Tag Archives: vänner

Ögonbikt

Reading Time: 3 minutes

Vem är jag?

Det börjar egentligen med en fråga om vad manlighet egentligen är?

Fick ett tag sedan höra att det var patetiskt omanligt att må dåligt, att inte ha orken till att göra något åt en situation. Att manlighet verkligen var det som jag trodde att man skrattade åt redan på 70-talet, dvs att det inte var att ta plats på andras bekostnad, att det inte var att tro att man var bäst, stänga in kvinnan i köket, snusa, dricka öl och bete sig som ett svin.

Men det finns folk som bär de åsikterna än idag, även om det tar ett bra tag innan de kläcker ur sig det.

Den falskheten är väl det som är grunden till den människosyn som finns i samhället?

Var en man istället!
Bete dig som en man!

visserligen så visade det sig väldigt snart att hon led av stora emotionella problem, var i kraftig psykisk obalans och hade grava brister i allt från uppfostran, empati och medmänsklighet.

Men den vetskapen gör inte sår mindre djupa, den trollar inte bort huggen. Den kunskapen gör ingenting med de såren som uppstått. Försök säga till de anhöriga som dött att den som tog livet inte menade, inte mådde bra, var sjukt, inte var värd deras sorg/ilska etc.

Grova perspektiv behövs för att man skall se skillnad på saker.

Att vara en man för mig,är detsamma som att vara kvinna eller barn. Att våga känna, att våga undra, att våga vaa osäker, att våga stå för den man är, att stå upp för det man tycker är rätt.

Jag började sommarjobba när jag var 14 och har betalat skatt sedan dess. Jag har haft eget företag och aldrig skatteplanerat. Sedan tre år tillbaka har jag mått riktigt dåligt och för första gången i mitt liv sökt vård och hjälp. Sen blev jag utförsäkrad och gick tre månader utan ett enda öre i inkomst för att jag mådde för dåligt att ta tag i det. Nu har jag existensminimum av Socialtjänsten, eller existensminimum minus två tusen kronnor, då de inte tar hänsyn till ett lån jag tog innan jag blev sjuk och då jag, banken samt alla omkring mig var helt säkra på min trygghet och stabilitet.

Så blev det inte.

Men det tar på en när vänner som man tror har plötsligt efter månader av tystnad vräker ur sig saker om ens manlighet, om en ansvar, om ens skyldigheter, om ens uppfostran, om ens barn och om ens bilder, samt kommer med de lägsta av alla kränkande påhoppen – utan att de egentligen vet någonting. De har inte frågat, de har inte tagit reda på och de lyssnar inte heller när de får reda på bakgrund och fakta. Istället så flyr de allt eget ansvar. Efter att de sagt sitt så finns det inget mer att säga, de är intresserade av att lyssna och de stänger av helt.

De pratade om manlighet.

Är det manligt? Är det kvinnligt kanske? Är det så som vi förväntar oss att de som tar hand om våra äldre agerar, tänker och har som värdegrund?

Det tog i alla fall inget på min manlighet. Men däremot så sårade det mig något oerhört. Det skar sönder mitt hjärta, spottade på min själ och förstärkte min ångest och depression något så ofantligt mycket.

Men vad de gjorde är ointressant, för så är nämligen samhället. Det struntar i ditt eget ansvar, hur och varför. Den är bara ute efter att sänka andra och överleva på andras bekostnader. Samhället är som en religion. Följ bibeln, förskjut alla andra. Skicka folk som inte är som du till helvetet. Ät kristu kött och blod som kannibaler och predika om hur den fina människan är, och begå själv de synder du vill. Bikta dig sen, eller gör det i tysthet. Utnyttja samhället och ta bort din egen ryggrad. Sluta vara kvinna eller man, sluta vara människa – bli en känslolös ryggradslös individ som upprepar osanningar, lögner och ogranskade påhitt för att kunna kommunicera. Fråga dig inte sen varför du är ensam, fråga dig istället när du ligger där. Vem ställde upp på dig utan att du bad det, vem fanns där utan att känna dig, vem offrade något för dig? Vem gjorde något extra för dig?

Du kommer snart att se varför du är där du är och har de vänner du har.

Jag gör det. Jag vet varför jag är där jag är. Jag vet också att de vänner jag har är fantastiskare än många andra. De är vänner. De är människor. De är kvinnor och män.

De är inte som du

Men inget av detta gör de sår som du gav mig mindre, ytligare eller mindre smärtsamma.

Som om du skulle bry dig

om någon annan

än dig själv

amen.

sikten över andra sidan ån…

Reading Time: 3 minutes

I dag fick jag höra ord som inte bara värmde min själ, utan även placerade tillbaka en del av den eld som jag saknat så länge. De kom från en av de mest fantastiska män som jag känner och ser upp till. Han skrev:

Ett fantastiskt arbete du lägger ner med hela själen , hjärtat och hjärnan! en sannt 3 dimensionell medborgare…som detta land knappt ens längre förtjänar…love ya man

Vad jag gjort? Jag gjorde det jag alltid gjort. Vågat prata, vågat stå för min åsikt, vågat låta andra ha sin uppfattningen – men samtidigt inte acceptera att den skall stå oemotsagd.

Det finns så många människor har åsikter om andra, men bara så länge som ingen säger emot dem – det är så som rasismen byggde sig stark i kafferummen och så som föraktet mot utförsäkrade har spritt sig. Man talar med de som tycker samma sak, och de som tycker annorlunda håller tyst…

Tyvärr, eller som tur är, så är jag inte den som varesig håller tyst eller ser mig som ett bittert stilla sittandes offer, utan jag försöker ständigt göra något åt min och de i min närhetssituation.

Det är min stolthet, min lycka och livskraft – att kunna hjälpa andra sätta ord på en likvärdig situation och ge de tysta en röst…

Även om jag själv knappt har ork att andas.

Somliga tycker att det är en offer roll, men de vet inte vad ett offer är. De vet ingenting om situationen, utan tror att verkligheten utspelar sig på den yan som de ser utan att de behöver bry sig. De tror att världen är den som snurrar i deras kafferum, och om de själva endast ser det negativa någon skickar ut, utan att kunna läsa mellan raderna eller förstå att det är en del av en helhet, så tror det att livet är sånt. Om någon ler, så måste den vara lycklig. Om de ser någon prata om tunga saker, så är den ett offer o.s.v.

Att leva är att våga. Att leva är INTE att fly från döden eller att tjäna pengar. Självklart så vill alla må bra. Att tro något annat är bara naivt och trångsynt. Självklart så försöker alla utförsäkrade som är sjuka göra allt de kan för att bli fiska. Men saken är den… Vägen till att bli utförsäkrad är en lång och tung väg.

Den tar mycket kraft och ork. Hur är det tänkt att man skall orka när inte ens samhället eller en bekant orkar bry sig. De behöver inte göra så mycket, mer än att bry sig och visa stöd i de flesta fallen. Men inte ens de klarar några av. Ändå har de mage att kritisera de utförsäkrade, de sjuka och de som av någon anledning som de inte känner till har förmågan att jobba.

De som läser min blogg, vet att bloggen bara skildrar en bråkdel av mitt liv. DEt tyngsta syns inte här, det vardagliga och det fantastiska syns inte här. Det mesta syns inte här.

Det som syns här är sånt jag inte orkar bära själv, eller inte vill bära själva. Det är för att lätta min egen börda – utan hjälp. Jag har stängt av kommentar funktionen av just den anledningen, så att ingen skall tro att jag skrive något för sympatier eller att någon skall tycka synd om mig.

Jag vill bara visa mig själv, och de som ser mig. Delar av min verklighet som inte syns.

Men blinda finns även bland de som ser, bara med den skillnaden att riktigt blinda förstår och känner mer än de som faktiskt ser.

Blunda

och avgör vem du är.

Att ge ett ansikte..

