Tag Archives: sjukvård

Ögonbikt

Reading Time: 3 minutes

Vem är jag?

Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?

Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.

Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.

Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?

Var en man istället!
Bete dig som en man!

visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.

Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.

Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.

Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.

Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.

Så blev det inte.

Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.

De pratade om manlighet.

Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?

Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.

Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?

Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.

Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.

De är inte som du

Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.

Som om du skulle bry dig

om någon annan

än dig själv

amen.

klocka ord

Reading Time: 2 minutes

Du har ju tid

att fotografer
att redigera bilder
att göra saker med dina barn

Det är faktiskt sant.

Skulle jag inte ha tid

så skulle det inte gå

att ta några bilder, även om det bara tar någon sekund av tid.
att redigera bilder, även om jag bara orkar sätta på datorn en dag, först några dagar senare öppna redigering programet och då enbart ha kraft till att göra 1/50 del av de bilder jag tagit.
att göra saker med mina barn, som att lyssna på dem, samtala med dem och någon gång varannan månad ta mig ut tillsammans med dem.

Det som tar dig mindre än en sekund att se och säga, kan ha tagit mig över en månad att göra. Men det ser du inte. Du ser bara resultatet och tror att så är det. I de fallen är det ett under att du blivit förälder, för du kan ju inte förstått vad som skett med dig då. Att saker tar tid. Jag vill inte tänka på hur dina barn haft det då de växt upp och inte kunnat gå, cyckla eller räkna matte lika ba som du – eller i rättvisans namn, andra barn.

Har du någonsin sett dem som egna individer, som sig själva, utan att du jämnställt dem mot andra i samma situation. Har du sett dina egna barn? Frågan kommer upp då du inte ser andra människor, och jag vill tro att dina barn – oavsett hur stora eller små de är, faktiskt också är människor, eller att du i alla fall ser dem som det.

om du nu sett dem överhuvudtaget.

Att använda sina egna barn för att smutskasta andra, att leka med människorsliv så respektlöst, är dock inget konstigt. Det är bara ett tecken på vårat samhälles behov av tillbehör. När vi inte kan stå själva, så måste vi kasta andra på varandra. När vi inte vågar säga något, så går vi och bär på det istället för att göra något åt det, och sen exploderar vi som ett fyrvärkeri utan glöd och det enda ljudet som hörs är vårt eget skrick när raketerna flyger och ljudet av oss själva som smäler i marken utan någon färgkaskad överhuvudtaget.

Tänk att folk som faktiskt jobbar själva inom vården anser att för att vara sjuk, så får man inte le, inte ha skoj, inte ha någon möjlighet till att orka något ibland – framför allt så skall man inte visa andra att man mår dåligt, dock inte heller försöka visa att man mår bra.

Lösningen är dö, eller ta piller, var tyst och jobba.

Sen undrar man

varför

människorna i samhället

är som de är mot varandra
varför folk ljuger
varför folk sviker
varför folk inte orkar
varför folk utnyttjar

varför ingen längre

talar

med varandra

Prislapp

Reading Time: < 1 minute
    ‎”Utförsäkrade tvingas leva på socialbidrag. Så låter det emellanåt i debatten om människor som kastas ut ur sjukförsäkringen. Men faktum är att de inte ens kan räkna med att få socialbidrag längre. Nu anlitar även socialtjänsten konsultläkare som överprövar ordinarie läkarintyg.

Karin Råghall har en artikel hos FEMINISTISKT PERSPEKTIV, som visar det skrämmande verkligheten som inte bara kan komma, utan redan är här: Utförsäkrade nekas socialbidrag – ska arbeta till varje pris. Det handlar inte längre om vård, omsorg eller ett socialt skyddsnät. Det handlar om ekonomi. Det handlar om byråkrati. Det handlar om politik. Det handlar om att vi måste våga säga ifrån….

DET är alls vårt jobb!

