Tag Archives: relationer

tankar

få leker

Reading Time: < 1 minute

Folk säger å ena sida: “Du MÅSTE stå på dig“. Men när man väl står på sig, säger de: “Du MÅSTE släppa saker“.

Folk har en tendens att blanda ihop allt som har med en själv med andra. Självinsikt, självbild, självrespekt och självförtroende. Alla tror att det handlar om något man visar och ger andra eller behöver andras tillåtelse till.
Jag har INGA problemmed att tycka att jag är bra, på samma sätt som jag kan tycka att jag är dålig. Jag är skitduktig på visa saker, asdålig på andra… MEN gör det mig bättre eller sämre än andra? Varför måste jag jämnföra mig med dem? JAg har inget behov av att hävda mig gentimot andra för att veta vem JAG är. Det är inte andra som definierar mig. Det är jag som gör det.

Folk vågar inte leka. De tror att allt skall vara skoj, allt skall vara ljus och att allt skall ha en synlig mening för dem. Men det är ingen lik. För leken finns mellan dröm och verklighet. Drömen och verkligheten bjuder på allt från ljus till mörker, förståelse och oförståelse. En riktig lek är fri.

Inte fångad
i ett skratt
för att få

leka

livet

tankar

rivfilma

Reading Time: < 1 minute

Alla mina framsteg och framgångar fram till nu är slagna i spillror. Jag kan inte lita på någon av dem, jag måste börja om från början med allt.

Men

orkar jag

det

All trygghet är bortsopad, och all logik förkastad. Tilltron, hoppet och viljan är uppvisad med sin frånvaro.

Staden visade sig inte vara någon hägring, men däremot en stad enbart av kulisser. Helt utan innehåll eller framtid.

skyddad

Helgarbete

2 Comments
Reading Time: 18 minutes

Fortsätter tankarna från: FD Dagen. (Allt startade i posten Odelatbo).

Note:
Orsaken till att jag lägger alla dessa mail här, är för att jag vill dokumentera för mig själv och mina barn samt familj vad som händer och vem som sagt och gjort vad inför framtiden. Det är inte för att lyfta fram mig, skada någon annan, eller något sånt.

Vet inte om jag skall säga att det går framåt eller om hon drar det bakåt, men så här har det gått under helgen….

Skickade detta till Mamman i Fredags kväll efter att jag varit där vid lunch och hon tagit ledig hela dagen, samt att hon hade lovat att sätta ihop en ny lista utifrån vad vi hade gått igenom då, så att jag skulle kunna fixa med den på Fredagen eller Lördagen – vi dubbelcheckade ändringarna och tilläggen innan jag gick.

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Hej Mamman,

    Då jag inte fått den uppdaterade listan ännu så har jag inte haft möjlighet att sätta mig och gå igenom den, trodde den skulle komma under eftermiddagen då du var ledig. Så det är inte säkert att jag hinner fixa något till i morgonkväll, utan det kanske blir först under söndagen – bara så att du vet.

    Hoppas att ni haft en bra fredag med mys och du kan känna att vi i alla fall satt igång, och oavsett allt så har du fått höra försäkran om att detta skall gå att lösa gemensamt nu när båda försöker.

    Hur sa vi, skulle vi gå efter 2008 eller var det 2010, med vad det innebär att vi båda har gjort oss av med saker som står på listan och så? Har försökt minnas vad vi sa, men kommer inte fram till att vi bestämde något kring det.

    Det var kul att få se hur barnen har det nu hos dig. Nästa gång blir det du som får se hur de har dig när de är hemma här. Oavsett vad vi känner för varandra, så är det alltid en trygghet att veta hur det är när de säger att de sitter någonstans.

    Det känns bra att vi äntligen börjat, men jag mår dåligt av att se hur du bara ger saker – utan att du vill eller förstår att det handlar om att dela det som vi hade – för går det till jurister som ni påpekat att det kan i och med att ni dragit in dem, så blir det u tyvärr inte bara det som finns kvar av min skivsamling som delas utan just en massa andra små saker som vi inte brytt om oss nu, eller kommer att bry oss om då vi fixar det själva.

    Kollade med mamma, ang. symaskinen – hon hade spontant inget minne av att vi skulle fått den med mer än att den kunde stå hos oss och vi fick använda den fritt, då hon inte riktigt orkade sy, men hon hade känslan av att den var utlånad till oss så länge som vi hade velat ha den.

    Sen kollade jag upp med min mor vilka smycken som det bl.a. handlade om, och det var bl.a. 1 st silverarmband (efter min mormors mor), creoler (guldöringar från hennes äldsta bror) samt ett guldrin med 2 små smaragder som hon fick av gösta. Du säger att det är brukssmycken som du använder varje dag – du gör dig av med det mesta som har med mig att göra, men du bär dagligenn smycken från min mor. Får inte rktigt ihop den logiken. Utifrån hur du berättat att du känt och agerat tidigare, så trodde jag att du inte ville ha såna minnen och kopplingar nära dig?

    Sen så hade inte Bästa vännen tillgång till bil, då det var hans förra firmas bil. Men jag skall kontakta Styvbror under morgondagen. Bara så att du vet.

    MvH/pappan

    Från: Mamman
    Till: Pappan

    Här kommer en uppdaterad lista.
    Jag hade lite annat att göra också – och min mormor ligger på sjukhus, så jag har annat i huvudet också, därav fördröjningen.

    Om du har synpunkter så maila tydligt vilken rad det gäller och vad som du anser vara fel…

    Hade ju varit bra om du kollade igenom de lådorna du redan har hämtat här också så att de sakerna faktiskt också kom med på listan om vad du redan har fått i delningen.

    /Mamman

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Men OJ, hur är det med henne? Vad har hänt och är det allvarligt? Åkte hon in idag? Vet man vad det är? Vart ligger hon?

    Självklart så har jag fullförståelse för det. Säg till om det är något du kan behöva hjälp med – om det är så att du måste stötta din mor och behöver hjälp med barnen eller något. Oavsett vad du tror, så är jag inte känslokall eller något sånt. Familjen ÄR oerhört viktig.

    OK. Skall skriva radnummer om det är något som jag har synpunkt på.
    Jag skall försöka se vilka lådor det är du menar – hade varit bra om du hade skrivit en packlista eller nått sånt, om det är de lådor som du packade ner utan mig – så jag vet vad som finns dem, för du vet ju vad du la ner och varför. Jag var ju inte ens med för att komma med synpunkter.

    Skulle verkligen uppskatta om du ville berätta vad som hänt med barnens gamel mormor och hur det är med henne, så jag vet.

    Om du vill/kan – så skicka gärna med min värme och omtanke i hopp om att det skall bli bättre

    MvH/pappan

Noterar att jag ändå tyckte det är lite konstigt att de har haft två stycken Xboxar utan att barnen sagt något eller att hon enkelt skickat över den gamla till mig, då hon vet att de inte har någon spelmaskin här – och där har de alltså en Playstation 1, två st. Xbox samt en Xbox 360… Värt att notera är också att den där “andra” Xboxen som de hade också var en Cristal variant, som åtminstånde inte var så vanliga när vi skaffade vår… Nåja…

    Från: Mamman
    Till: Pappan

    hon opererades idag efter att ha ramlat och brutit höftkulan. Men det verkar som om hon klarade operationen bra.
    Och gällande dig och din “omsorg” så tror jag ingenting jag VET hur du ÄR!

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Ursch, men samtidigt vad skönt att det inte var något värre.

    Sen är det dock trist att du anser dig veta så mycket om som du vet så lite om, samt då mycket hänt med sedan du kontrollerade det. Det som skedde mellan dig och mig var mellan dig och mig – och berodde på så många saker som du aldrig förstod då och uppenbart inte verkar förstå idag, då du fortfarande är så bitter och inte kunnat släppa det. Så det är lite märkligt att du anser dig VETA något om hur saker ÄR, när du så uppenbart missat det mesta av det..

    Det är synd, men det är inte längre mitt problem, utan något som du själv får försöka bearbeta, för det kan inte vara bra att bära så mycket inom dig, som exploderar vid minsta beröring på ömma punkter. Jag hoppas verkligen att du en dag skall må bra, även utan att förtränga, ignorera eller glömma bort vad som hände.