Reading Time: 6 minutes

Läste följande fantastiska text av min bekant Gordon på hans Facebook vägg:

    Den här går ut till Erik Videgård och alla som orkar läsa.
    by Gordon Cyrus on Tuesday, March 8, 2011 at 3:26am

    Erik Videgårds hjärtskärande situation får mig verkligen att fnurla på hur man skulle kunna kringgå detta förlegade ineffektiva politiska systemet vi alla tycks vara mer än förslavade till utan att behöva gå upp på barikaderna och utan att behöva sätta hårt mot.

    Som kreativ småföretagare och 2 barns pappas så vill man ha så lite som möjligt att göra med administration och konflikt att göra.

    Jag skulle mera hitta på något enklare så att de nuvarande systemen blir överflödiga eller försvinner helt. Utopi säger vissa, men det räcker nu med dåligt styre, tycks jag höra de flesta säga runt omkring mig och i media, inte minst de människorna mitt i den löpeldsspridande Jasmine Revolutionen, som dock stått och står framför en bra mer bister verklighet än vad vi i norr och väst dras med.

    Hur kan vi hitta på ett sätt att med så lite energi och negativa känslor som möjligt, ta sig igenom livet för att verkligen ha tid och energi till människor och intressen man har varmt om hjärtat och drömmer om. Det är ändå det livet går ut på.

    “Success is having 5 good friends when you go back to mother earth.”

    Istället verkar de flesta av oss träla på, små klaga lite snällt, mer eller mindre motvilligt betala skatt från sysslor vi kanske inte alla gånger har lust att göra eller brinner för, står orättvist behandlade framför eller maktlöst står och ser på.

    Med dagens teknologi och mänskligt snille så borde det inte vara så. Idag så får du en telefon räkning i samma ögonblick som du lagt på och dom drar summan till och med direkt. Varför kan vi inte ha samma transparens och real time resultat inom alla våra system? En smartphone idag har mycket mer kapacitet är vad apollo 14 hade i dator kraft. Varför skulle vi t.ex inte kunna rösta/be om ens åsikt, direkt i realtid om vad vi tycker om varje viktig fråga som berör oss, vad vill ha gjort, av vem vi vill hade det gjort av och hur vi tycker det gjordes.

    Vi som är uppkopplade på sociala nätverk aka Gaya, gör ju det i stort sett hela dagarna i enda. Det är bara att regeringarna/politiker/makthavare öppnar ett Facebook konto eller gör en liten gratis app som man loggar in med sitt personnummer och istället för rapportera då och då hur dom tycker att det går, så frågar de oss direkt om råd och vår åsikt. Många skallar är smartare än några få som oftast inte är utbildade i ämnet. Ingen super smart person blir politiker. Kom igen, det vet vi alla. Super smarta blir oftast vetenskapsmänniskor, designers och artister.

    “Those who can’t they teach, and those who can’t teach, they teach gym.”

    Det nuvarande politiska systemet verkar aldrig som det kommer att fungera så länge som våra gemensamma och jordens resurser inte fördelas smart, utan pajkastning eller lite snällare sagt konstant politisk friktion mellan alla dess färger. Det verkar ta upp mer energi än vad det skapar energi och lösningar, åtminstone inte snabbt nog. Jag är inte säker på att det kan kallas demokrati. Låter mest som ändlöst tröttsamt tjabbel i en sandlåda om vem som skall ha den enda hinken och spaden i 3-5 minuter.

    Det är som alla röstar… hoppas… och sen oavsett hur det går, blundar så gott det går tills nästa val. Det blir aldrig som partierna sagt eller lovat även om det går bitvis sakta åt rätt håll. Under tiden så är den röstande medborgaren en försökskanin till människor ingen av oss skulle vilja har som föräldrar, inte ens som avlägsna släktingar och de verkar spendera mer tid att debattera om vem som har fel än att serva, styra och verkställa. Man blir så trött, som jag hör typ alla omkring mig säga, varenda dag, om det mesta som är uppe på tapeten.

    Jag har inte en känsla av att politiker står till tjänst som en service åt medborgaren. Jag har inte ens en känsla att politikerna ens lever i samma värld som dom som röstar på dem. Politiker verkar lägga alldeles för mycket energi åt att smutskasta varandras teorier och att serva de stora spelarna på industrikartan, än den lilla enskilda individen som är trots allt viktigast.

    Hur kan något vara viktigare än den enskilda individen? Allting byggs från den enskilda individen, så som man fostrar ett barn, på bredden och djupet och INTE från toppen och nedåt som tycks genomsyra hela vårt samhälle på alla sätt och vis. Industrier byggs av individer och inte tvärt om som det luktar som mest hela tiden.

    Om du inte har pengar idag så kostar allting mer än om du har pengar. Är det normalt? De fattiga betalar knegar hårt för att dom som har pengar får förhållandevist mycket mer av kakan och klyftorna bara fortsätter att öka. Vart slutar det?

    “The rich buy assets, the poor pay bills and the middle class buy liabilities that they think are assets.”

    Idag äger 1% av världens befolkning typ mer än 50% av jordens alla tillgångar som vi alla tycks vara medvetna om, men knallar på som inget har hänt i vår halvbekväma hemvideo vardag med snacks. Hur ser det ut om 100 år om vi fortsätter på samma bana? Hur kommer våra barnbarns barn ha det? Vissa naturfolk säger att man bär ansvar för 7 kommande generationer och att allt levande omkring en är ens familj och inte en resurs. Värt att tänka på.

    Det här systemet är så baklänges, så läskigt fåfängt farligt och så out of touch med den lilla människan och naturen, ett vakuum av sunt förnuft och helt saknad av grundläggande mänskliga värden.

    Det påminner mig om skivindustrin som beter sig mer som rockstjärnor än deras egna artister, som att det inte skulle finnas artister om inte dom fanns. Men det skulle alltid finnas artister, kanske inte lika glassigt färdigtuggat paketerade, men skivbolag däremot skulle inte finnas om det inte fanns artister. Var tog ödmjukheten vägen. Den verkar ha försvunnit med minst 90% av kosingen. What else is new?

    Jag hoppas verkligen alla jag känner och tycker om, inte skall behöva sitta i Erik’s sits någonsin och inte min familj samt ingen jag känner inte heller skall behöva se mig sitta som ett emotionellt vrak i media eller på min kammare. Jag tror verkligen på att vi gemensamt kan se till så att inte det händer igen till någon, på ett mycket enklare, mycket mindre tidsödande och framför allt mindre hjärtknipande sätt.

    Jag har en första idé som bygger på denna energi som Erik’s situation väckt i så många och som kloka mamma Lisa Förare Winbladh så enkelt löste det och hoppas verkligen hjälper till och löser det för Erik. Den här lösningen är så enkel, men behöver lite engagemang vilket är enkelt om man har några som helst känslor.

    Som första fas i en slag övergångs process till att bypassa de sittande förstoppade systemen, så tror jag om alla skulle göra sina konton och giron lätt tillgängliga till alla man bryr sig om, känner och why not beyond, så man kan och har en rimlig chans att hjälpa en vän i nöden innan det gått för långt. Hur bra mår man inte av att kunna hjälpa någon och se på en gång att det gjorde en skillnad och inte behöva vänta och hoppas att kanske kanske någon gång efter nästa val.

    För dom som missat Erik Videgårds bankgiro nummer och vill ge honom lite försenad dricks för all god mat han lagat och recept han bjudit på: 5256-8409

    Jag kommer lägga mina uppgifter i min FB profil som jag hoppas ingen behöver använda för akuta ändamål än på ett tag. Men varför inte använda det i förebyggande syften, som att “sponsa” någon man tycker om, eller som man tycker ha bra idéer, inspirera en eller som tillverkar bra saker. (snart kommer 3D printern från typ t.ex EPSON for only 49,99! då kommer vi inte ens behöva gå och köpa saker, bara printa ut dom hemma, mala ner dom när dom inte behövs längre och sen printa ut nya saker eftersom)

    Så jag ber alla som är mina vänner på Facebook att också lägga ut sina konto och giro nummer. Nästa steg är att göra en liten applikation till sin smartphone som gör det ännu enklare. Paypal i och för sig en lösning, men varför om man redan har en bank. Bankerna är nästa problem att lösa.

