är det när man är liten? Finns det en sak som man säger om och om igen, när man börjat tänka, bli självständig och så?

    Mmmm.. Precis!

    Varför?

    Våga säg det till dig själv, på precis samma sätt som ett barn. De frågar varför på ett påstående och för varje svar som de får säger de, inte “Jaha, så är det!“, utan de svarar varje gång med: “Varför då?

    Låt oss leka med tanken, för nu vet jag inte alls hur det stämmer för dig, men bara helt påhittat utifrån en känsla. Det kan handla om rädslan för döden inför en operation, en ny arbetsplats, en fd partner, eller vad som helst – men för att göra det enkelt för alla så låter vi det vara en fd partner:

      Jag är rädd för honom
      – Varför?
      Han är farlig
      – Varför?
      Han har gjort dumma saker
      – Varför och vad då?

    Någonstans i ledet så kommer man fram till att denna hund som skäller så högt, aldrig bitit någon, den hunden finns inte heller i ens närhet, man behöver inte bry sig om att mata den längre.

    Och när man kommer fram till det, så skulle jag vilja plocka fram en bild på en hund i Mexico eller en bild på Plutos värsta fiendehund och fråga: “Är du rädd för dess hundar?“. Självklart skulle du svara nej, och jag skulle fråga “Varför“, och sakta men säker skulle vi komma tillbaka till

      – Varför och vad då?
      Han har gjort dumma saker
      – Varför?
      Han är farlig
      – Varför
      Jag är rädd för honom

    Ta dessa enkla frågor. Är han/hon korkad och dum? Näh, oftast så har de bara svårt att inte kunna få styra. De vet att om de skulle göra något dumt mot dig, så skulle alla era gemensamma vänner och måååånga till, reagera mot deras beteende. Det vet de. Skulle personen göra något med sig själv, så visar ofta historian att de borde den redan gjort detta för flera år sedan med tanke på hur dåligt de mår – istället har de nu lärt sig, som alla människor gör efter ett tag, att använda sig av detta som nyckelord för att låsa fast personer i sin närhet.

    Tänk på ventilspöket. Visst har jag pratat om honom förut? Han är så klockren.

    Han är jätteotäck och skämmer folk på toaletten, men om man bara tänder lampan och säger “Hej ventilspöket!” Så kan han inte skrämmas mer.

    Samma sak med ens fd. Se henne/honom för vad de är. En desperat person som med ord och hot försöker styra dig. Ju mer de känner att de når dig, desto mer vrider de nyckel – De får en reaktion. Det är det som de vill ha. En reaktion, så att de kan känna att deras reaktion inte är för mycket.

    Men står de ensam där och skriker, så kommer de efter ett tag att harkla sig, se sig om och försiktigt försvinna bort.

    Men ofta har de så stort hävdelsebehov att de ser inte det, och det är det som man inte skall föda, för då är det ännu svårare för dem att se vad som är rätt och fel.

    Det är som att säga till barn att de bara får godis på Lördagar samtidigt som man ger dem godisbit efter godisbit – och det är tisdag.

Jag har varit där själv, och är till delar fortfarande där. Men en dag hoppas jag kunna få en bekräftelse på att jag är en bra far.

Kom att tänka på ytterligare en hjälp tanke som jag hade tidigare. Här handlade det om en person som skulle göra en operation, en viktoperation – och dennes kompis hade klarat av att banta själv. Hur vågar man då säga att man har prövat det själv, men det går inte – utan att riskera att få höra: “Men du har inte försökt tillräckligt“?

Min tanke var denna:

    Det är lite som om man skulle vara otroligt skicklig på att teckna – vissa är det nästan av naturen. Låt oss säga att du är duktig på det.

    Sätt dig ner med henne. Ta fram penna och papper och rita av henne snabbt och ge henne det. Troligen säger hon: “Åh, jättetack!, ge henne pennan med orden: “Nu får du rita av mig snyggt också

    Säger hon då: “Men åh, jag kan inte rita lika bra som du?“, så svara du: “Det är ok, det räcker med att du skriver ner några ord om vad du tycker om mig som person“.

    Efter att hon skrivit ner orden, så läser du dem och säger (förhoppningsvis): “Åh, jättetack“, men fortsätter också med följande: “Det betyder mycket att då gjorde det för mig, och alla behöver inte kunna rita för att vara fantastiska människor. Förresten så skall jag göra en GBP operation. Jag kan som du hålla i en penna och göra så att det syns saker på pappret – men när jag ritar med min kropp så blir det precis som för dig – jag vet vad jag vill göra, men det blir ändå inte så. Därför har jag valt att inte rita med min kropp, men att skriva – precis som du gjorde nyss

    Det kanske kan visa henne att vi alla är olika på hur vi gör saker, men det inte är mindre värt för det. Personen styrs inte av värdet på sina handlingar….

    Ingen har alltid gått uppsåt, och vi gör alla illa varandra – att misslyckas är bara att lyckas senare. Det är när man inte bryr sig som man misslyckats.