Vem är jag?
Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?
Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.
Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.
Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?
Var en man istället!
Bete dig som en man!
visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.
Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.
Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.
Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.
Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.
Så blev det inte.
Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.
De pratade om manlighet.
Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?
Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.
Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?
Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.
Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.
De är inte som du
Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.
Som om du skulle bry dig
om någon annan
än dig själv
amen.