    Om vi alla gör detta så tror jag med hela vårt gemensamma hjärta att inge kommer att behöva sitta i Erik Videgårds sitts någonsin igen, i alla fall inte någon jag känner. Jag är övertygad att tillsammans har vi outtömliga resurser, om jag känner mina vänner väl, som räcker mer än laget om.

    Alla bättre förslag och försatta lösningar är välkomna, tills dess lägger jag upp mitt kontonummer ur sympati till Erik Videgård situation, samt lite försenad dricks in på hans bankgiro och jag hoppas alla med mig.

    Vi lever i en fantastiskt intressant och inspirerande tid där det finns så mycket kvar att göra.

    er vän på Fejjan.

    gordon

    p.s. om ni tycker att detta är en bra start, snälla översätt detta till alla språk ni kan och släng upp på era väggar.

En underbar tanke från en fantastisk människa.

Tyvärr fungerar inte samhället så.

Problemet är att varje uppriktigt och kärleksfullt delad slant, dras ifrån kommande ekonomiskta stöd från staten för oss utsatta – så utöver att jag får en personlig skuld som hur mycket den än värmer och hjälper, ändå ger mig ångest över att jag aldrig kan betala, så kommer inte de pengarna mig till godo som extra pengar, då mina statliga bidrag minskas med samma summa.

Så istället blir det att jag står i samma situation, men med extra ångest och skulder.

 

Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

Reading Time: 10 minutes

Fortsättning från Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Jag borde inte vara förvånad.

Inte det minsta.

Men ändå har jag svårt att sluta gapa.

När jag tog två steg bakåt, från det som hon skrev till mig igår kväll, ser jag att det var precis så som jag behandlades under alla våra år. Hon hittade på sina egna ord och värderingar utifrån vad jag hade sagt. Den stående frasen var i början: “Är det viktigare än jag?“. En mening som fick allt jag ville, som hon inte kände för, till något negativt mot henne – gjorde jag det, så var det alltså viktigare än hon.

Det var faktiskt så som allt började, inser jag nu.

Sen fortsatte det med att hon alltid hade sitt ess i handen. Bråkade vi om städningen, kunde hon plötsligt också ta upp något helt annat att skälla ut mig för – gärna något som låg långt tillbaka i tiden. Bemötte jag henne med kritik, i form av att påvisa att hon agerade på samma sätt själv, var det alltid att jag fick “hitta på något eget själv” och inte anklaga henne för det som hon anklagade mig för.

I efterhand förstår jag inte logiken i det, men det var ett sätt som gjorde att hennes fel blev OK – men att om jag gjort samma sak, skulle det tryckas ner i halsen. Att jag aldrig tänkte på det då – nu när jag skriver så ser jag det klart. “Hitta på något” – det var alltså något uträknat, något som hon gått och burit på för att använda emot mig och det var något HON hade hittat på för att sänka mig. För henne handlade det om att slå för att skada och för att vinna, aldrig om att lösa.

I 15 års tid så kunde hon förklara hur oförskämt det var av min mor när hon hade kommit hem till oss, typ andra gången, och hade med sig en kasse med mat, toapapper och sådant – istället för godis eller blommor – för det betydde, enligt henne, att min mamma inte trodde att hon kunde handlade eller fixa sådana saker själv. Det spelade ingen roll vad vi sa eller gjorde – min mor var elak efter det, enligt min fru.

Vad pappa gjorde vet jag inte. Ja, förutom att prata med henne – sådant tyckte hon var jobbigt. Det var därför som hon aldrig ville träffa mina vänner, för de pratade och hon var blyg.

Men i vilket fall som så var vi i princip aldrig hemma hos dem. Ville jag träffa mina föräldrar eller vänner, fick jag åka själv. Vilket resulterade i att jag enligt henne, valt att de var viktigare än henne, alltså fick jag skit för det. Samtidigt skulle jag minst ett par gånger under min vistelse med någon, skicka ett SMS, utöver när jag kom fram och när jag åkte. Jag skulle även ge henne en tid på hur länge jag skulle vara borta, utan att jag själv visste det – tiden som jag sa blev en helig ko. Hade jag sagt att jag skulle vara hemma 16 och kom hem 17, kom jag hem EN TIMME FÖRSENT, en timme senare än vad jag LOVAT. Att hon inte hade gjort något speciellt under den tiden spelade ingen roll.

Hon slog alltid där hon kunde.

Hade hon inget att slå på så hittade hon på saker. Det var inte sällan som jag fick stoppa henne och visa upp fakta om vad någon sagt, hur något hade varit, när hon började komma med anklagelser. Jag lärde mig att minnas och att spara på saker. För hade jag inget att visa upp, var det ALLTID så att HON mindes bättre än mig.

Pengar var hennes stora slägga. Det var alltid något kring dem och att jag inte använde min tid rätt.

Jag minns t.ex. att jag fick skit varje gång jag badade istället för att duscha. Dels om jag inte sagt åt henne att jag skulle ta ett bad, utan råkade bestämma mig i badrummet för att bada och dels för att det tog så lång tid.

Detta var efter min operation, då jag äntligen kunde ligga i ett badkar igen med vatten kring mig.

Jag kanske skall vara tacksam över att hon håller på som hon gör – för det får mig att plocka fram minnesbitar från ett mörkt ensamt hörn och kan lägga fram det i ljuset av en ny dag. Så många bitar faller på plats och jag ser hur hennes spel handlade om att kuva mig på alla sätt hon kunde. Hennes lösningar handlade aldrig om att lösa något, utan att få mig att knyta ihop mig till en så liten boll som möjligt – som hon kunde sparka på. Det syns tydligt i de mail vi skickat varandra både då och nu. Hon besvarar aldrig något konkret kring det som jag säger, utan slår bara till med nya anklagelser – och sen avslutar med att jag inte ska/behöver svara, för hon tänker inte läsa det. Det finns inget intresse för något annat än henne, för henne. Själv försöker jag bemöta allt hon säger, även om jag också idag kan lägga till saker. Jag vet att jag måste bemöta henne, gör jag det inte, blir det till en sanning till nästa gång.

Nu senast hade jag skrivit till henne: “Detta är som sagt inte den enda lösningen – men det är den lösning som skulle gå på två sekunder och utan att jag skulle ha något mer att säga om lägenheten och vi skulle kunna lägga just den delen bakom oss.“. Detta fick hon till att jag KRÄVDE det. Hon återkommer till detta hela tiden. Det var detta förslag om en snabblösning, som hon ville ha, där jag kom med förslaget som innefattade pengar – som fick henne att tappa allt och falla tillbaka in den som hon var under alla våra år bakom stängda dörrar. Problemet är bara att dörrarna inte längre är stängda och jag låter inte henne knyta ihop mig längre.

Det handlade aldrig om att göra rätt för sig, för henne, utan alla andra skulle göra det. Fasaden med ett inbyggt krav på att andra skulle vara bättre, göra mer, fanns alltid där. De få gånger någon fick komma och hälsa på hos oss, gick det inte att bara ha t.ex. nybakade bullar och te/kaffe. Det var TVUNGET att vara minst ett par olika sorters kakor till och gärna en vetekrans också. Julklapparna var också en sådan sak. Innan barnens önskelista skickades ut, gick hon genom den för att se vad det var som barnen önskade sig mest av allt – så att de skulle få det av oss/henne.

Pengar och presenter ja. Hon hade inga moraliska problem med att dagen innan äldsta sonen skulle fylla nio år, hävda att de saker som vi hade köpt till honom skulle komma från henne och att jag – som inte hade några pengar – skulle gå ut och köpa egna till honom. Allt för att det var hennes pengar vi använt, med vetskapen om att jag inte hade några – det var så som hon ofta slog mig psykiskt.

Jag skrev denna text då:

Äldsta sonen

Jag vill så gärna säga till dig
att pappa också har fantastiska presenter
men jag vill inte förstöra din magiska dag
Ditt ovetande leende och sprudlande energi får mig att vänta

Jag vill upptäcka skatterna i sanden,
gömslerna i skogen, vattnets smekande mystik
de kommande snöflingornas otroliga form
Vindens magiska kraft

Jag vill visa dig
livets värden
Dela din upptäckarglädje
Ge dig allt du vill ha

Men just nu kan jag inte
ge din några saker
och det som är viktigaste för dig
särar jag också på – familjen.