    Jenny Johansson är djupt oroad över att socialtjänsten avslår socialbidrag för människor som är sjuka. Socialtjänstens främsta uppgift, menar hon, är att utgå från människors behov och göra individuella bedömningar. Men i de fall hon har kommit i kontakt med tas ingen hänsyn till att människorna är sjuka, och bedömningarna tycks vila på en misstro mot såväl klienten som den ordinarie läkaren.

Att välja själv…

Reading Time: < 1 minute

Jag uppfattar inte mig själv som en speciellt blödig person. Men fredagen den 11 februari 2011 grät jag över att jag hade varit tvungen att följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler, och genom att göra detta, göra någon så ofantligt illa. Att någon kallat mig svin och bödel har ingen som helst betydelse i sammanhanget.
Steve Dahlin, Tidigare omprövare på omprövningsenheten vid Försäkringskassan i Jönköping.

Problemet är dock precis just det. Hade det haft någon betydelse att man blivit kallad det, så kanske man hade vågat göra något då, nu och sen. Nu blundar man och säger att man bara följa omänskliga och för Sverige helt ovärdiga sjukförsäkringsregler.

Jag har för mig att jag läst samma ursäkt tidigare. Den gången handlade det om de som jobbat under Nazismen, under diktatorer och tvingats följa regler – samtidigt som andra, betydligt svagare och mer utsatta vågat sätta sig emot det som är fel….

Tänk inte på nu, tänk på då. VEM hade du varit under utrotningen och förföljandet av människor i andra världskriget eller i någon diktatur? Vad önskar du att du hade gjort då, vad tror du att du hade gjort, och VARFÖR gör du inte det nu?

Presscemtetera mig

Reading Time: 2 minutes

Drömmar

De måste stängas av. Det finns inte plats, ekonomi eller ansvar för dem också.

Orkar inte slås för dem, orkar inte tro på dem.

När folk inte klarar av verkligheten, hur skall man då ens kunna tro att de skall klara av en dröm?

Förstår mina mardrömmar.

Ser deras syfte.

Denna månad blir samma som förra. Varför tro på förändringar, då de ändå inte tas hänsyn till.

Hälsa

Den måste begränsas. Det finns inte plats, ekonomi eller ansvar för den också.

Orkar inte slås för den, orkar inte tro på den.

När folk inte klarar av verkligheten, hur skall man då ens kunna tro att de skall klara av ens hälsa?

Förstår min ohälsa.

Ser deras syfte.

Denna månad blir samma som förra. Varför tro på förändringar, då de ändå inte tas hänsyn till.

Det spelar ingen roll vilka insatser som görs, då de oftast bara är tillfälliga och om de skulle vara under en längre tid, så ser man alltid till att det finns någon kontra åtgärd som tar bort den trygghet och tro som eventuellt skulle kunna skapas.

Det hela är som när vi säger att vi finns där för varandra och att saker är ok, fast det visar sig nästan alltid att folk inte menade det, orkar det, förstod det, klarar av det och så vidare – så när de gett en en trygghet och mer eller mindre knuffat ut en på bryggan så vänder de ryggen till för de vågar inte se. De drar tillbaka sina händer, då deras kallsvett får dem att frysa och man står där helt själv. Ibland får man då höra om att man gått ut själv, att det ärr ens eget ansvar o.s.v.

Men så är det i ett ohälsosamt samhälle utan drömmar.

Ser syftet med vad som händer

Jag anpassas bara till den olevande värkligheten vi själva skapat i det nya samhället.

Snart landar jag

på botten
 

med pressad cement kring mina fötter

 

Lek tyst

Reading Time: 4 minutes

Jag har slut

Det man tar

av

finns inte

kvar

är endast

jag

Jag förstår inte hur saker skall fungera. Jag slutar bry mig. Jag blundar inte, men ångesten stänger inte bara mina ögon, utan alla mina sinnen.