    Tror det är viktigt för dig, men framför allt för barnen, då de älskar oss båda två, då de ser hur mycket vi älskar dem och allt som vi är villiga att göra för att de skall må bra.

    Oavsett vad du verkar tro, så har jag ingen vilja eller lust att skada dig på något sätt – utan jag vill verkligen fullt och totalt uppriktigt att vi skall lösa detta på ett bra sätt och kunna hitta ett sätt som fungerar framöver där vi båda förlikat oss med historien och kan se framåt med ett gemensamt ansvar och intresse för barnen och kunna samtala om deras bästa etc.

    Jag är inte den människan som jag blev, utan den jag hela tiden var inombord. Det är en stor skillnad och jag hoppas att du kan se det i framtiden, även om jag ser att det är svårt för dig att se något sånt idag.

    MvH/pappan

Sen fick jag tid att gå igenom listan som hon hade skickats…

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Men Mamman?

    Jag tittade på den nya listan

    Det är ju massor av saker som inte är ändrade och listan blir ju bara rörigare och rörigare, jag trodde du skulle rensa upp oh fixa till den. Vad är det för mening med en lista som skall underrätta om den är rörig och så? Ser inte du dem felen också?

    Vi delade ju julsakerna och Kalle Pockets, men inget av det är uppskrivet, saknade också dina andra dator. Jag göra om listan ikväll och ser till att sakerna ligger i bokstavs ordning och är uppdelade så att det är lätt att få en överblick och hitta, då den nu bara ser rörig ut nu och tappar sitt syfte med alla konstigheter i den.

    Sen skriver du både efter TV:n och anslagstavlorna, att de är barnens – det var ju inte det när jag bodde där?

    Skall vi gå efter 2008 eller 2010? För går vi efter 2010 så måste vi ju revidera listan över mina saker också – då saker gått sönder, kastas och bytts och så vidare, även där?

    Jag kommer byta byter ut dina formuleringar om “Pappan är av en annan åsikt” och sånt som “Hel enligt Pappan” (för där vet vi ju i alla fallen att de faktiskt var hela vid den tiden – det är ju inte bara något som jag påstår, då både barnen och du VET det också), då de är ett partiskt ställningstagande och inte en opartisk redovisning. Jag byter det till “delade åsikter” och liknande formuleringar som inte gör ställningstagandet att någon bär sanningen där åsikterna går i sär.

    Sen tänkte jag på det där du skrev om att saker fanns i ännu ej hämtade kartoner – fast när jag var där så såg jag att xbox stod i en hylla och inte i någon karton, så jag ändrar allt det där till till en annan formulering också. Är så onödigt att skriva felaktiga saker, när det redan varit så mycket tjafs

    Frågor i kommentarerna tas också bort (och framför allt de överstryknngar som finns). Är frågan relevant så sätter jag ett MAMMAN: eller ett PAPPAN: innan, så det klart framgår vem som ifrågasätter något.

    De saker som rent juridiskt inte skall räknas eller vi minns fel att de fanns, tas helt bort från listan istället för att bara strykas, då de inte har något på listan att göra (eller så lägger jag dem i en egen sista post över saker som vi minns fel).

    Antar att du kommer att reagera på att jag bråkar/tjafsar etc om listan nu – men jag är ganska säker att de jurister som du kontaktat kommer att vara ännu mer noggranna så, jag förståte varför det är såna problem nu när vi äntligen har kunnat dra igång med bodelningen.

    Det måste ju vara i ditt intresse också att bodelningen blir bra och så korrekt som möjligt eller hur? Ju slarvigare vi är, desstå längre tid kommer det ju ta.

    Men som sagt, då listan såg ut som den gör, så kommer jag självklart inte hinna fixa klart med den ikväll, även om jag skall titta på den och försöka strukturera upp den ordentligt. Jag hoppas och siktar på att den skall bli klar innan helgen tar slut.

    MvH/pappan

    Från: Mamman
    Till: Pappan

    Gör om listan du – MEN xboxen ligger fortfarande bland de saker som du ska hämta i Storebrors förråd – den som står hos oss är en annan xbox.
    Skriv också ner de saker du redan har hämtat och skriv också ner det som finns i ditt förråd så att listan blir komplett.

    Och gör också ditt förslag på uppdelning så att vi kan bli klara med detta snarast.

    Kommer du och hämtar de kartonger som finns här imorgon?

    /Mamman

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Hej Mamman,

    Det var synd att du inte hade kunnat gjort listan så som vi pratade om när jag var där – men nu har jag påbörjat arbetet med den, så det bör lösa sig.

    Ang. Xboxen så förstår jag – men tyckte det var märkligt då inget barn nämnt något om en extra xbox, och speciellt att det är en cristal också, då de inte var så vanliga, men om du säger att det är så, så ser jag ännu ingen anledning att misstro dig gällande det, så det är lugnt.

    Självklart så skriver jag upp allt som jag har hämtat – och allt som är hos dig, det var ju precis det som jag bad dig om att göra, men av någon anledning så missade du det. Men om det är så att jag skall skriva upp allt som finns i mitt förråd (som jag fick uppfattningen av att du ändå inte var intresserad av när ag var hemma hos dig i fredags), samt alla andra lådor – så är jag ledsen att säga det, men då måste du tyvärr upp på vinden och anteckna ner allt som finns i lådorna där samt alla de där skålarna och sånt som finns i ditt kök också – för skall listan vara så detaljkomplett, bör den vara det åt båda hållen – eller hur?

    Vi hinner inte fixa något med en hämtning i dag, men jag skall kontakta Styvbror och se om vi inte kan lösa det den vägen någon kväll i veckan.

    Sen missade du de frågorna som jag hade i mitt mail, frågor som är bra att ha svar på inför arbetet med listan.

    Det var några frågor rörande några poster, men där antar jag att du låter mig gå efter eget huvud, men det var en fråga som var viktigt gällande bodelningen och listan, som jag inte kollat upp – men antar att du vet: Skall vi gå efter hur det såg ut med sakerna 2008 eller 2010?

    Från: Mamman
    Till: Pappan

    Hej Pappan,

    Bodelningen kan ju bara göras per 2010 eftersom den görs nu, och det går ju inte heller att dela saker som inte finns. Däremot kan man (rent juridiskt) kräva ersättning/kompensation för om gifträttsgods har förvaltats vårdslöst eller oaktsamt under tiden fram tills bodelning sker. I fallet med TVn borde jag kanske först rådfrågat dig om du kunde ta hand om den eller om den kunde kastas, så här kan bedömningen vara att jag handlat oaktsamt och du därmed kan kräva kompensation. Om du också anser det så kan du sätta upp TVn på din lista och sätta upp det värde du anser den borde ha. Men eftersom jag tvivlar på att du liksom för alla andra lådor skulle ha hämtat den inom rimlig tid så tycker jag du ska avstå – men det väljer du själv.

    Du får även gärna sätta upp din värdering av alla lösöresdelarna (såväl ditt som mitt) på din nya lista (det finns kolumner för detta i min lista), och sen kan jag göra detsamma, eftersom det ju inte är antalet ägodelar som ska delas utan totala värdet av lösöret (om värdet är svårt att uppskatta så kan nuvarande marknadsvärde tex tas från Blocket eller liknande). I den uppdelning jag gjort i alla lådor har jag mer gått ut ifrån att du tar dina saker och jag mina, och att övrigt gemensamt delas lika, men jag är ju mån om att inte tjäna något på detta, så att göra denna värdering tror jag blir värdfullt för att vi ska komma överens.

    /Mamman

    PS
    saker som är strukna på listan (av en eller anledning) tycker jag du kan lägga sist eller i en egen lista, eftersom det kan vara till hjälp för att komma ihåg hur vi gjorde.

    PS igen – jag håller nu på att gå igenom köket – lådorna och skåpen eftersom jag faktiskt utgick ifrån att det var klart i och med att det var något som vi verkligen gjorde tillsammans 2008 så jag trodde att det var klart, men du hade en helt annan uppfattning när du var här 2010.

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Är du säker på det med 2010, för vad jag kan läsa överallt så står det ganska klart och tydligt: “Giftorättsgods som vardera make hade vid tidpunkten då ansökan om skilsmässa gjordes ska tas med.” samt “Bodelning ska göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes”.