Förlåt mig
för att din 9:e årsdag blev så här
Du vet det inte idag
men inom kort så får du reda på det

Vi kommer att få tid att säga och göra saker
livet går vidare
Men för Ett barn finns inte framtiden utan bara nu
och det tar jag ifrån dig, nu

Pappa är så ledsen
förlåt mig

Så tungt och så jobbigt, men det var inte bara mot mig hon slogs – presenterna var hennes sätt att köpa den största kärleken från barnen och fick vara den som var “bäst” av alla. En nutida spegling av detta med presenterna, och viljan att var den som de tycker är bäst till varje pris, kom upp nu i helgen.

Yngsta sonen, född -99 skrev på Facebook att han stått i kö för att få spela “Call of Duty: Black Ops” på spelmässan, skryter om att han gjort så och så många kills (dödat) under så och så kort tid och det tycker hon är OK. Däremot anser hon INTE att det är OK, när jag går in och skriver en kommentar kring att sådana saker inte är så bra – eller som när han gick med i gruppen om att han ville dricka öl istället för vatten, och så vidare. Det är inte första gången detta uppstår.

Tillverkaren av spelet och alla försäljningsställen, säger och skriver rakt ut – tydligt på omslaget: Åldersgräns: 18 år. Inte 13, inte 15, inte ens 16+ utan den är på 18 år.

När jag går in och är förälder och visar honom lagar, regler och säger till om vad som är rätt och fel – då skämmer jag ut honom för hans kompisar, enligt henne. Att hans kompisar går till sina föräldrar och säger att de vill göra sådant som de inte får, bara för att yngsta sonen får det, tänker hon inte på. Hon har ingen tanke på att man skall visa sig som förälder och att det är vårt ansvar att sätta gränser och vara tydliga med sådant. För henne handlar det mer om att kunna låta barnen göra allt vad de vill, så att hon skall framstå som den bästa föräldern. Det är så kortsynt tänkt och så förödande för BARNEN.

Som svar ang. detta spel svarade han: “Det stod: “Du får bara spela om du är 18 år eller med föräldrarnas tillstånd“. Alltså hade hon tydligen uttryckligen gett dem och honom tillstånd till det. Hur kan man tycka att det känns OK att ge sin 11-åriga son tillstånd att stå och döda folk på det sättet? Detta är inte ett fantasispel, utan de har ansträngt sig för att göra det så verklighetstroget som möjligt och det handlar om “riktiga” vapen. Det är inte eldklot och flygande drakar – även om sådant också kan vara verkligt, men det är inget vi ser eller kan möta varje dag.

Jag sitter varje dag och kollar vad han skrivit och vilka grupper han gått med i, och är det något konstigt så kontaktar jag honom – han har en enorm frihet, men under ett ansvar. Den sista delen ger inte hon honom.

För ett tag sedan fick han och hans bror se filmen “The Human Centipede” som många sagt är den otäckaste filmen på många år – att den är psykologiskt otäck och som sätter spår. Den lät hon dem se hos en väninna till henne. Hon kom in i rummet under filmen och såg lite och frågade om de vågade se, och som alla killar i den åldern, svarade de enligt skolboken för nyfikna killar: “Nä, det är inga problem – vi kan se den” och då lämnar hon rummet (trots att HON tyckte den var otäck) och låter dem se klart på filmen. Det verkar inte finnas några hinder, hämningar, någon moral eller ens eftertänksamhet i hennes jakt på att äga kärlek.

Läste ett inlägg som jag skrev i en dagbok i augusti året efter:

    ”Ibland vet man inte vart man skall ta vägen med tårarna.

    Äldsta sonen har suttit hela morgonen och gjort teckningar, för att ha en utställning och för att sedan sälja dem och tjäna lite pengar…

    Jag hade några kroner liggande, så jag köpte hela hans upplaga (det kostade 6kr).

    En stund senare så har han gjort ett litet paket som han ger mig.

    Paketet innehåller de sex kronerna, som han ger mig med orden: “Jag vill att du skall ha lite pengar själv, för du behöver dem“. Sekunderna senare kommer yngsta sonen och räcker över den en kronan som han tidigare hittade under stor glädje i deras legolåda, och ger den till mig också (tillsammans med en kram) och säger samma sak.

    Då hugger det verkligen i själen”

Jag inser att åren formades kring sådana här känslor långt innan jag ens förstod något. 2006 började jag skriva. Men det var inte året jag började känna. Det var bara då jag fick hjälp att ta hål på bubblan och fick andas frisk luft.

Hittade en annan text som jag skrev 2007. Det var en travesti på den pro-svarta spokenword gruppen Last Poets låt “Die Nigga!!!” från 1969:

Surfade på nätet
hörde några viktiga personer prata
Det var tjafs igår
Andreas fick säga förlåt tio gånger
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Vad säger du?
Sa andreas förlåt tio gånger?
Ja
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Gick ut på en site
Hörde en moderator rapportera
Andreas sa förlåt en massa gånger i en tråd
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÄG FÖRLÅT
Var tvungen att komma bort från
Andreas förlåt
Hela tiden
Gick tillbaka hem
Hörde en vän säga
Andreas är verkligen egoistisk
Nästan som om han var Förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Överallt dit du går
Säger Andreas förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Andreas säger förlåt ståendes i hörnet
Andreas säger förlåt klädd i slips
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas har sagt förlåt under 20 år
Har övat på att säga förlåt
Andreas säger förlåt i sitt fängelse
Andreas säger förlåt på forumet
Andreas säger förlåt i pressade situationer
Har till och med lärt sig att säga förlåt
i vacker kärlek nu
Vackert förlåt
Andreas älskar att säga förlåt
Bygger stora siter så att de
Förlåtade Andreas kan blir uppmärksammade
Begraver andreas förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas försöker alltid be om förlåt
Andreas blir kritiserad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir påhoppad
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir kränkt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas blir sängt i kära och fjädrar
Andreas blir kokt i olja
Andreas blir lyft ur sitt eget hem
Andreas ser på när hans drömmar blir våldtagna
Ser sina barn lida

Ser ANdreas någon okänslig stå över dem och skrattar
Skrattar!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
FAKTISKT SKRATTANDE!!!!!
Vinflaska i hans hand
Cigar i mungipan
Skrattande!!!!!…..
Pratar om
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Ok…
Sätt igång och säg förlåt Andreas
Har sagt förlåt under 20 år
Andreas vet hur man säger förlåt
Andreas vet inget annan än hur att säga förlåt
Andreas drömmer om att säga förlåt
Andreas planerar ett vackert liv
till efter att han sagt förlåt
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas präster säger att allt skall bli bra
men man måste säga förlåt först
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
Andreas älskar att säga förlåt
Andreas ser folk säga förlåt på TV
och älskar det
Andreas ser andra säga förlåt
och älskar det
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANDREAS SÅG VÄNNER BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER DAGEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SER NYFIKEN BE OM FÖRLÅT
ANDREAS SÅG LIVET SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS SER ANDREAS SÄGA FÖRLÅT
ANDREAS
SER
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT ANDREAS
ANREAS
SÄG FÖRLÅT
SÄG FÖRLÅT
ANDREAS
SÄG FÖRLÅT ANDREAS…
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!
SÄG FÖRLÅT ANDREAS!!!!!!!!
Så att en RIKTIG MÄNNISKA kan ta över

Så formades mitt liv. Det är vad jag lärt mig att jag kan. Det är vad jag lärt mig att jag dög till. Det var mitt liv.

var

som fyllde

mina sår

med vad jag förtjänade

fick jag

höra

Det är därför som jag försöker stå upp idag. Fortfarande så förstår inte folk, ingen vågar säga något nu heller och ingen har något som kan lindra eller hjälpa. Men jag har lärt mig att ta smärtan själv – för då slipper jag säga förlåt till någon annan för att de tagit illa vid sig av att jag gråtit vid fel tillfälle eller förstört deras bra humör. Jag kämpar och försöker låta de nära mig få ta del – jag tvingar mig till att gå emot alla min kropps varningssignaler. Jag måste ut. För det gamla livet har fallit, väggarna är utblåsta och våningsplanen faller som World Trade Center. Jag måste ut, annars krossas jag.