Funderar över samhället. Hur vi bekostar det, hur det skall vara vårt skyddsnät, hur vi ser till att avlöna folk som skall se, skydda och hjälpa människan som faller genom systemen.

Men där i botten, är samma människor som finns i de delar av systemet som blundade. De såg inte förut, de ser inte nu heller. Däremot så tvingas man in i deras papper som en smutsig fläck som de vill sugga bort så fort som möjligt. De vill inte se. De får betalt för att se. Men då alla andra blundar, så räcker det med att de säger att de ser. För de som inte syns av någon, ser ju ingen annan heller.

Den utslagna, utförsäkrade människan blir till vår tids älvor och troll. Sånt som man pratar om, men ingen vågar tro på eller göra något åt.

Kejsarren har inga nya kläder. Han är fortfarande lika naken som när barnet våga säga sanningen.Men barnet har växt upp och lärt sig att hålla förr ögonen på sina egna barn, eller stoppa den full med godis och extra hundralappar.

Vi skrattar åt Sverige Demokrater som är outbildade och i många fall hamnat på kant med samhället, men nu försöker sig på politik. De pratar om ekonomi. Vi skattar åt dem. “Vet de inte hur det funkar?” säger vi lätt överlägset. Men sanningen är inte sån. Tyvärr så vet de hur det funkar. För människan.

Socialtjänsten.

De kan trycka ner människor, dömma dem utan undelag, strunta i underlag och till och med när det kommer till ekonomin där man måste redovisa allt, så kan de helt lagligt själva välja att blunda för utgifter och låtsas som om de pengarna finns kvar, för att sedan tala med en om ansvar för ekonomin.

Som sagt, jag undrar varför så många från samhällets nedre del har en sån dålig mäniskosyn, så svårt att tänka logiskt och visa empati, när man tycker att de om någon borde ju veta… Men nu när jag ser hur vi bemöter dem, hur de tvingas ha det och vad samhället lär dem, så känns det inte längre konstigt.

Hur tänker man? Vilka värdegrunder har man? Hur resonerar man? Med vilken känsla går man hem om dagarna och hur beskriver man sitt jobb?

Spontant så säger nog alla om dessa att de tänker på de svaga, man värderar individen, man gör det bästa av situationen och man går hem med en känsla av att man hjälpt en annan människa samt att man beskriver sitt jobb som att ta hand om och att stötta människor som har det svårt.

Men hur gör man när man får reda på hur svårt de har? Hur dåligt de verkligen mår? När de visar andra känslor än tacksamhet, när de blöder på deras trappa, när de utan tänder och med dålig andedräkt lutar sig över deras barn, när de utifrån deras beslut känner att livet inte längre är värt att leva.

Hade man skrivit till dem och tackat för att de gett en hoppet tillbaka och att det var tackvare dem som man orkade och klarade av att leva, att de fick en att vända på sitt liv. Då hade de gått hem med ett leende på läpparna, de hade tagit det personligt och de hade blivit befodrade med en tårta på jobbet…

– Men om någon säger att på grund av deras agerande, så tappar de orken till att leva, att deras agerande fick dem att inte klara av mer, att deras agerande var orsaken till att någon hade tagit eller funderade på att avsluta sitt liv…

Kommer omtanken, stödet och hjälpen av de svaga in där. Hade man satt in extra resurser, hade man försökt att göra något extra, varit extra försiktig, lyhörd och använd det som stod i ens makt och det man är utbildad för att ta hand om och ens jobba går ut på…?

Eller är det så att man känner obehag, avsäger sig klienten och chefen kontaktar klienten med anklagelser om hot?

Vad hände med det där som man ansåg var ens egen bedrift när det gick bra? Varför blev det något som inte rörde en då det gick sämre?

Vad säger det om oss själva, om andra, om personerna i vår omgivning, de vi möter och de vi säger oss bry oss om – oavsett om vi är avlönade för det eller inte.