    Att vår bodelning sker först nu handlar ju om att du släppt in mig först nu – för går du tillbaka och ser på vår mailkorrespondans kring tiden för att du skickade er bodelningslista till mig, så sa jag klart och tydlgt att jag behöve få tillgång till lägenheten för att se, men Du vägrade det och krävde att jag skulle ta det från minnet – annars så blev det inget. Så det är frst nu som vi kan göra det, utifrån att du satt stop för det tidigare.

    Såg också detta som var intressant, med tanke på hur då hela tiden sagt – nu senast jag var hos dig att du inte tänkte kolla vad för saker som fanns: “Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.”

    Men som sagt, mycket av det där tycker jag egentligen är onödigt om vi bara kan samtala om saker och göra det hela snyggt och diskutera kring sånt som vi har delade åsikter om – gör vi det, så bör det inte vara några problem och bör inte heller ta tid. Men ju mer du krånglar och gör saker havdana, desstå längre tid tar det.

    När det gäller TV:n så handlar det ju Inte om du skulle rådfrågat mig efter att den eventiellt gick sönder – utan om hur vi skulle bodelat den medan den fungerade. När det handlar om att hämta lådor så har det inget med själva bodelningen att göra – utan det berodde ju på helt andra saker – och har som sagt inget med detta att göra, för de är väl sälva bodelningen vi fortfarande pratar om?

    Om du vill så kan jag sätta upp en värdering på saker, men då tvivlar jag på at jag hinner klart med listan ens under nästa vecka, och jag trodde och fick den uppfattningen av dig att vi kunde fixa detta fort och föra en normal konversation och diskussion kring det – men du har ju struntat i att uppdatera listan efter vadvi sagt, och sen kommer du med tilllägg som jag skall ta reda på och nu även ha beräknngar för.

    Jag skall försöka lita på dig ang, din förmåga att avgöra vad som är ditt och vårt, sat även mitt – då du inte sett att er taklampa var min eller att du inte anser att lägenheten var vår etc.

    Utifrån vad du och Mormorsman har presenterat så kan jag tyvärr inte hålla med dig om att du inte är mån av att tjäna på denna bodelning, då du håller så hårt på allt av värde och ger mig en massa småsaker som jag inte ens bett om, bara för att jag skall bli nöjd och du skall kunna säga att jag fått så mycket. Det har inget med bodelnngen att göra – vad du ger mig är ditt val – sen har vi bodelningen vid sidan av det, som ibland går hand i hand med dina val och ibland inte.

    Detta borde vara så enkelt om vi bara kunde klara av att se vad som var ditt innan, vad som var mitt innan – vad som var vårt under tiden och dela på det. I teorin så är det ju så enkelt. Förstår inte varför det skall vara så svårt i praktiken för dig.

    Minns du hur vi gjorde den dagen 2008 då vi tog köket? Vi tittade igenom köket, och det var saker som vi hade fått av din mamma – som ölglasen, som du skulle kolla med henne om du fick ge bort, och mina bestik som du krävde att Yngste sonen skulle få ha kvar “hemma” för att det var hans favorit bestik och hur det mesta andra faktiskt skulle gås igenom sen – och hur du öste ner alla gamla kryddor i en kasse till mig. Det är lite märkligt att visa saker så vet du verkligen hur det var, andra minns du inte alls – och du påstår saker som vi både vet inte stämmer, bara för att du själv ansåg det vara så.

    Tänk. Jag hade egentligen bara kunnat kolla igenom din lista igår och det hade kunnat vara klart i princip ikväll – men istället får jag göra om hela listan, och nu skall jag även ta reda på värde, fylla på med mer saker och dessutom invänta en lista på de sakerna från dig. Det kommer vi tyvärr inte hinna med inom de närmaste dagarna. Hoppas att du är medveten om det, och slutar försöka skulle på mig – både över att det tar tid nu, och att det sker nu och inte 2008 då du vägrade släppa in mig. (Det finns även dokumenterat på mail)

    Jag skall göra mitt bästa med att jobba så fort jag kan, utifrån de premiser som du lägger upp – även om jag hade hoppats på att det skulle kunna gå smidgare, men jag har ingen jättestress så mig gör det inte så mycket – utöver den situationen som du drar in oss i med din ansökan som ligger hos juristerna.

    Från: Mamman
    Till: Pappan

    Pappan,

    Oavsett hur många gånger du tar upp att bodelningen inte gjordes 2008 för att du anser att den inte kunde göras på grund av att jag inte ville att du skulle komma hit igen när jag äntligen blivit av med dig, så kvarstår faktan om att det NU är 2010 och exempelvis TV:n som fanns 2008 inte längre finns kvar – Vad är DIN lösning på det?
    Värdering skall göras – och det måste du rimligtvis ha sett redan på första listan som du fick via excel att det stod med och går du in på nätet så kan du läsa: “Det finns olika sätt som man kan värdera egendom på men det lämpligaste och vanligaste är att värdera utifrån egendomens marknadsvärde, dvs. vad egendomen skulle ge om man sålde den/kosta om man köpte den i det skick den är.”

    Det handlar som sagt inte om antal saker den ena får – vilket är väldigt lätt att förstå om man tar ett exempel att på min lista står det stearinljus och på din lista står det hela din lagerlokal på varsin rad – det är inte jämförbart att dela sak för sak.

    Du pratar i olika banor hela tiden – när det gäller dina saker som du hade innan så ska du får behålla dem utan att redovisa vad som finns. När det gäller mina saker som jag hade innan så ska de stå med exempel min sekretär och mitt dockskåp och min bordsgrill. Jag förstår inte logiken i det?
    Varför ska allt som jag hade innan skrivas detaljerat medan allt som du hade innan ska du bara ha utan att det ens står med?

    Det var inte jag som valde att gå in i detalj på det här viset – det är du som dragit detta till “pennor'” nivån.
    Vi kan fortfarande gå tillbaka till en normal nivå där du behåller det du hade innan och jag behåller det jag hade innan och att jag behåller det jag har fått och du behåller det du har fått – och att vi delar på det som vi har köpt eller fått gemensamt. Det är dock bara du som kan åstadkomma den nivån istället för den som du dragit igång nu.

    /Mamman

    Från: Pappan
    Till: Mamman

    Mamman,

    Oavsett hur många gånger du tar upp att bodelningen skall göras 2010, för att den faktiskt inte kunde göras på grund av att du inte ville att jag skulle få tillgång till det som tillhörde vårt gemensamma bo, så kvarstår faktan om hur reglerna för en bodelning skall göras. Det är INTE jag som skrev att de skulle göras utifrån hur det såg ut vid det tillfället – Vad är DIN lösning på det?

    Sen så är det lite lustigt med dina ord ang. värderingen, för på den första listan som du skickade – så hade du INTE värderat några av dina saker, men däremot satt ett värde på ett par av mina saker. Du måste väl ha förstått att värderingen gäller även de saker som finns kvar hos dig? Det är ju det som är problemet – jag har inte sagt att man INTE skall värdera det nu, utan jag sa bara att jag tyckte att det var onödigt att du drog upp det nu, då du inte arbetat för det tidigare och du vill att det skall gå fort.

    När det kommer till själva listan, är det ju du som lagt upp den som du gjort. När jag skickade listan till dig ursprungligen, var det inte mening som en lista att pricka av, utan som en fingervisning kring vad du faktiskt behöll och vad jag fick med mig – det var inte så mycket till en bodelningslista, som du sedan gjorde det till.

    När och var har jag sagt att jag skall behålla mina saker från innan och UTAN att redovisa dem?

    Orsaken till att jag tar upp dockskåpet handlar ju om att DU tog upp skivsamlingen och att ni som vill följa juridiken, därmed menar att det som man hade innan också skall ingå – så mina saker ingår ju redan i resonemanget när jag påpekar om t.ex. ditt dockskåp. Svårare än så är det inte.

    Hade vi kört uppriktigt och fair med att vi gick ut med vad vi hade innan och delade på det andra, hade ju dockskåp och liknande saker aldrig kommit på tal. Men nu var det som sagt ni som drog in min skivsamling i det hela, så jag antog att det ni presenterat för mig – skall gälla er också – eller har jag missuppfattat något?