Hur är det som en uppföljare

till ett liv

som bara gick

ner bort

?

Livet.nu del #4: Epilog av ett ner (sk)rivet liv

Reading Time: 3 minutes

Fortsättning från Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Kvinnorna under denna tid gav mig något. Det var inte en bekräftelse, utan de plockade upp delar av det som hade krossats mot marken. Jag hade kunnat gift mig med dem, men det hade blivit fel. Jag var inte där ännu, men de betyder fortfarande extremt mycket för mig.

Första kvinnan, fick mig att våga skriva igen. Hon såg alla mina masker och gav mig verkligen livet åter, hon gav mig mina verktyg.

Andra kvinnan gav mig min själ. Hon var lärare och lärde mig vikten av mig själv, men min rädsla, obstination och avståndet hällde ut tidens sand i minnets mörker.

Tredje kvinnan gav mig verkligheten. Hon såg till att saker hände. Hon separerade till slut från sin man för oss, jag skulle också göra det – men tidens händelser ville annat. En obstinat frestelse, en rädsla, en osäkerhet och ett känslospel – satte stopp för det.

När jag sedan blev fri att leva, sökte jag vänskapen och närhetens värme mer än något annat. Vid något tillfälle lät jag orden måla starka bilder, men jag lärde mig själv att jag inte var redo för det då. Jag stod fortfarande ensam. Det var som att vara skådespelare i en en-mans-föreställning och alla tittade på, men ingen förstod att det var ett skådespel.

Ett halvår efter separationen föll jag som den siste riddaren på ett slagfält. Skadad, men inte död ännu. Förvirrad, men vid medvetande. Det fanns ingen som kunde stödja mig, för ingen hade sett slaget. Jag visste inte heller vad det var. Det var som om jag hade stigit upp ur en djupdykning för fort. Jag fick syrebrist och det svartnade för ögonen. Paralyserad. Jag hade hela tiden gett till alla, sett alla, tänkt på alla – och i mitt skydd, också effektivt, stött bort alla försök som andra gjort för att finnas för mig. Jag hade lärt mig läsa människor. Jag kunde se mellan raderna, det hade jag lärt mig för att minimera skadorna i äktenskapet – jag behövde förekomma. Nu hade jag använt samma teknik åt andra hållet. Jag visste hur man läste människor, så jag täckte effektivt upp för alla de möjligheterna för andra.

Jag hade blivit mitt eget gift.

Jag hade

ingenting

kvar

utöver min dröm

Det blev till slut drömmen som räddade mig. Drömmen som gett mig en framtid. Drömmen som ger luft åt mina tankar, kraft till mitt hjärta

drömmen

Från en mardröm till en dröm

Jag somnade ifrån mitt eget liv

men vaknade av en sanndröm från 29 år tillbaka.

Ser åter solen lysa och jag vet att det måste regna ibland. Jag njuter av natten och svalkar mig i skuggan.

Men minnet av mardrömmens klor försöker fortfarande riva mig längs ryggen med rostiga knivar och skapa infekterade sår. Jag har lärt mig att drömmar är lika verkliga som en vardag, så jag kan inte bara vända dem ryggen. För det är inte bara mardrömmen som är kvar där, utan där finns även de delar av mig som jag var då. De ligger som en överkörd hund som andas tungt mot våt och kall asfalt.

Det där ÄR även jag, även om det var en annan tid, en annan plats och i mångt och mycket – ett annat liv. Men vänder jag mig ryggen där, vänder jag även drömmen ryggen. Slutar jag tro på att jag fanns då och att jag hade någon rätt då, lämnar jag bara ett döende skal kvar av mig här och nu.

Hörde det gamla talesättet “Den kloke ger sig” igår. – Kan det vara därför som krig aldrig leder till något bra och att samhällsutvecklingen går åt det håll som det gör? När är det den klokes tur att ta plats och hur klokt är det att ständigt ge sig…?

Jag gav allt i äktenskapet. På slutet tog jag av mig själv för att överleva. En form av själslig kannibalism. Nu kommer det ytterligare en räkning, där jag får betala för allt jag gav.

Skall jag vara tyst och betala, skall jag snällt acceptera?

Är det åter bara jag som skall

låsas in

samtidigt som man fritt fortsätter att

ta av mig

min själ

?

Fortsätter i: Uppföljaren.då del #5: Hjärtflimmer

Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

Reading Time: 9 minutes

En fortsättning på Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

Sen följde det en tid av rent lidande. Jag trodde fortfarande att jag var den stora egoist som hon lärt mig att jag var, för att jag tyckte eller ville saker som hon inte ville eller gjorde. Jag trodde fortfarande att hon ställde upp på mig och jag trodde verkligen att det kanske kunde finnas något kvar.

Jag var rädd om barnen. Jag visste hur mycket hon älskade dem, men någonstans kunde jag se hur hon använde samma metod mot dem. De hade inte fått gå ut själva, de fick inte klättra i träd, springa i backar eller hoppa i soffor… För de kunde trilla och . På allvar. Om de någon gång blev påkomna med att att gjort något fel och att de ljög för henne, hur uppenbart eller litet det än var, skulle de alltid säga sanningen till henne direkt. Samtidigt delade hon ut straff som att; “Nu får ni ALDRIG mer göra så” , eller i de mer svaga fallen: “Nu får ni inte använda den mer på ett år“. Det var alltid stort och mycket. Problemet var bara att någon timme senare, var det OK igen. Nu fick de fortsätta.

Jag insåg att jag var tvungen att börja göra något – så jag gick ut med barnen själv, och skickade iväg dem till affären själva – en affär som låg inom syn och hörhåll från vår lägenhet och de behöve endast gå över en liten sidogata, på ön som vi bodde på. Sakta såg hon att de inte dog, men än idag är det farligt för dem att göra saker själva.

De fick aldrig ta hem någon kompis heller. Det var först när jag flyttade och vi tog hem en vän till ynsta sonen, som de för första gången i sitt liv, fick med en kompis hem. Nu får de ha det hemma hos mamman också, samt äta godis och dricka läsk mitt i veckan. De belönas med kladdkakor och liknande. Efter simskolan fick yngste sonen läsk och chokladkaka för att han hade varit duktig, fram till det att jag satte stopp för det.

Jag vägde nästan 200kg som mest, övervikt finns i min släkt och även hennes mamma samt bröder har kämpat med övervikt, men det är inget som hon tycker är relevat för våra barn. Bara för någon vecka sedan sa den yngste sonen till mig, som är 11 år gammal, att han behövde banta. Så stor är han inte, men han och hans kompisar ser det – men inte mamman, trots att vi pratat om det. Jag fick slåss för mig, för barnen och samtidigt fanns det nu människor som såg mig, människor som intygade mig om att det inte skall vara så. Mitt liv kom till att handla om att ge mina barn konstgjord andning, för att få dem att börja leva och bli självständiga.

När jag åkte ensam med barnen till farfars sommarställe i Värmland, var det första gången som barnen var utan sin mamma en hel dag, första gången som de sov utan henne (de hade aldrig fått sova över hos vare sig farmor eller mormor och aldrig heller fått sova över hos kompisar) och när det var utflykter med skolan, som var långa dagar, följde deras mamma alltid med. Detta gällde i princip allt som skolan gjorde och då någon förälder fick följa med.

Innan dess hade det var dags för mig att fylla 40 år, och redan då var gränsen nådd. Jag hade fortfarande inga medel eller möjlighet att ta mig någonstans – men jag kände att det inte gick längre. De två kvinnor som hade stöttat mig mest, som hade fixat jobb åt mig och som älskade mig för den jag verkligen var, var de som jag firade min födelsedag med – genom att gå ut med dem på kvällen. Detta fick barnens mor också till att jag sket i barnen – trots att jag firade med barnen på morgonen och eftermiddagen. Det märkliga i den utskällningen var dock att barnen förstod – men ändå fick jag skäll pågrund av vad jag “gjorde” mot dem.