Är du ansvarig för dina handlingar som gör att någon mår bra och överlever, så borde du ocksåp vara ansvarig för dina handlingar om de får någon att må dåligt och inte överlever.

Blir du felbehandlad på ett sjukhus så får den ansvariga läkaren en anmärkning, inte dennes sköterskor och är patienten fortfarande i akut vård av hjälp, så lämnar man inte bara över en lapp med ett namn på den nya systern som skall ta hand om en. Man ser till att systern kommer att hämtar en, eller att man själv tar patienten till den nya avdelningen.

Men så är det inte när du skall ta hand om de som inte syns.

Sen undrar vi varför allt ser ut som det gör.

Vi ser inte hur det rutnar inifrån och ut. Vi blundar och skickar länkar via Facebook och hur förskräckligt det är, men samtidigt så skyddar vi alla dem som syns. “Min kompis jobbar på försäkningskassan och jag vet hur bra hon är, men hennes chefer…!” och så vidare. Precis som rasistens uttanande om alla invandrare, förutom Ibrahim i deras lokalakiosk som är skyst.

INGEN vill ta ansvar, samtidigt som man kräver att de som inte harr något kvar skall ta ansvar för oss alla.

Man kan inte leka doktor och bota alla sjukdomar och sår med ett gipsförband, utan man måste faktiskt se till individen och vara delaktiga i läkesprocessen för att kunna kalla sig läkare.

Det hela känns som en enda stor lekskola där inget är på riktigt och den stora leksaken är jag, barnens skratt tyder på att de leker bra, att de har bra fröknar och allt sånt, men om de gråter så är allt den dåliga leksakens fel.

Lek med

tanken

att det skulle vara du

eller ditt barn

 

 

Respekten för ett ansvar

Reading Time: 3 minutes

Min mor var på akuten igår.

Medan vi sitter med henne i ett rum så hör både jag och min bror, samt mor från korridoren och ett annat rum hur en äldre dam – uppskattningsvis kring 80:års ålder klagar på en i personalen och säger att hon varit där i åtta timmar. Som svar får hon sarkasm och rena elakheter. Jag hör att läkaren(?) är på väg att gå ut, så jag går ut i korridoren och när han kommer ut och går åt andra hållet, påkallar jag hans uppmärksamhet och förklarar att, så som han just bemötte en patient, gör man inte. Till svar fick jag ett lika arrogant bemötande med ord om att han struntade i vad jag tyckte, att han inte heller hade någon avsikt att be kvinnan om ursäkt eller att han ens ansåg att han gjort något fel.

När jag sedan bad om hans namn, fick jag endast hans förrnamn, innan han gick sin väg. När jag kom till receptionen där han också satt längre bak, var först den enda hjälpen som jag fick ang. att göra en anmälan, en uppmaning om att ringa växeln och kolla med dem. Tillslut fick jag ett efternamn och ett nummer att ringa.

Detta skedde på SöS Akuten, Tisdagen den 2:a November 2010, kring 13-tiden (den utsatta kvinnan var i sal 24A). Läkaren(?) i fråga uppgav sitt namn som “Xxxxx”.

Får personalen behandla patienter på det sättet och sedan agera så nonchalant?”

Jag skickade ovanstående till bl.a. verksamhetschefen på avdelningen. Fick detta till svar:

    “Hej
    Tack för ditt mail.
    Min absoluta uppfattning är att alla som arbetar på akutmottagningen skall bemöta alla patienter med respekt och omsorg, ngt annat kan aldrig vara eller bli aktuellt. Vi arbetar ständigt med dessa bemötandefrågor och förra året “sjösatte” vi vår värdegrund som har inledningen “För patienten med patienten”.
    Min uppfattning är att majoriteten av akutens medarbetare har ett mkt gott uppträdande och bemöter våra patienter med respekt och jag vill därför tacka dig för ditt mail så att vi har en möjlighet att återkoppla till dem som inte sköter sig och tydllgt markera för dem att ett sådan beteende som du beskriver inte är acceptabelt.
    Jag har en kompletterande fråga till dig och det är hur denna “Xxxxx” såg ut. Det är av största vikt att vi kan identifiera honom och återkoppla direkt istället för att gå ut och ge “kollektivt smisk” vilket inte brukar ha avsedd effekt.