    SJÄLVKLART så skall jag också skriva detaljerat, vilket jag även har försökt göra. Men när det kommer till t.ex. tidningar, att jag skall skriva fem nummer av tidningen Foto, trettio nummer av Digital Artist etc – istället för att bara samla dem under tidningar, känns onödigt. Skulle det vara någon tidning som du hade ett intresse av, som t.ex. Schlagervärlden eller något sådant, kan jag förstå att vi skulle redovisa dem separat från tidningarna – då det finns ett intresse för dig att ha dem också. Men annars så hade jag verkligen inte med mig så mycket olika saker. Det var en massa serietidningar och en hel del musik/hip-hop tidningar.

    Själva “pennor”-nivån kommer ju av att du dels inte förstod innebörden av listan som jag skickade dig, utan gjorde ett Excel-ark av det på eget bevåg och sen för att du missar att se många småsaker.

    Det intressanta med ditt sista stycke är ju att det är PRECIS vad jag sagt hela tiden – men du har hållt på och bråkat om annat. Det var DU som drog in min skivsamling och det var där som problemet startade.

    Sen gjorde jag min lista för att visa dig hur mycket av allt det vi hade i det gemensamma hemmet, som du faktiskt behöll. Ta bara den den medicindelen t.ex – vi pratade om den i fredags. Du sa att jag hade fått Alvedon och plåster typ… Men jag minns och om du tittar i vårt medicinskåp så finns det så mycket mer grundsaker, som vi borde delat på men som DU behöll. Det är det som jag ville belysa. Jag menade inte att du skulle plocka ut enskilda ljus eller lägga till tre plåster eller dela burken med någon hostmedicin för barnen, på hälften – utan att du skulle förstå hur mycket du faktiskt fått behålla och att nu när du också kräver lägenheten, att du kanske kunde tagga ner lite och visa lite välvilja och någon form av ödmjukhet – istället för ditt hat, din bitterhet och att vara så otroligt aggressiv.

    Listan handlade om saker som jag fick med mig och saker som du behöll. Det var alltså ingen kravlista eller bodelningslista, utan jag ville ge dig en schematisk bild av något som jag kände att du inte såg eller förstod konceptet kring: “bodelning”. Jag ville att du skulle se hur skrev allt var, trots att du trodde att allt var delat rättvst, som jag skrev efter listan i det mailet: “Känns lite intressant att se det uppspaltat så här. Det är dessutom med den fördelningen som ni nu kräver lägenheten och/eller min skivsamling samt anser att “parterna sämjedelat i boet ingående lösöre” och att jag skulle: “för all framtid förbinder sig att inte framföra nya krav avseende denna bodelning.“ i det enda bodelningsförslag som ni kom med utan att jag fick tillgång till att se eller gå igenom något. DET är vad ni anser är en bra, rättvis, korrekt och generös bodelning är. Ni ansåg att jag skulle komma med krav på vad jag ville ha, när jag först motsatte mig den, men utan att få tillgång till att se eller gå igenom saker…”

    Detta handlar om bodelningen, inget annat – och det är en bodelning där, hur vi än vänder och vrider på den, du kommer att gå ur som den stora “vinnaren”.

    Kom ihåg:
    * Det var du som hindrade mig från att komma in i lägenheten för en bodelning 2008 och 2009.
    * Det var du som drog in en tredje person i det hela.
    * Det var du som kontaktade jurister.
    * Det var du som drog upp om att ha saker som vi hade innan äktenskapet som t.ex. min skivsamlingen.
    * Det var du som slarvade med listan.
    * Det är du som har kvar saker som är mina (som t.ex. besticken och min taklampa – två saker som du VET om och ser dagligen, men aldrig själv tagit upp på någon lista)

    Efter att du minns detta, kan du igen försöka påstå att det är jag som har tagit bodelningen från en enkel och sund nivå, där var och en behåller det vi hade innan och delar på resten.

    Det är DU som har alla verktyg i din hand. Det är du som kan sätta nivån, men du vidhåller fortfarande din ansökan hos juristerna och det är du som driver det andra också.

    Jag vill inget hellre än att vi löser detta normalt och enkelt, vilket jag sagt hela tiden – trots att du valde att dra in andra.

Undrar om hon förstod vad ett Äktenskap i sig egentligen innebär och betyder? Stundtals så känns det inte som hon förstått konceptet av det och att man delade saker..

Men jag försöker göra mitt bästa för att hålla samtalet så enkelt och rakt som möjligt, svara på hennes frågor och påståenden – även om hon gång på gång struntar i att bemöta dem. Hon pratar om att hon är mån om att inte tjäna något på detta – men ändå så skall hon ha lägenheten och behålla alla gemensamma saker av värde?

Tänk att det fanns en tid då jag såg en logik med hennes resonemang?

Fortsätter i: Somedag

tankar

Orkeslöshet

Reading Time: 2 minutes

Så trött…

Känns som jag bär jorden och balanserar haven så att inget skall gå förlorat, förutom min ork – och först när mörkret kommer så får jag varsamt sätta ner allt och vila.

Känns som om någon drar med mig till ett tivoli och spänner mig fast i en gryo. Ju mer jag anstränger mig, desstå fortare snurrar allt och jag vill bara spy.

Lösningen är att slappna av, bara följa med… Precis som jag gjort i alla år tidigare. Allt vill att jag skall falla in i samma gamla spår för att överleva.

Det är som människorna som säger att jag inte skall ha så, att det inte är rätt emot mig, men när jag frågar dem om vad jag skall göra och hur – så har de inga svar. Man eldar upp och sätter fart och sitter sedan med sin vardagspolitik utan att tänka på vart pengarna skall komma ifrån, eller är soffdommare utan att ha hela bilden eller kunskapen.

Är det därför jag har så svårt att lita på människor.

Har ingen ork. Den tog slut för länge sedan, men måste ständigt orka lite till, bara lite till – om och om igen. Folk ser bara den lilla stunden och säger. Bara lite till.. Om och om igen.

Du måste säga ifrån, säger de. Jag måste – men de vet inte hur, de har inget att säga när ekot slår tillbaka mot mig. “Vet inte vad jag skall säga“. Så kort är det mellan måsten och vet inte. Ändå styr folk sina liv efter det.

Visst tröttheten kommer av att jag inte äter heller, men jag har lärt mig känna skillnad på trötthet och trötthet.

Det är märkligt. Folk säger ofta att jag är så bildlig av mig och att jag måste bli mer konkret – men när jag ber om konkret hjälp så säger de: “Vet inte vad jag skall göra”

Man vet inte. Men man vet att det inte skall vara så. Man vet att jag måste göra något. Man vet att det bara är lite till. Man vet så mycket.

Men ingen vet om vad.

Blir så trött…

tankar

Själbruten

Reading Time: < 1 minute

Känslan är som jag fått en stroke, alla vill hjälpa mig, men ingen förstår vad jag säger.

Får nästan andnöd, drunknar sakta framför ögonen på folk som inte ser eller förstår att vattnet forsar till mina lungor.

Vet verkligen inte vad jag skall göra. Hur eller med vad. Vet bara att jag får panik av att se på medans det händer. Som att försöka greppa en kopp med en hand och inse att man inte har några fingrar. Handen är bara en osmidig klump som änden av ett plastrep som brunnit…

Det är en medveten alzheimers, jag minns inget – men vet om det. Jag vet vart ag är, vilken tid och plats jag befinner mig på – men det är allt. Står på en öde ö som inte är större än att jag kan se havet på alla sidor. Båtar passerar dagligen, men de släpper inte ombord mig utan biljett och jag minns inte vad en bilett är, jag har inget som de godtar för att släppa ombord mig… Då och då lämnar de förnödenhetet så att jag inte skall dö…

livet, skyddad

Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

Reading Time: 10 minutes

Fortsättning från Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Jag borde inte vara förvånad.

Inte det minsta.

Men ändå har jag svårt att sluta gapa.

