Jag förstår inte hur saker skall fungera. Jag slutar bry mig. Jag blundar inte, men ångesten stänger inte bara mina ögon, utan alla mina sinnen.

Funderar över samhället. Hur vi bekostar det, hur det skall vara vårt skyddsnät, hur vi ser till att avlöna folk som skall se, skydda och hjälpa människan som faller genom systemen.

Men där i botten, är samma människor som finns i de delar av systemet som blundade. De såg inte förut, de ser inte nu heller. Däremot så tvingas man in i deras papper som en smutsig fläck som de vill sugga bort så fort som möjligt. De vill inte se. De får betalt för att se. Men då alla andra blundar, så räcker det med att de säger att de ser. För de som inte syns av någon, ser ju ingen annan heller.

Den utslagna, utförsäkrade människan blir till vår tids älvor och troll. Sånt som man pratar om, men ingen vågar tro på eller göra något åt.

Kejsarren har inga nya kläder. Han är fortfarande lika naken som när barnet våga säga sanningen.Men barnet har växt upp och lärt sig att hålla förr ögonen på sina egna barn, eller stoppa den full med godis och extra hundralappar.

Vi skrattar åt Sverige Demokrater som är outbildade och i många fall hamnat på kant med samhället, men nu försöker sig på politik. De pratar om ekonomi. Vi skattar åt dem. “Vet de inte hur det funkar?” säger vi lätt överlägset. Men sanningen är inte sån. Tyvärr så vet de hur det funkar. För människan.

Socialtjänsten.

De kan trycka ner människor, dömma dem utan undelag, strunta i underlag och till och med när det kommer till ekonomin där man måste redovisa allt, så kan de helt lagligt själva välja att blunda för utgifter och låtsas som om de pengarna finns kvar, för att sedan tala med en om ansvar för ekonomin.

Som sagt, jag undrar varför så många från samhällets nedre del har en sån dålig mäniskosyn, så svårt att tänka logiskt och visa empati, när man tycker att de om någon borde ju veta… Men nu när jag ser hur vi bemöter dem, hur de tvingas ha det och vad samhället lär dem, så känns det inte längre konstigt.

Hur tänker man? Vilka värdegrunder har man? Hur resonerar man? Med vilken känsla går man hem om dagarna och hur beskriver man sitt jobb?

Spontant så säger nog alla om dessa att de tänker på de svaga, man värderar individen, man gör det bästa av situationen och man går hem med en känsla av att man hjälpt en annan människa samt att man beskriver sitt jobb som att ta hand om och att stötta människor som har det svårt.

Men hur gör man när man får reda på hur svårt de har? Hur dåligt de verkligen mår? När de visar andra känslor än tacksamhet, när de blöder på deras trappa, när de utan tänder och med dålig andedräkt lutar sig över deras barn, när de utifrån deras beslut känner att livet inte längre är värt att leva.

Hade man skrivit till dem och tackat för att de gett en hoppet tillbaka och att det var tackvare dem som man orkade och klarade av att leva, att de fick en att vända på sitt liv. Då hade de gått hem med ett leende på läpparna, de hade tagit det personligt och de hade blivit befodrade med en tårta på jobbet…

– Men om någon säger att på grund av deras agerande, så tappar de orken till att leva, att deras agerande fick dem att inte klara av mer, att deras agerande var orsaken till att någon hade tagit eller funderade på att avsluta sitt liv…

Kommer omtanken, stödet och hjälpen av de svaga in där. Hade man satt in extra resurser, hade man försökt att göra något extra, varit extra försiktig, lyhörd och använd det som stod i ens makt och det man är utbildad för att ta hand om och ens jobba går ut på…?

Eller är det så att man känner obehag, avsäger sig klienten och chefen kontaktar klienten med anklagelser om hot?

Vad hände med det där som man ansåg var ens egen bedrift när det gick bra? Varför blev det något som inte rörde en då det gick sämre?

Vad säger det om oss själva, om andra, om personerna i vår omgivning, de vi möter och de vi säger oss bry oss om – oavsett om vi är avlönade för det eller inte.

Är du ansvarig för dina handlingar som gör att någon mår bra och överlever, så borde du ocksåp vara ansvarig för dina handlingar om de får någon att må dåligt och inte överlever.

Blir du felbehandlad på ett sjukhus så får den ansvariga läkaren en anmärkning, inte dennes sköterskor och är patienten fortfarande i akut vård av hjälp, så lämnar man inte bara över en lapp med ett namn på den nya systern som skall ta hand om en. Man ser till att systern kommer att hämtar en, eller att man själv tar patienten till den nya avdelningen.

Men så är det inte när du skall ta hand om de som inte syns.

Sen undrar vi varför allt ser ut som det gör.

Vi ser inte hur det rutnar inifrån och ut. Vi blundar och skickar länkar via Facebook och hur förskräckligt det är, men samtidigt så skyddar vi alla dem som syns. “Min kompis jobbar på försäkningskassan och jag vet hur bra hon är, men hennes chefer…!” och så vidare. Precis som rasistens uttanande om alla invandrare, förutom Ibrahim i deras lokalakiosk som är skyst.

INGEN vill ta ansvar, samtidigt som man kräver att de som inte harr något kvar skall ta ansvar för oss alla.

Man kan inte leka doktor och bota alla sjukdomar och sår med ett gipsförband, utan man måste faktiskt se till individen och vara delaktiga i läkesprocessen för att kunna kalla sig läkare.

Det hela känns som en enda stor lekskola där inget är på riktigt och den stora leksaken är jag, barnens skratt tyder på att de leker bra, att de har bra fröknar och allt sånt, men om de gråter så är allt den dåliga leksakens fel.

Lek med

tanken

att det skulle vara du

eller ditt barn