    Kopia på detta mail till min sekreterare för diarieföring.

    Jag kommer att återkomma till dig när vi har lokaliserat “Xxxxx”.

    Med vänliga hälsningar

    Xxxxxx Xxxxxxxx
    Verksamhetschef, överläkare”

och nu på morgonen kom detta:

    “Hej
    Återigen tack för ditt mail.
    Personen i fråga är lokaliserad och jag har samtalat med honom.
    Ber återigen om ursäkt för det inträffade.

    Med vänliga hälsningar

    Xxxxxx Xxxxxxxx
    Verksamhetschef, överläkare”

Jag svarade snabbt:

    “Jag tackar både för mig och min bror samt den för mig okända äldre kvinnan som fick hans behandling, önskar bara att hon hade kunnat få en ursäkt.”

Jag har fullförståelse att det blir fel ibland, och att alla har sin gräns för vad de tål eller klarar av, men den måste vara högre hos de vi söker vård hos. Speciellt när det kommer till äldre personen, som kanske har svart med tidsbegreppen, minnet och allt sånt. Känner man att man inte kan bita ihop, så bör man ursäkta sig och lämna rummet och be en kollega ta över.

Blir man sedan konfronterad gällande sitt beteende så bör man, som läkare på Akuten, vara van med att fatta snabba beslut och tänka snabbt, och där komma till insikt och ha förståelse över att man faktiskt gjort något fel – istället för att slå ifrån sig.

Att säga att man inte bryr sig vad någon tycker, då denna påpekat att man agerat ohövligt och kränkande mot en person som sökt vård, är inte försvarligt på något plan.

Fick ett mail till:

    “Bäste Andreas!

    Tack för Ditt mail.
    De händelser Du beskriver är absolut inte acceptabla och så här skall patienter inte behandlas i vården.
    Jag har bett Akutens verksamhetschef, Xxxxxx Xxxxxxxx, och läkarchefen Xx Xxxxxxx, utreda detta och ta upp händelsen med personalen på akutmottagningen.

    Vänliga hälsningar
    Xxx Xxxxxxx
    Chefläkare”

Det känns skönt att systemet fungerar i alla fall…

1.000-0 till idioterna

Reading Time: 2 minutes

Aftonbladets outbildade experter gör det igen!

Hur många dör efter en cancer operation? Eller vilken annan livsräddande operation som helst…?

Det är inte för att det är en viktrelaterad operation som någon dör, utan för att ALLA operationer är farliga. Frågan man bör ställa sig är. Av dessa som tyvärr dör efter en operation, hur många av dem hade levt UTAN operationen?

Läser i artikeln: “Mellan 5 och 15 av de som opererar sig varje år kommer – enligt statistiken – att dö som en följd av ingreppet.“. Det ÄR alltså INTE så, utan statistiken säger att det är så. Det är en stor skillnad.

Sen är detta meningen som gör hela artikeln: “Operationen som ska rädda deras liv kan – i sämsta fall – bli det som dödar dem“. Detta gäller ALLT. Besöket ut i naturen KAN i sämsta bli det som dödar dig om du har otur att bli påkörd, eller vad som helst.

Du har MYCKET större risk att DÖ genom att gå ut i trafiken/stan. Statistiskt sätt så dör det fler folk ute på gatorna än vad det gör på sjukhusen. Så tänk på det när du går ut idag och försöker göra det lätt för dig att träffa människor. Du KAN dö!