När jag tog två steg bakåt, från det som hon skrev till mig igår kväll, ser jag att det var precis så som jag behandlades under alla våra år. Hon hittade på sina egna ord och värderingar utifrån vad jag hade sagt. Den stående frasen var i början: “Är det viktigare än jag?“. En mening som fick allt jag ville, som hon inte kände för, till något negativt mot henne – gjorde jag det, så var det alltså viktigare än hon.

Det var faktiskt så som allt började, inser jag nu.

Sen fortsatte det med att hon alltid hade sitt ess i handen. Bråkade vi om städningen, kunde hon plötsligt också ta upp något helt annat att skälla ut mig för – gärna något som låg långt tillbaka i tiden. Bemötte jag henne med kritik, i form av att påvisa att hon agerade på samma sätt själv, var det alltid att jag fick “hitta på något eget själv” och inte anklaga henne för det som hon anklagade mig för.

I efterhand förstår jag inte logiken i det, men det var ett sätt som gjorde att hennes fel blev OK – men att om jag gjort samma sak, skulle det tryckas ner i halsen. Att jag aldrig tänkte på det då – nu när jag skriver så ser jag det klart. “Hitta på något” – det var alltså något uträknat, något som hon gått och burit på för att använda emot mig och det var något HON hade hittat på för att sänka mig. För henne handlade det om att slå för att skada och för att vinna, aldrig om att lösa.

I 15 års tid så kunde hon förklara hur oförskämt det var av min mor när hon hade kommit hem till oss, typ andra gången, och hade med sig en kasse med mat, toapapper och sådant – istället för godis eller blommor – för det betydde, enligt henne, att min mamma inte trodde att hon kunde handlade eller fixa sådana saker själv. Det spelade ingen roll vad vi sa eller gjorde – min mor var elak efter det, enligt min fru.

Vad pappa gjorde vet jag inte. Ja, förutom att prata med henne – sådant tyckte hon var jobbigt. Det var därför som hon aldrig ville träffa mina vänner, för de pratade och hon var blyg.

Men i vilket fall som så var vi i princip aldrig hemma hos dem. Ville jag träffa mina föräldrar eller vänner, fick jag åka själv. Vilket resulterade i att jag enligt henne, valt att de var viktigare än henne, alltså fick jag skit för det. Samtidigt skulle jag minst ett par gånger under min vistelse med någon, skicka ett SMS, utöver när jag kom fram och när jag åkte. Jag skulle även ge henne en tid på hur länge jag skulle vara borta, utan att jag själv visste det – tiden som jag sa blev en helig ko. Hade jag sagt att jag skulle vara hemma 16 och kom hem 17, kom jag hem EN TIMME FÖRSENT, en timme senare än vad jag LOVAT. Att hon inte hade gjort något speciellt under den tiden spelade ingen roll.

Hon slog alltid där hon kunde.

Hade hon inget att slå på så hittade hon på saker. Det var inte sällan som jag fick stoppa henne och visa upp fakta om vad någon sagt, hur något hade varit, när hon började komma med anklagelser. Jag lärde mig att minnas och att spara på saker. För hade jag inget att visa upp, var det ALLTID så att HON mindes bättre än mig.

Pengar var hennes stora slägga. Det var alltid något kring dem och att jag inte använde min tid rätt.

Jag minns t.ex. att jag fick skit varje gång jag badade istället för att duscha. Dels om jag inte sagt åt henne att jag skulle ta ett bad, utan råkade bestämma mig i badrummet för att bada och dels för att det tog så lång tid.

Detta var efter min operation, då jag äntligen kunde ligga i ett badkar igen med vatten kring mig.

Jag kanske skall vara tacksam över att hon håller på som hon gör – för det får mig att plocka fram minnesbitar från ett mörkt ensamt hörn och kan lägga fram det i ljuset av en ny dag. Så många bitar faller på plats och jag ser hur hennes spel handlade om att kuva mig på alla sätt hon kunde. Hennes lösningar handlade aldrig om att lösa något, utan att få mig att knyta ihop mig till en så liten boll som möjligt – som hon kunde sparka på. Det syns tydligt i de mail vi skickat varandra både då och nu. Hon besvarar aldrig något konkret kring det som jag säger, utan slår bara till med nya anklagelser – och sen avslutar med att jag inte ska/behöver svara, för hon tänker inte läsa det. Det finns inget intresse för något annat än henne, för henne. Själv försöker jag bemöta allt hon säger, även om jag också idag kan lägga till saker. Jag vet att jag måste bemöta henne, gör jag det inte, blir det till en sanning till nästa gång.

Nu senast hade jag skrivit till henne: “Detta är som sagt inte den enda lösningen – men det är den lösning som skulle gå på två sekunder och utan att jag skulle ha något mer att säga om lägenheten och vi skulle kunna lägga just den delen bakom oss.“. Detta fick hon till att jag KRÄVDE det. Hon återkommer till detta hela tiden. Det var detta förslag om en snabblösning, som hon ville ha, där jag kom med förslaget som innefattade pengar – som fick henne att tappa allt och falla tillbaka in den som hon var under alla våra år bakom stängda dörrar. Problemet är bara att dörrarna inte längre är stängda och jag låter inte henne knyta ihop mig längre.

Det handlade aldrig om att göra rätt för sig, för henne, utan alla andra skulle göra det. Fasaden med ett inbyggt krav på att andra skulle vara bättre, göra mer, fanns alltid där. De få gånger någon fick komma och hälsa på hos oss, gick det inte att bara ha t.ex. nybakade bullar och te/kaffe. Det var TVUNGET att vara minst ett par olika sorters kakor till och gärna en vetekrans också. Julklapparna var också en sådan sak. Innan barnens önskelista skickades ut, gick hon genom den för att se vad det var som barnen önskade sig mest av allt – så att de skulle få det av oss/henne.

Pengar och presenter ja. Hon hade inga moraliska problem med att dagen innan äldsta sonen skulle fylla nio år, hävda att de saker som vi hade köpt till honom skulle komma från henne och att jag – som inte hade några pengar – skulle gå ut och köpa egna till honom. Allt för att det var hennes pengar vi använt, med vetskapen om att jag inte hade några – det var så som hon ofta slog mig psykiskt.

Jag skrev denna text då:

Äldsta sonen

Jag vill så gärna säga till dig
att pappa också har fantastiska presenter
men jag vill inte förstöra din magiska dag
Ditt ovetande leende och sprudlande energi får mig att vänta

Jag vill upptäcka skatterna i sanden,
gömslerna i skogen, vattnets smekande mystik
de kommande snöflingornas otroliga form
Vindens magiska kraft

Jag vill visa dig
livets värden
Dela din upptäckarglädje
Ge dig allt du vill ha

Men just nu kan jag inte
ge din några saker
och det som är viktigaste för dig
särar jag också på – familjen.

Förlåt mig
för att din 9:e årsdag blev så här
Du vet det inte idag
men inom kort så får du reda på det

Vi kommer att få tid att säga och göra saker
livet går vidare
Men för Ett barn finns inte framtiden utan bara nu
och det tar jag ifrån dig, nu

Pappa är så ledsen
förlåt mig

Så tungt och så jobbigt, men det var inte bara mot mig hon slogs – presenterna var hennes sätt att köpa den största kärleken från barnen och fick vara den som var “bäst” av alla. En nutida spegling av detta med presenterna, och viljan att var den som de tycker är bäst till varje pris, kom upp nu i helgen.

Yngsta sonen, född -99 skrev på Facebook att han stått i kö för att få spela “Call of Duty: Black Ops” på spelmässan, skryter om att han gjort så och så många kills (dödat) under så och så kort tid och det tycker hon är OK. Däremot anser hon INTE att det är OK, när jag går in och skriver en kommentar kring att sådana saker inte är så bra – eller som när han gick med i gruppen om att han ville dricka öl istället för vatten, och så vidare. Det är inte första gången detta uppstår.

Tillverkaren av spelet och alla försäljningsställen, säger och skriver rakt ut – tydligt på omslaget: Åldersgräns: 18 år. Inte 13, inte 15, inte ens 16+ utan den är på 18 år.