Jag hade människor som gav mig styrka, istället för att bara ta den. Tyvärr var jag fortfarande så skadad av alla år, att det enda jag visste, var hur jag tog bort mig själv. Det kan jag. Jag är bra på det. Det gör inte ens ont. Jag kan förringa mig själv eller se till att jag går miste om något, utan att blinka. Det känns inte alls. För det är vad jag lärt mig. Jag duger inte. Säger någon för många gånger att jag gör det – ser jag det som min plikt att visa att jag inte gör det. Tyvärr sa den kvinnan, som en gång sagt att hon såg mina trasiga vingar, att inget jag kunde göra eller säga, skulle få henne att ge upp hoppet om mig. Jag blev tvungen att visa henne, och bara genom några enkla ord, lyckades jag avvisa henne. Innan vi senare, efter skilsmässan, hann reda ut det – gick hon bort. Men jag tror att hon förstod min äkta kärlek när jag stod vid hennes dödsbädd på sjukhuset, trots att hon inte var kontaktbar. Hon kunde inte fokusera blicken sas det, men under en lång stund, var båda våra ögon fokserade på varandra och tårar föll. Detta kommer att vara min livssorg.

Min livsglädje har jag kvar. Den kommer jag att uppleva nu.

Men tillbaka till då.

Innan hon som gick bort, hade det funnits några andra kvinnor som gett mig luft och där jag desperat kippat efter andan i deras närhet. De som visade mig att det fanns ett liv utanför de väggar som hade snärjts kring mig.

Den första kvinnan, en kvinna som såg alla mina masker fladdra förbi och den första som gav mig ren värme – en person som såg mig som en ängel. De band som vi skapade, var band av ett tidigare okänt material. Det var som om livet åter började flöda genom mig. Detta ser jag som min återfödelse till mig själv efter det att skalet, som en gång var mitt hjärta, hade rämnat på sjukhuset. Ödet spelade dock våra kort på det sätt, att våra livsöden tog oss åt olika håll – men det finns en genuin och ren kärlek i botten, som gör att vi alltid kommer att följa varandra och finnas där för varandra – även om det är på ett annat plan. Det är en viktig människa, en livsviktig människa. Den som gav mig mitt Liv tillbaka.

Men tillbaka till sen.

Strax efter min födelsedag, fick min fru reda på att jag inte var hennes längre. Hur hon fick reda på det vägrade hon säga. Hon vägrade även säga vad hon visste, men hon skulle säga allt när vi inte länge bodde ihop. Fast som med så mycket annat som hon sagt, visade det sig inte att stämma – då hon än till denna dag vägrat säga vad hon vet och av vem hon fick reda på det. Hon hotade då, och även senare, med att hon skulle “avslöja” för barnen vilken fruktansvärd människa jag var – det sa hon till mig och till dem. Men ännu har hon inte sagt ett ord om det till mig.

När vi till slut kom överens om att vi skulle separera, stod vi där med vår lägenhet. En lägenhet som vi hade bytt till oss till mot båda våra gamla lägenheter och tagit ett lån på 50.000 för – att betala den som hyrde den svart med. Hon vägrade att vi skulle byta den mot två mindre, då hon tyckte att det var viktigt att barnen fick tryggheten med att bo kvar där de vuxit upp (och så här i efterhand funderar jag lite på hur hon då tänkte när vi flyttade från hennes lägenhet, som vi bodde i fram till strax efter vi fick vår andra son. Var inte det också att rubba deras trygghet, om man skall gå på det resonemanget?).

Vi beslutade då att vi båda skulle se oss om efter en lägenhet. Jag hade inget fast jobb, men jag hade någon månad tidigare börjat som timvikare på ett gruppboende. Utsikterna för mig att ta ett lån, var alltså inte särskilt stora – men jag tittade i alla fall. Jag åkte på visningar med min bror och även med min bästa vän. Mitt under allt det kom det dock fram, genom barnen, att deras mamma sagt att hon inte hade några planer på eller ens tänkt titta efter någon ny lägenhet, för hon hade tänkt bo kvar där. Hon hävde också att just för att hennes mormor bodde några kvarter bort, hennes mamma tvärs över gården och hennes bror i porten bredvid, att det var självklart att hon skulle ha rätt till lägenheten. Tanken om barnen slog henne aldrig, att om jag tog lägenheten istället för henne, skulle barnen ha sin mammas släkt OCH sin pappa – istället för bara mammas sida. Själv hade hon ett fast jobb och en stadig inkomst – men hennes åsikt var att det var jag som skulle flytta.

Under tiden då detta skede, tog jag kontakt med en jurist som jobbat just med skilsmässor och liknande och la fram mitt ärende. Jag var så tydligt jag kunde med allt och la fram även hennes argument. Efter mitt möte där, stod det klart att vid en tvist, skulle lägenheten tillfalla mig, då jag ur ett objektivt juridiskt perspektiv, var den som behövde lägenheten mest och skulle ha svårast att få en ny. Även ett annat alternativ presenterades, då vi hade betalat 50.000 svart för lägenheten. Juristen menade på att hälften av de pengarna, gick att avkräva henne om hon fick lägenheten. Men mitt i allt detta, dök det upp en möjlighet för mig att få ta över ett förstahandskontrakt av min bror. Visserligen hade hon lika gärna kunnat betala det, men jag kände att för barnens skull, var det någon av oss som var tvungen att agera och tänka på dem. Åter igen föll alltså även det ansvaret på mig.

Hade jag tänkt något på mig själv under allt detta? Nä. Jag hatade det faktum att jag skulle hamna utanför tullarna – även om det bara var precis utanför. Jag ogillade området och inget kändes bra i det. Men jag fann ändå en trygghet i att jag gjorde något för barnen och samtidigt visade deras mamma en välvilja att försöka lösa något, genom att jag åter igen gav av mitt… Jag var tvungen att bevisa och göra saker först igen, även om hon skulle vara den som först fick det hon ville.

Bråken det sista halvåret var oerhört krävande, då hon ständigt var igång kring sina krav, allt som jag skulle göra, bevisa och ensidigt ansvara för. Jag lyckades stänga av väldigt mycket, för jag låg inte längre bakbunden på hennes kyrkogård, utan hade fått konstgjord andning, då människor hade öppnat upp dörrarna för frisk luft – samtidigt som de visade mig att ett äktenskap och en samvaro, inte alls handlade om den uppoffringen som hon tvingat mig in i – utan att hennes eget liv inte hade förändrats någonting.

Hon umgicks med samma människor som innan vi träffades, hon gjorde samma saker och allt gick på hennes gamla rutin. Jag hade aldrig fått plats där. Jag kände mig istället som anden i flaskan, där hon hade stängt in mig och där jag själv hade fått skapa något “vackert” inne. Men där hon ändå sade om flaskan: “Där ser du, det är vackert här!” – trots att det var jag som hade varit tvungen att skapa det. Hon tog lätt åt sig äran och förringade annat.

Den sista tiden var fruktansvärd. Hon skrek och bråkade. Vid ett tillfälle tog jag upp den mjukaste fleesetröja jag någonsin ägt och kastade i vanmakt på henne. Då utbrister hon: “Nu misshandlar du mig också!“. Min räddning då var, att äldsta sonen var i rummet och att han hade sett allt och mycket förvånad sa: “Men mamma, det där kan ju inte ens ha känts. Det är ju den mjuka tröjan“. Hade han inte varit där då, hade jag troligen vid ett senare tillfälle, blivit anmäld för den situationen. Att hon sen kastat hårda saker på mig och fysiskt slagit mig, har aldrig rört henne i ryggen.

Vid ett tillfälle satt jag med hörlurarna vid datorn för att fly, jag orkade inte mer. Då började hon med att rycka undan tangentbordet, ta musen, rycka av mig hörlurarna – och när jag sa åt henne så hårt jag kunde forma rösten, började hon istället likt ett dagisbarn, vifta med händerna framför ansiktet på mig och skrika: “Luften är fri, luften är fri“. Jag har aldrig varit så nära att slå någon som då. Jag visste inte vad jag skulle göra – det gick inte att prata med henne, hon lyssnade inte, utan bara fortsatte. Det gick inte att få henne att sluta. Det hela slutade med att jag tog nycklarna och gick ut mitt i natten och trots att jag brukar tycka att det är lite otäckt nere vid stigen som går runt ön, på natten då den inte är upplyst, sprang jag runt hela ön längs den. Jag var tvungen att få ur mig min ilska, frustration och den fullständiga hjälplöshet som jag kände.