Fast jag blir inte förvånad av artikeln. Jag känner igen bilden på “läkaren”, Mary Mårtensson, från turerna kring Svininfluensan och hur FARLIGT det var att låta bli att vaccinera sig. Samma dåligt underbyggda propaganda här.

En viktoperation är ALDRIG ett enkelt val. OAVSETT om folk fortsätter att äta fel sen, så kämpar de nog 1.000 gånger mer varje dag med sin hälsa och mående än vad en icke överviktig gör under en livstid.

Det otäcka är som vanligt inte den bristande kompetensen och de dåliga artiklarna med skrämselpropaganda, utan läsarnas egna kommentarer till den och deras syn på människan. För tyvärr, så finns det ingen operation i världen som kan ge dessa människor empati, förståelse, insikt eller respekt för andra människor.

Dessutom, så är det troligen så att dessa åsikter är de samma hos någon av dem på ditt jobb, i din bekantskapskrets eller någon som du möter på stan…

Det är verkligen skrämmande.

Fick höra följande från en person som hade pratat med en av Uppsalas kirurger:

    Nyligen genomförde Uppsala sin 1000:e operation, och han berättade att det var 3 personer som avlidit på operationsbordet, eller i direkt samband med operationen i Uppsala.

    Vet du varför dom dog?

    2 dog av proppar i lungorna, med största sannolikhet för att dom inte slutat röka innan ingreppet.
    1 tålde inte narkosen, och hade således avlidit om så personen “bara” skulle operera blindtarmen.

    Tycker att det är lustigt att det i artiklarna inte står VARFÖR dom dött. Bara att. Inget av dödsfallen hade ju med själva gbp-operationen att göra.

Om de tog, vad gjorde då vi?

Reading Time: < 1 minute

Det var ett tag sedan….

Kritiken mot WHO:s hantering av larmen, informationen och vaccinationsrekommendationerna har varit massiv. och de säger idag: “Vi tog den informationen vi hade i den stunden

Läser följande i en artikel med Gregory Hartl, talesman för A(H1N1) på WHO via Aftonbladet:

    Om man skrattar åt svininfluensan kan man ju tänka på de anhöriga till de 18 000 som man vet helt säkert har dött av svininfluensan. Mörkertalet är dock stort, de 18 000 är de fall som konstaterats i laboratorium.

    Är ni rädda att folk inte kommer ta era varningar på allvar nästa gång?

    – Nej, det hoppas vi verkligen att folk gör. Du tar ju på dig säkerhetsbältet när du kör bil. När du kommer fram utan att krocka tänker du väl inte, vad onödigt att jag tog på mig bältet!

Läser även följande:

    En annan, inte oväsentlig aspekt rör immuniteten. Ett vaccin som det aktuella, Pandemrix, skyddar ett kanske två år. Om man däremot blir smittad av denna till synes “snälla” influensa få man ett så gott som livslångt skydd. Denna senare möjlighet har man med denna massvaccinering undandragit 60 procent av Sveriges medborgare.
    Bo Å H Dettner
    Specialist i allmänmedicin

Och det är det sista som är intressant – inte hurvida Världshälsoorganisationen, tog i för mycket och för hårt när svininfluensan A(H1N1) bröt ut i Mexiko för lite mer än ett år sedan – utan hur skötte samhället den informationen som kom?

Hur förvaltade vi ansvaret med larmet och vilka tjänade pengar på det?

Tidigare tankar om svininfluensan finns här.

Lever fortfarande

Reading Time: 4 minutes

Själasyster Veronica skrev för någon dag sedan om Lämnar skiten i kylskåpet! på hennes blogg, och plötsligt rasslade det till med kommentarer från folk som blev upprörda .

Det första som folk verkar glömma bort vad en blogg är – en blogg är en personlig anteckningsplats, för ens egna tankar och reflektioner. Hur man själv reagerat på något. Det betyder inte att alla andra måste känna samma sak.