När jag går in och är förälder och visar honom lagar, regler och säger till om vad som är rätt och fel – då skämmer jag ut honom för hans kompisar, enligt henne. Att hans kompisar går till sina föräldrar och säger att de vill göra sådant som de inte får, bara för att yngsta sonen får det, tänker hon inte på. Hon har ingen tanke på att man skall visa sig som förälder och att det är vårt ansvar att sätta gränser och vara tydliga med sådant. För henne handlar det mer om att kunna låta barnen göra allt vad de vill, så att hon skall framstå som den bästa föräldern. Det är så kortsynt tänkt och så förödande för BARNEN.

Som svar ang. detta spel svarade han: “Det stod: “Du får bara spela om du är 18 år eller med föräldrarnas tillstånd“. Alltså hade hon tydligen uttryckligen gett dem och honom tillstånd till det. Hur kan man tycka att det känns OK att ge sin 11-åriga son tillstånd att stå och döda folk på det sättet? Detta är inte ett fantasispel, utan de har ansträngt sig för att göra det så verklighetstroget som möjligt och det handlar om “riktiga” vapen. Det är inte eldklot och flygande drakar – även om sådant också kan vara verkligt, men det är inget vi ser eller kan möta varje dag.

Jag sitter varje dag och kollar vad han skrivit och vilka grupper han gått med i, och är det något konstigt så kontaktar jag honom – han har en enorm frihet, men under ett ansvar. Den sista delen ger inte hon honom.

För ett tag sedan fick han och hans bror se filmen “The Human Centipede” som många sagt är den otäckaste filmen på många år – att den är psykologiskt otäck och som sätter spår. Den lät hon dem se hos en väninna till henne. Hon kom in i rummet under filmen och såg lite och frågade om de vågade se, och som alla killar i den åldern, svarade de enligt skolboken för nyfikna killar: “Nä, det är inga problem – vi kan se den” och då lämnar hon rummet (trots att HON tyckte den var otäck) och låter dem se klart på filmen. Det verkar inte finnas några hinder, hämningar, någon moral eller ens eftertänksamhet i hennes jakt på att äga kärlek.

Läste ett inlägg som jag skrev i en dagbok i augusti året efter:

    ”Ibland vet man inte vart man skall ta vägen med tårarna.

    Äldsta sonen har suttit hela morgonen och gjort teckningar, för att ha en utställning och för att sedan sälja dem och tjäna lite pengar…

    Jag hade några kroner liggande, så jag köpte hela hans upplaga (det kostade 6kr).

    En stund senare så har han gjort ett litet paket som han ger mig.

    Paketet innehåller de sex kronerna, som han ger mig med orden: “Jag vill att du skall ha lite pengar själv, för du behöver dem“. Sekunderna senare kommer yngsta sonen och räcker över den en kronan som han tidigare hittade under stor glädje i deras legolåda, och ger den till mig också (tillsammans med en kram) och säger samma sak.

    Då hugger det verkligen i själen”

Jag inser att åren formades kring sådana här känslor långt innan jag ens förstod något. 2006 började jag skriva. Men det var inte året jag började känna. Det var bara då jag fick hjälp att ta hål på bubblan och fick andas frisk luft.

Hittade en annan text som jag skrev 2007. Det var en travesti på den pro-svarta spokenword gruppen Last Poets låt “Die Nigga!!!” från 1969:

Surfade på nätet
hörde några viktiga personer prata
Det var tjafs igår
Andreas fick säga förlåt tio gånger
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Vad säger du?
Sa andreas förlåt tio gånger?
Ja
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Gick ut på en site
Hörde en moderator rapportera
Andreas sa förlåt en massa gånger i en tråd
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÄG FÖRLÅT
Var tvungen att komma bort från
Andreas förlåt
Hela tiden
Gick tillbaka hem
Hörde en vän säga
Andreas är verkligen egoistisk
Nästan som om han var Förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Överallt dit du går
Säger Andreas förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Andreas säger förlåt ståendes i hörnet
Andreas säger förlåt klädd i slips
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Har övat på att säga förlåt
Andreas säger förlåt i sitt fängelse
Andreas säger förlåt på forumet
Andreas säger förlåt i pressade situationer
Har till och med lärt sig att säga förlåt
i vacker kärlek nu
Vackert förlåt
Andreas älskar att säga förlåt
Bygger stora siter så att de
Förlåtade Andreas kan blir uppmärksammade
Begraver andreas förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas försöker alltid be om förlåt
Andreas blir kritiserad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir påhoppad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir kränkt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir sängt i kära och fjädrar
Andreas blir kokt i olja
Andreas blir lyft ur sitt eget hem
Andreas ser på när hans drömmar blir våldtagna
Ser sina barn lida
Då
Ser ANdreas någon okänslig stå över dem och skrattar
Skrattar!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
FAKTISKT SKRATTANDE!!!!!
Vinflaska i hans hand
Cigar i mungipan
Skrattande!!!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Ok…
Sätt igång och säg förlåt Andreas
Har sagt förlåt under 20 år
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas vet inget annan än hur att säga förlåt
Andreas drömmer om att säga förlåt
Andreas planerar ett vackert liv
till efter att han sagt förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas präster säger att allt skall bli bra
men man måste säga förlåt först
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas älskar att säga förlåt
Andreas ser folk säga förlåt på TV
och älskar det
Andreas ser andra säga förlåt
och älskar det
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÅG VÄNNER BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER DAGEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER NYFIKEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SÅG LIVET SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS SER ANDREAS SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS
SER
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS…
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!!
Så att en RIKTIG MÄNNISKA kan ta över

Så formades mitt liv. Det är vad jag lärt mig att jag kan. Det är vad jag lärt mig att jag dög till. Det var mitt liv.

var

som fyllde

mina sår

med vad jag förtjänade

fick jag

höra

Det är därför som jag försöker stå upp idag. Fortfarande så förstår inte folk, ingen vågar säga något nu heller och ingen har något som kan lindra eller hjälpa. Men jag har lärt mig att ta smärtan själv – för då slipper jag säga förlåt till någon annan för att de tagit illa vid sig av att jag gråtit vid fel tillfälle eller förstört deras bra humör. Jag kämpar och försöker låta de nära mig få ta del – jag tvingar mig till att gå emot alla min kropps varningssignaler. Jag måste ut. För det gamla livet har fallit, väggarna är utblåsta och våningsplanen faller som World Trade Center. Jag måste ut, annars krossas jag.

Hur är det som en uppföljare

till ett liv

som bara gick

ner bort

?

livet, skyddad

Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Reading Time: 3 minutes

Fortsättning från Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Kvinnorna under denna tid gav mig något. Det var inte en bekräftelse, utan de plockade upp delar av det som hade krossats mot marken. Jag hade kunnat gift mig med dem, men det hade blivit fel. Jag var inte där ännu, men de betyder fortfarande extremt mycket för mig.

Första kvinnan, fick mig att våga skriva igen. Hon såg alla mina masker och gav mig verkligen livet åter, hon gav mig mina verktyg.

Andra kvinnan gav mig min själ. Hon var lärare och lärde mig vikten av mig själv, men min rädsla, obstination och avståndet hällde ut tidens sand i minnets mörker.

Tredje kvinnan gav mig verkligheten. Hon såg till att saker hände. Hon separerade till slut från sin man för oss, jag skulle också göra det – men tidens händelser ville annat. En obstinat frestelse, en rädsla, en osäkerhet och ett känslospel – satte stopp för det.

När jag sedan blev fri att leva, sökte jag vänskapen och närhetens värme mer än något annat. Vid något tillfälle lät jag orden måla starka bilder, men jag lärde mig själv att jag inte var redo för det då. Jag stod fortfarande ensam. Det var som att vara skådespelare i en en-mans-föreställning och alla tittade på, men ingen förstod att det var ett skådespel.

Ett halvår efter separationen föll jag som den siste riddaren på ett slagfält. Skadad, men inte död ännu. Förvirrad, men vid medvetande. Det fanns ingen som kunde stödja mig, för ingen hade sett slaget. Jag visste inte heller vad det var. Det var som om jag hade stigit upp ur en djupdykning för fort. Jag fick syrebrist och det svartnade för ögonen. Paralyserad. Jag hade hela tiden gett till alla, sett alla, tänkt på alla – och i mitt skydd, också effektivt, stött bort alla försök som andra gjort för att finnas för mig. Jag hade lärt mig läsa människor. Jag kunde se mellan raderna, det hade jag lärt mig för att minimera skadorna i äktenskapet – jag behövde förekomma. Nu hade jag använt samma teknik åt andra hållet. Jag visste hur man läste människor, så jag täckte effektivt upp för alla de möjligheterna för andra.