När jag sedan lämnade lägenheten för flytten en tid senare, lämnade jag det mesta – för att de skulle kunna fortsätta ha det så “normalt” som möjligt. TV, bokhyllor, sängar, soffgruppen som kom från min bror, träningscykel som jag hade efterfrågat och behövde, till alla barnens grejer och det mesta i köket – i princip allt av det som jag inte hade haft med mig från mitt hem, allt det som vi hade skaffat tillsammans eller under vår tid ihop – behöll hon.

Så fort som jag hade kört sista flyttlaset, förbjöd hon mig att komma in i lägenheten. När jag ca ett år senare hämtade upp några av mina saker som blivit kvar och blev törstig – fick jag inte gå upp eller komma in för att dricka vatten. Hon kom ut med lite vatten i en engångsplastmugg – trots att jag fortfarande stod kvar på kontraktet för lägenheten.

I början, efter jag hade flyttat, försökte hon fortfarande styra och ställa hur jag skulle göra hemma. När barnen under en tid var tvungna att stänga av sina mobiler, då de kom hem och vi skulle äta, tyckte hon att jag kränkte dem och att det var fruktansvärt – även om den som höll i samarbetssamtalen som vi gick till under ett tag – tyckte att jag gjorde helt rätt och att hon inte hade något med det att göra. Att hon sedan själv frångick sådana regler som vi haft gemensamt tidigare, såsom mot svordomar, godis på vardagar och att ha mössa på sig inomhus – såg hon inga problem med att göra.

Men nu när jag inte längre var inlåst i hennes värld, hade hon inget att hålla emot mig och gång på gång när hon krävde en sak, tvingade jag fram en kompromiss. Det var alltså inte så att jag fick som jag ville ha det. För mutan, det var en kompromiss från mitt håll också – och det grundande sig jämt i att det skulle vara rättvist och fair. Ändå får hon fortfarande det till att jag är egoistisk och jämt skall ha så som jag vill ha det.

Fast det är sant.

Jag är nästan där

jag vill vara

och har det som

jag vill ha det

nu.

Fortsättning följer…

Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

Reading Time: 3 minutes

En fortsättning på Livet.nu – del 1: utskriven från historien…

Fortsätter där avslutets påbörjan upphörde.

Var det konstigt det som sedan hände? Var det konstigt att jag en dag kände att jag inte kunde ge mer? Var det konstigt att jag plötsligt vaknade upp och såg vad som hade hänt?

En sak som hände under våra år, var att hennes väninna hade sagt till henne, när de var själva, att hon kunde vara trygg med mig trots att jag var i musikbranschen, för så som jag såg ut, fanns det ingen risk för att jag skulle vara otrogen. Detta berättade hon sen för mig. Vissa ord fastnar hårdare än andra. Så när jag sen vaknade upp och det plötsligt fanns någon som såg mig, är det då konstigt att jag förvånat och nyfiket sökte det? Det fick mig att beställa och skriva under skilsmässopapprena, men barnens mamma ville inte skriva under och jag ville att vi både skulle skriva under – för barnens skull – så jag la det åt sidan.

Vi försökte ett tag till, men mitt uppvaknande märktes av andra också. Det handlade inte om att jag hade gått ner i vikt, för det hade jag knappt börjat med, men plötsligt kom det kvinnor som såg mig, förstod mig och var nyfikna på vad jag skrev och på mina bilder – där mina bilder och texter ofta blev beskrivna som något oviktigt och ointressant av min fru. Hon ställde det på sin spets med ord som: “Hur mycket pengar tjänar du på dem?“. Det var sällan som hon ens läste någon text eller tittade på några bilder.

Vad eller hur mycket jag än gjorde, var det ändå inte tillräckligt. Under de år när barnen var små och vi levde på min lön så att hon kunde vara hemma med barnen i flera år, sas det inget. Hon tvingade även till sig min tid som jag hade till att vara barnledig, för den skulle HON ha. Men när det var min tur att stå utan jobb, talades det ofta om att jag levde på henne och att jag utnyttjade henne.

Jag hade lovat henne medan jag hade jobb, att hon inte skulle behöva gå tillbaka till sitt, men sen skar de ner på jobbet och jag var en av de som fick gå. Det var svårt att hitta något nytt och hon anklagade mig ofta, för jag hade ju lovat henne. Att sen situationen var förändrad och att det låg utanför vad jag kunde påverka, var inget som hon tog hänsyn till.

Skivbolaget som jag drev, där hon hjälpte till med det ekonomiska, gav mig aldrig några pengar. Trots att vi var grammis-nominerade och låg på försäljningstopp-listorna, med nästan varje skiva vi gav ut, blev det aldrig någon vinst enligt henne. Pengarna täckte det fortsatta arbetet, men inga pengar landade i min hand – trots att vi betalade ut tiotusentals kronor till våra artister och hon ansåg fortfarande dessutom att jag levde på henne.

Men nu var tiden annorlunda. Folk uppskattade mig, såg styrkor och något bra med mig. Folk gjorde saker för mig och man krävde inte alltid att jag skulle göra en massa saker för dem först.

Det kunde vara så att vi bråkade om något hemma. Hon kanske klagade på mig för att jag hade tagit den sista mjölken och att det var fruktansvärt egoistiskt av mig. Om jag då kontrade med att hon hade tagit det sista av kaffet och toapappret, var svaret att jag skulle “komma på något eget“. Det var alltid jag som var egoistisk, alltid jag som skulle göra något först – för att visa henne välvilja. Så var det alltid. I allt.

Det var mitt liv.

Lågvattenmärket var den gång, en onsdag, som vi gick och handlade med barnen. Jag kände mig sugen på en chokladkaka och frågar lite försiktigt innan vi går in i butiken om det var OK att vi köpte en sådan och till svar fick jag: “Nej. Det är dessutom inte helg“. Vi hade tidigare haft en diskussion där jag tyckte att barnen inte skulle få godis på andra dagar än på helgen. Hon behandlade mig därmed som ett barn, inför barnen… Det faktum att hon köpte ostbågar och läsk flera gånger i veckan, var ointressant och orelevant.

Problemet var att jag satt fast. Jag hade ingen möjlighet utan jobb, att ta mig ut ur det. Jag kunde inte säga att nu flyttar jag. Jag kunde ju inte få lån till en lägenhet eller något sådant – så jag bet ihop.

Jag sparade växelpengarna när jag hade varit ute och handlat, som hemmafruar förr i tiden, för att kunna få pengar så att ag kunde unna mig själv något litet då och då. Men jag fick vara försiktig med var jag förvarade det, då hon vid flera tillfällen kontrollerade mina jackfickor, plånböcker och min mobil. Jag satte lösenord på datorn och lösgjorde mina egna ord.

Likt en larv som gått in i sin kokong för att utvecklas, sen försiktigt ta sig ut för att slå ut sina stora färgade vingar – började jag röra på mig.

Jag var otrogen.
Men mot vad?

För vad fanns det kvar av oss? Allt var ju bara hon och hennes…

Jag fanns inte där. Jag var styckad, skivad och flådd. Infrusen i en portionsförpackning utan smak.

Fortsättning i: Livet.nu – del 3: inskriven till historien…

 

Livet.nu – del 1: utskriven från historien…

Reading Time: 3 minutes

Denna text tar vid någonstans där det som En Själ Val och Inne Håls Förtäckning nuddat vid tidigare…

Början av mitten på slutet.

Livsskriven

När jag klev av mitt liv för tre år sedan, var inte resultatet den sjukskrivning som samhället har på mig nu, utan då som nu är jag istället friskskriven och håller på att läka efter att ha varit sjukskriven i nästan 20 år. Det var som att hon skalade av del för del av mig, med en osthyvel.