Folk antog att hon såg ner på “tjockisar”. Men detta måste vara folk som aldrig tagit sig tid till att se hennes resa eller lyssnat på hennes berättelse.

Hon har mer eller mindre dagligen under så många år, stöttat och hjälpt folk som både gjort och inte gjort operationen med det varmaste av alla hjärtan. Hon har ställt upp och kommit och hälsat på folk hon aldrig träffat på sjukhuset efter operation, och ger råd och stöd till de som känner att de är misslyckade för att de inte gått ner eller fått operationen.

Vi har båda jobbat med att bygga upp ett forum där man ser människan med respekt och värme, där man stöttar alla i sina egna beslut utan pekpinnar, men att vi samtidigt har högt i tak där folk kan få uttrycka sin personliga åsikt.

Själv har jag otal gånger gått i klinch med Annika Dahlqvist samt Sten Sture om deras syn på människor och viktoperationer (finns bl.a. att läsa här, ang. det andra viktforumet. Jag blev även på just det viktforumet dessutom anklagad för att vara feeder då jag skrev i en tråd att stora kvinnor är vackrare än smala kvinnor och hyllade människan.

Men i kommentarerna till Veronica’s blogginlägg så skriver bl.a. en anonym (Märkligt att det alltid är anonyma som skriver så?):

    “Blir så trött på att läsa om eget ansvar för överviktiga och att de blundar. Skitsnack.
    Verkar också¨som om viktopererade glömmer hur det faktiskt var och ser fast de lär de aldrig erkänna ner på överviktiga som inte gör operation och “tar ansvar för sitt liv”.”

Mitt svar på det som jag ämnade i boggen var följande:

    Min kommentar kom från min ständiga resa, om hur jag fortfarande ser mig som lika överviktigt som jag var för 100kg sedan. Hur jag fortfarande gråter inombords när jag hör ordet tjockis, även om det inte ens sägs om mig. Mitt inlägg handlade också om vad jag lärt mig under alla mina år sedan operationen, vad jag sett andra gå igenom och vad jag har fått ta del av från andras dagliga kamp för att klara av att leva efter operationen. Merparten av dem som gjort operationen, mår nämligen inte alls så bra som man tror – dessutom går skrämmande många upp i vikt. DET är något som är oerhört viktigt att ta upp gällande något som så många anser vara en genväg, en räddning och det bästa som kan hända dem.

    Jag minns varje dag jag bar min övervikt, för jag bär den fortfarande – det är bar det att idag ser ingen den. Ingen utom jag. Detta får att de “normalviktiga” att tro att de kan kritisera överviktiga i min närhet utan att jag tar illa upp, och det som är än mer skrämmande – det får överviktiga att tro att jag för en enda sekund skulle ha glömt hur det är att inte våga gå på ett fik för att jag inte vet om jag får plats i stolen, eller våga gå och bada med mina barn för jag är rädd att folk skal peka på mig och att mina barn skall bli ledsna. Så är det VARJE DAG fortfarande. Det spelar ingen roll vad vågen eller andra säger.

    Jag avråder de flesta från att ens göra operationen, och anser endast att de som är i ett medicinskt behov av det på grund av sjuklig övervikt skall göra den. Jag anser att alla människor har lika värde och att storvuxna kvinnor ofta kan vara det absolut vackraste som finns – samt att de oftast också har en ännu större och fantastiskare själ.

    Så jag skulle vilja be dig att inte döma andra så fort som du själv anser att du blir dömd, för vet du vad. Du kanske inte alls blir dömd, utan någon pratar kanske bara direkt från sitt eget hjärta med värme och kärlek av en vilja att dela med sig.

    Jag säger inte hur det är för alla, utan hur det varit för mig, hur det är för mig och vad min erfarenhet och delaktighet i andras liv lärt mig. Vad du gör av den informationen och kunskapen är upp till dig. Du kan ta den till dig, eller du kan ignorera den – det är helt OK. Men tro inte för en sekund att jag vare sig ser ner på någon för deras övervikt eller att jag glömt hur det är.