Jag hade blivit mitt eget gift.

Jag hade

ingenting

kvar

utöver min dröm

Det blev till slut drömmen som räddade mig. Drömmen som gett mig en framtid. Drömmen som ger luft åt mina tankar, kraft till mitt hjärta

drömmen

Från en mardröm till en dröm

Jag somnade ifrån mitt eget liv

men vaknade av en sanndröm från 29 år tillbaka.

Ser åter solen lysa och jag vet att det måste regna ibland. Jag njuter av natten och svalkar mig i skuggan.

Men minnet av mardrömmens klor försöker fortfarande riva mig längs ryggen med rostiga knivar och skapa infekterade sår. Jag har lärt mig att drömmar är lika verkliga som en vardag, så jag kan inte bara vända dem ryggen. För det är inte bara mardrömmen som är kvar där, utan där finns även de delar av mig som jag var då. De ligger som en överkörd hund som andas tungt mot våt och kall asfalt.

Det där ÄR även jag, även om det var en annan tid, en annan plats och i mångt och mycket – ett annat liv. Men vänder jag mig ryggen där, vänder jag även drömmen ryggen. Slutar jag tro på att jag fanns då och att jag hade någon rätt då, lämnar jag bara ett döende skal kvar av mig här och nu.

Hörde det gamla talesättet “Den kloke ger sig” igår. – Kan det vara därför som krig aldrig leder till något bra och att samhällsutvecklingen går åt det håll som det gör? När är det den klokes tur att ta plats och hur klokt är det att ständigt ge sig…?

Jag gav allt i äktenskapet. På slutet tog jag av mig själv för att överleva. En form av själslig kannibalism. Nu kommer det ytterligare en räkning, där jag får betala för allt jag gav.

Skall jag vara tyst och betala, skall jag snällt acceptera?

Är det åter bara jag som skall

låsas in

samtidigt som man fritt fortsätter att

ta av mig

min själ

?

Fortsätter i: Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

livet, skyddad

Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Reading Time: 9 minutes

En fortsättning på Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

Sen följde det en tid av rent lidande. Jag trodde fortfarande att jag var den stora egoist som hon lärt mig att jag var, för att jag tyckte eller ville saker som hon inte ville eller gjorde. Jag trodde fortfarande att hon ställde upp på mig och jag trodde verkligen att det kanske kunde finnas något kvar.

Jag var rädd om barnen. Jag visste hur mycket hon älskade dem, men någonstans kunde jag se hur hon använde samma metod mot dem. De hade inte fått gå ut själva, de fick inte klättra i träd, springa i backar eller hoppa i soffor… För de kunde trilla och dö. På allvar. Om de någon gång blev påkomna med att att gjort något fel och att de ljög för henne, hur uppenbart eller litet det än var, skulle de alltid säga sanningen till henne direkt. Samtidigt delade hon ut straff som att; “Nu får ni ALDRIG mer göra så” , eller i de mer svaga fallen: “Nu får ni inte använda den mer på ett år“. Det var alltid stort och mycket. Problemet var bara att någon timme senare, var det OK igen. Nu fick de fortsätta.

Jag insåg att jag var tvungen att börja göra något – så jag gick ut med barnen själv, och skickade iväg dem till affären själva – en affär som låg inom syn och hörhåll från vår lägenhet och de behöve endast gå över en liten sidogata, på ön som vi bodde på. Sakta såg hon att de inte dog, men än idag är det farligt för dem att göra saker själva.

De fick aldrig ta hem någon kompis heller. Det var först när jag flyttade och vi tog hem en vän till ynsta sonen, som de för första gången i sitt liv, fick med en kompis hem. Nu får de ha det hemma hos mamman också, samt äta godis och dricka läsk mitt i veckan. De belönas med kladdkakor och liknande. Efter simskolan fick yngste sonen läsk och chokladkaka för att han hade varit duktig, fram till det att jag satte stopp för det.

Jag vägde nästan 200kg som mest, övervikt finns i min släkt och även hennes mamma samt bröder har kämpat med övervikt, men det är inget som hon tycker är relevat för våra barn. Bara för någon vecka sedan sa den yngste sonen till mig, som är 11 år gammal, att han behövde banta. Så stor är han inte, men han och hans kompisar ser det – men inte mamman, trots att vi pratat om det. Jag fick slåss för mig, för barnen och samtidigt fanns det nu människor som såg mig, människor som intygade mig om att det inte skall vara så. Mitt liv kom till att handla om att ge mina barn konstgjord andning, för att få dem att börja leva och bli självständiga.

När jag åkte ensam med barnen till farfars sommarställe i Värmland, var det första gången som barnen var utan sin mamma en hel dag, första gången som de sov utan henne (de hade aldrig fått sova över hos vare sig farmor eller mormor och aldrig heller fått sova över hos kompisar) och när det var utflykter med skolan, som var långa dagar, följde deras mamma alltid med. Detta gällde i princip allt som skolan gjorde och då någon förälder fick följa med.

Innan dess hade det var dags för mig att fylla 40 år, och redan då var gränsen nådd. Jag hade fortfarande inga medel eller möjlighet att ta mig någonstans – men jag kände att det inte gick längre. De två kvinnor som hade stöttat mig mest, som hade fixat jobb åt mig och som älskade mig för den jag verkligen var, var de som jag firade min födelsedag med – genom att gå ut med dem på kvällen. Detta fick barnens mor också till att jag sket i barnen – trots att jag firade med barnen på morgonen och eftermiddagen. Det märkliga i den utskällningen var dock att barnen förstod – men ändå fick jag skäll pågrund av vad jag “gjorde” mot dem.

Jag hade människor som gav mig styrka, istället för att bara ta den. Tyvärr var jag fortfarande så skadad av alla år, att det enda jag visste, var hur jag tog bort mig själv. Det kan jag. Jag är bra på det. Det gör inte ens ont. Jag kan förringa mig själv eller se till att jag går miste om något, utan att blinka. Det känns inte alls. För det är vad jag lärt mig. Jag duger inte. Säger någon för många gånger att jag gör det – ser jag det som min plikt att visa att jag inte gör det. Tyvärr sa den kvinnan, som en gång sagt att hon såg mina trasiga vingar, att inget jag kunde göra eller säga, skulle få henne att ge upp hoppet om mig. Jag blev tvungen att visa henne, och bara genom några enkla ord, lyckades jag avvisa henne. Innan vi senare, efter skilsmässan, hann reda ut det – gick hon bort. Men jag tror att hon förstod min äkta kärlek när jag stod vid hennes dödsbädd på sjukhuset, trots att hon inte var kontaktbar. Hon kunde inte fokusera blicken sas det, men under en lång stund, var båda våra ögon fokserade på varandra och tårar föll. Detta kommer att vara min livssorg.

Min livsglädje har jag kvar. Den kommer jag att uppleva nu.

Men tillbaka till då.

Innan hon som gick bort, hade det funnits några andra kvinnor som gett mig luft och där jag desperat kippat efter andan i deras närhet. De som visade mig att det fanns ett liv utanför de väggar som hade snärjts kring mig.

Den första kvinnan, en kvinna som såg alla mina masker fladdra förbi och den första som gav mig ren värme – en person som såg mig som en ängel. De band som vi skapade, var band av ett tidigare okänt material. Det var som om livet åter började flöda genom mig. Detta ser jag som min återfödelse till mig själv efter det att skalet, som en gång var mitt hjärta, hade rämnat på sjukhuset. Ödet spelade dock våra kort på det sätt, att våra livsöden tog oss åt olika håll – men det finns en genuin och ren kärlek i botten, som gör att vi alltid kommer att följa varandra och finnas där för varandra – även om det är på ett annat plan. Det är en viktig människa, en livsviktig människa. Den som gav mig mitt Liv tillbaka.

Men tillbaka till sen.

Strax efter min födelsedag, fick min fru reda på att jag inte var hennes längre. Hur hon fick reda på det vägrade hon säga. Hon vägrade även säga vad hon visste, men hon skulle säga allt när vi inte länge bodde ihop. Fast som med så mycket annat som hon sagt, visade det sig inte att stämma – då hon än till denna dag vägrat säga vad hon vet och av vem hon fick reda på det. Hon hotade då, och även senare, med att hon skulle “avslöja” för barnen vilken fruktansvärd människa jag var – det sa hon till mig och till dem. Men ännu har hon inte sagt ett ord om det till mig.

När vi till slut kom överens om att vi skulle separera, stod vi där med vår lägenhet. En lägenhet som vi hade bytt till oss till mot båda våra gamla lägenheter och tagit ett lån på 50.000 för – att betala den som hyrde den svart med. Hon vägrade att vi skulle byta den mot två mindre, då hon tyckte att det var viktigt att barnen fick tryggheten med att bo kvar där de vuxit upp (och så här i efterhand funderar jag lite på hur hon då tänkte när vi flyttade från hennes lägenhet, som vi bodde i fram till strax efter vi fick vår andra son. Var inte det också att rubba deras trygghet, om man skall gå på det resonemanget?).

Vi beslutade då att vi båda skulle se oss om efter en lägenhet. Jag hade inget fast jobb, men jag hade någon månad tidigare börjat som timvikare på ett gruppboende. Utsikterna för mig att ta ett lån, var alltså inte särskilt stora – men jag tittade i alla fall. Jag åkte på visningar med min bror och även med min bästa vän. Mitt under allt det kom det dock fram, genom barnen, att deras mamma sagt att hon inte hade några planer på eller ens tänkt titta efter någon ny lägenhet, för hon hade tänkt bo kvar där. Hon hävde också att just för att hennes mormor bodde några kvarter bort, hennes mamma tvärs över gården och hennes bror i porten bredvid, att det var självklart att hon skulle ha rätt till lägenheten. Tanken om barnen slog henne aldrig, att om jag tog lägenheten istället för henne, skulle barnen ha sin mammas släkt OCH sin pappa – istället för bara mammas sida. Själv hade hon ett fast jobb och en stadig inkomst – men hennes åsikt var att det var jag som skulle flytta.

Under tiden då detta skede, tog jag kontakt med en jurist som jobbat just med skilsmässor och liknande och la fram mitt ärende. Jag var så tydligt jag kunde med allt och la fram även hennes argument. Efter mitt möte där, stod det klart att vid en tvist, skulle lägenheten tillfalla mig, då jag ur ett objektivt juridiskt perspektiv, var den som behövde lägenheten mest och skulle ha svårast att få en ny. Även ett annat alternativ presenterades, då vi hade betalat 50.000 svart för lägenheten. Juristen menade på att hälften av de pengarna, gick att avkräva henne om hon fick lägenheten. Men mitt i allt detta, dök det upp en möjlighet för mig att få ta över ett förstahandskontrakt av min bror. Visserligen hade hon lika gärna kunnat betala det, men jag kände att för barnens skull, var det någon av oss som var tvungen att agera och tänka på dem. Åter igen föll alltså även det ansvaret på mig.

Hade jag tänkt något på mig själv under allt detta? Nä. Jag hatade det faktum att jag skulle hamna utanför tullarna – även om det bara var precis utanför. Jag ogillade området och inget kändes bra i det. Men jag fann ändå en trygghet i att jag gjorde något för barnen och samtidigt visade deras mamma en välvilja att försöka lösa något, genom att jag åter igen gav av mitt… Jag var tvungen att bevisa och göra saker först igen, även om hon skulle vara den som först fick det hon ville.

Bråken det sista halvåret var oerhört krävande, då hon ständigt var igång kring sina krav, allt som jag skulle göra, bevisa och ensidigt ansvara för. Jag lyckades stänga av väldigt mycket, för jag låg inte längre bakbunden på hennes kyrkogård, utan hade fått konstgjord andning, då människor hade öppnat upp dörrarna för frisk luft – samtidigt som de visade mig att ett äktenskap och en samvaro, inte alls handlade om den uppoffringen som hon tvingat mig in i – utan att hennes eget liv inte hade förändrats någonting.

Hon umgicks med samma människor som innan vi träffades, hon gjorde samma saker och allt gick på hennes gamla rutin. Jag hade aldrig fått plats där. Jag kände mig istället som anden i flaskan, där hon hade stängt in mig och där jag själv hade fått skapa något “vackert” inne. Men där hon ändå sade om flaskan: “Där ser du, det är vackert här!” – trots att det var jag som hade varit tvungen att skapa det. Hon tog lätt åt sig äran och förringade annat.

Den sista tiden var fruktansvärd. Hon skrek och bråkade. Vid ett tillfälle tog jag upp den mjukaste fleesetröja jag någonsin ägt och kastade i vanmakt på henne. Då utbrister hon: “Nu misshandlar du mig också!“. Min räddning då var, att äldsta sonen var i rummet och att han hade sett allt och mycket förvånad sa: “Men mamma, det där kan ju inte ens ha känts. Det är ju den mjuka tröjan“. Hade han inte varit där då, hade jag troligen vid ett senare tillfälle, blivit anmäld för den situationen. Att hon sen kastat hårda saker på mig och fysiskt slagit mig, har aldrig rört henne i ryggen.

Vid ett tillfälle satt jag med hörlurarna vid datorn för att fly, jag orkade inte mer. Då började hon med att rycka undan tangentbordet, ta musen, rycka av mig hörlurarna – och när jag sa åt henne så hårt jag kunde forma rösten, började hon istället likt ett dagisbarn, vifta med händerna framför ansiktet på mig och skrika: “Luften är fri, luften är fri“. Jag har aldrig varit så nära att slå någon som då. Jag visste inte vad jag skulle göra – det gick inte att prata med henne, hon lyssnade inte, utan bara fortsatte. Det gick inte att få henne att sluta. Det hela slutade med att jag tog nycklarna och gick ut mitt i natten och trots att jag brukar tycka att det är lite otäckt nere vid stigen som går runt ön, på natten då den inte är upplyst, sprang jag runt hela ön längs den. Jag var tvungen att få ur mig min ilska, frustration och den fullständiga hjälplöshet som jag kände.

När jag sedan lämnade lägenheten för flytten en tid senare, lämnade jag det mesta – för att de skulle kunna fortsätta ha det så “normalt” som möjligt. TV, bokhyllor, sängar, soffgruppen som kom från min bror, träningscykel som jag hade efterfrågat och behövde, till alla barnens grejer och det mesta i köket – i princip allt av det som jag inte hade haft med mig från mitt hem, allt det som vi hade skaffat tillsammans eller under vår tid ihop – behöll hon.

Så fort som jag hade kört sista flyttlaset, förbjöd hon mig att komma in i lägenheten. När jag ca ett år senare hämtade upp några av mina saker som blivit kvar och blev törstig – fick jag inte gå upp eller komma in för att dricka vatten. Hon kom ut med lite vatten i en engångsplastmugg – trots att jag fortfarande stod kvar på kontraktet för lägenheten.

I början, efter jag hade flyttat, försökte hon fortfarande styra och ställa hur jag skulle göra hemma. När barnen under en tid var tvungna att stänga av sina mobiler, då de kom hem och vi skulle äta, tyckte hon att jag kränkte dem och att det var fruktansvärt – även om den som höll i samarbetssamtalen som vi gick till under ett tag – tyckte att jag gjorde helt rätt och att hon inte hade något med det att göra. Att hon sedan själv frångick sådana regler som vi haft gemensamt tidigare, såsom mot svordomar, godis på vardagar och att ha mössa på sig inomhus – såg hon inga problem med att göra.

Men nu när jag inte längre var inlåst i hennes värld, hade hon inget att hålla emot mig och gång på gång när hon krävde en sak, tvingade jag fram en kompromiss. Det var alltså inte så att jag fick som jag ville ha det. För mutan, det var en kompromiss från mitt håll också – och det grundande sig jämt i att det skulle vara rättvist och fair. Ändå får hon fortfarande det till att jag är egoistisk och jämt skall ha så som jag vill ha det.

Fast det är sant.

Jag är nästan där

jag vill vara

och har det som

jag vill ha det

nu.

Fortsättning följer…