    Jag lever med det varje dag.

Det är synd att de som ofta känner sig dömda på förhand, också lärt sig att döma andra lika fort. För vad vi ser på ytan, är alltid bara en yta. Vi kan le mot andra och ändra gråta inombords, vi kan låta dumma i vårt tal, men bära de mest fantastiska tankar, vi kan se äckliga ut i någons ögon, men ha den vackraste av alla själar. Det är lätt att glömma bort att en människa är mer än den ytan som du möter, det är lätt att tro att det du ser är hur det är. Det är därför vårt samhälle är som det är och till en stor del också orsaker till att många är överviktiga samt att folk ser ner på dem – för det är just det lätta att göra. Man dövar och dödar sin smärta med mat, man dödar och dövar sin dåliga självkänsla genom att bygga den på andra.

Men det man glömmer bort är att bara för man tror sig dödat och dövat något, bara för att man inte längre ser eller känner det, så betyder det inte

att det inte fortfarande lever

inombord

Styrdokument

Reading Time: < 1 minute

Har som så många andra skrivit om Svininfluensan tidigare. Nu vågar pressen i hopp om skydd från mörkret av vår glömska över att det var de som skrev de stora svarta rubrikerna, granska det hela lite:

Europarådsparlamentarikern Wolfgang Wodarg kallar pandemibeslutet för; “En av världens största medicinska skandaler“.

Fast jag ser inte den stora skandalen som det som varesig press, media eller läkare sa, utan det faktum att så många fortfarande i vårt samhälle – som skall vara så upplyst och kritiskt granskande samt individ styrt som många hävdar genom bloggarnas makt och hela det löjliga resonemanget om folkmakt och styre i upphovsrättsfrågorna – köpte allt rakt av, och till och med utan att blinka utsatte sina barn för detta… Bara för att det stod i tidningen och hördes i media.

Tänk efter
lätt det är
att kontrollera

dig

nästa gång
som du säger

ingen bestämmer över mig och jag styr mina egna val
 

Leksamma ögon

Reading Time: 2 minutes

Leker en lek som ingen förstår
hur allvarlig den är.

Alla som säger sig förstå
att jag inte tänker
och fungerar som andra
bildar åter sin kör med
jag förstår dig

De är vänliga och logiska,
de är stöttande och styrkegivande
så som man är mot andra
men nu var det ju så att jag
inte var

som andra

Jag målar min yta med metall färger, så att människor skall kunna spegla sin goda vilja i den
Jag målar min yta i starka färger, så folk skall se och känna styrkan

Men jag bara väntar på att någon skall göra som min far gör
när någon frågar honom

vad föreställer den där tavlan?

och han går fram till den
tittar noga och svarar

färg på duk

Med färg kan man måla landskap, man kan måla drakar och människor, allt så verkligt att andra verkligen tror att båda sakerna finns. Man kan måla gröna solar och blå träd, även om folk sällan gör vad de kan. De står oftast bara vid sidan och tittar på och säger: “Jag förstår

För de står
vid sidan

så att de inte skall bli skadade

och det är bra
för jag vill
inte
att någon skall
skadas
önskar bara
att någon inte
bara stod
utan att de också

såg

Allt är OK nu säger de. Jag litar på dem. De Försäkrar mig om det. Så därför leker jag en lek, som är helt ofarlig. En lek som är min livlina, inte så att det är den jag håller mig fast i. För det vore vårdslöst att hålla sig fast i något som man leker med. Utan det är min lina som jag följer, som mitt liv rör sig längs. Jag vet vad de säger i reklamen för bra saker. Livet lever. Så jag leker inte med mitt liv det vore bara dumdristigt. Ungefär som att försäkra någon att de är bra, även om det inte är det. Gör gör mitt liv till min lek.

Men det är ingen lek som någon vill dela med mig.