Jag fick inte ringa långa samtal på dagarna – det var dyrt. Jag fick inte heller gå möten eller möta någon, jag skulle istället städa eller diska. Om jag ändå gick på ett möte och det var på ett fik, fick jag skäll – för det var dyrt. Jag kunde ta med mig en flaska vatten istället. På kvällarna fick jag inte ta några möten, då skulle jag vara med familjen. Jag fick inte heller sitta i telefon eller ha långa samtal över nätet. Orsak? För det kunde jag göra på dagarna istället.

Jag var helt låst.

Från att varit ute i svängen – mitt i musikbranschen; med Dennis PoP, Dr Alban, Just D och flera andra stora artister på den tiden, som nära och aktiva vänner, samt besök hos mamma eller pappa nästan varje vecka – blev det att jag inte träffade någon av mina vänner och besökte mamma och pappa endast någon gång per år.

Vi pratade om att vi skulle fira jul med vår respektive släkt vartannat år, men som så många gånger, var sådant bara prat. Under alla våra år ihop, firades varje tillfälle med hennes släkt. Först var det för att hon ville vara med sin brorsdotter, men när brorsdottern blev större och var hos sin mamma på Gotland, skulle vi ändå vara med hennes föräldrar. Sakta togs mitt liv bort från mig, del för del.

Det var vanligt att om någon frågade mig om jag ville följa med på något, fick jag skit för det, för varför frågade de inte henne? Frågade de mig, skulle jag INTE tacka ja, innan jag hade kollat med henne. Dessutom skulle jag, när jag kollade med henne, inte säga det på något sätt som gjorde det tydligt att jag ville eller att det framgick att det inte gällde oss både. Beslutade jag mig ändå för att gå, var det skitsnack och skuldbeläggning enda fram till timmarna innan jag skulle åka. Då fick jag självklart åka (något som hon återkom med som försvar vid nästa tillfälle – “du fick ju åka?“). Många gånger var jag då redan så slut att jag inte åkte. Men åkte jag, var jag tvungen att höra av mig när jag kom fram, några gånger under kvällen och när jag var på väg hem – samt att jag var tvungen att säga en tid jag skulle vara hemma. Till slut orkade jag inte.

Jag fick skäll om vi, eller jag, hade köpt något nytt och hon inte fick se eller smaka på det först, innan mig – trots att jag hade skaffat det.

Jag hade ett skivbolag med en unik idé som artisterna älskade. Men med min fru och hennes mors man, blev det till något helt annat än vad det var tänkt. Det slutade med att en artist snackade skit om oss på grund av pengar (den delen som min fru hade totalt ansvar för) och kring kontrakten. En annan artist gick till och med ut på sin skiva och gjorde sig lustig över hur jag mötte dem på gatan, istället för att släppa in dem i mitt hem – bara för att jag inte fick det för henne. Några andra artistkollegor gjorde en låt som delvis handlade om och byggde på henne, men jag såg det inte då – för jag var sjuk.

Fast det är mitt fel ändå.

På samma sätt som det är den magsjukas fel, att den faktskt åt maten som var dålig eller den som har tandvärk – för att den inte tagit hand om sina tänder tillräckligt bra, eller den som drabbas av en tropisk sjukdom på en semester – för att den åkte på resan.

Det är lite som våren. Man tror att det är varmt, så man klär av sig. Man tror inte att man skall bli förkyld, men sen så blir man det och det utvecklas till lunginflammation o.s.v. Man förstår inte vad som hänt förrän efteråt.

Fortsätter i: Livet.nu – del 2: avskriven av historien…

 

Hornsgatan 59B

Reading Time: 2 minutes

Såg en bild som en vän skapat idag. En fantastisk människa och konstnär. Jag beskrev den och sa att den var fantastisk, men det fick inte det utslaget som jag hade räknat med.

Det vändes till något helt annat. Något som jag gjordes ansvarig för. Något jag inte alls menat eller tänkt. Jag hade bara sett och beskrivet vad jag såg riktgt sabbt, om än ärligt och med själ och hjärta.

Plötsligt påstod folk att jag var något som jag inte är. Konstnären la också fokus på mig, och gjorde en stor sak av det hela…

Allt jag hade skrivit var att bilden: “kommer värma hjärtan som ett snöfall av kristallblommor färgade av kärlek i det kommande vintermörkret. Fantastiskt!.

Till svar fick jag från en okänd person: “Oj , hoppsan vi har en poet bland oss , kunde inte skrivit det bättre själv…skojar vad vackert skrivet..ser det redan framför mig =)” och konstnären själv skrev: “Han Är poeternas poet, och är helt fantastisk på att skriva…som sagt, beviset är ju här ovanför :)“.

Hade det inte varit för de glada gubbarna så hade man kunnat tro att de menat alvar med vad de skrev, så för säkerhetsskull kommenterade jag det med följande: “ Jag beskrev ju bara vad du målat, poesin hade du redan skapat – jag bara formade den i svartvita ord… Så i det här fallet, så är det allt ditt. Rätt skall vara rätt!

I close my eyes and feEl
… and dreams are for real

 

Höstlycka

Reading Time: 3 minutes

Tittar ut över löven som eldar själen för mörkret som kommer. Det får mig att känna av förändrigarna som sker i livet, hur insikter från det senaste året växer sig starkare och vågar gå sina egna vägar.

Ser andras spel utan att känna ett behov av att spela med. Ser hur folk maskerar sig för att de tror att om det bara inte syns att det är dem så blir saker ok och att det är därför som människor reagerar och saker händer.

Står på mina egna ben och möter varje sekund för sig själv, omskerad och med ett leende även de dagar som min mun inte orkar forma sig till bilden av ett leende.

Idag blir det till att titta på ljus för det är dax att flytta dagen in i natten, göra plats för ljuset i en bädd av mörker. Fast jag har ännu inte förstått detta med lågenergilamporna. Jag förstår att de drar mindre energi, men det måste ju vara för att de lyser upp mindre…

Skickade iväg ett meddelande till några vänner ang. bloggen:

    Den är inte hemlig eller anonym på något sätt – snarare tvärt om, den är precis lika verklig som jag – men som folk inte ser mig eller jag inte tar in alla i min vardag, så flyttar jag nu bloggen lite åt sidan för att hitta nytt ljus och skugga.

    Länken är som sagt inte hemlig på något sätt, men ag uppskattar om man inte ger ut den till folk som frågar, utan säger att de gärna frågar mig direkt istället – lite som när man träffar nu människor. Vill man låna något av dem, så frågar man dem och inte någon annan som finns i närheten.

    Folk får gärna låna min själ för att läsa och tänka, men de måste veta vad de lånar och av vem, först! ;)

    Jag delar med mig av den till några vänner som känner kan ha behållning av den, vänner som jag känner att mitt ligger respektfullt hos, utan att blandas upp med annat.

Livet ger en så många möten och tyvärr så tar tiden bort en del vänner. Har förlorat två vänner under året. De är fortfarande mina vänner men de gjorde klart för mig båda två att de inte ansåg avv de/vi var det längre. Sånt är synd. Men det är bara att acceptera det… Vägar går olika, och de går inte alltid på samma sidan av stora sjöar.

Fast folk lägger så olika betydelse på detta med vänner och vänskap idag. Spännande att se.

Det är lite som att jag kan sakna en barndom som jag aldrig hade, på det sättet att det jag saknar inte riktgt fanns när jag var liten eller hade den åldern, men jag minns det som om det var mitt eget genom TV och film.

Allt från mjölkpallar till kaffe med dopp och det där att sitta på golvet och lyssna på en skiva tillsammans.

Äldsta sonen uppdaterade sin status rad på Facebbok i lördags med: “Spotify, Läsk, Godis och WoW i fullscreen. Där har du en äkta lördag! ;)“. Först log jag och undrade vart gemenskapen tog vägen, men sen insåg jag att den faktiskt fortfarande fanns där men att den gick på andra sidan av sjön mot vad jag hade gått.

Spotify var ju musiken, läsk och godis var det samma som tidigare samt World of Warcraft var ju att umgås tillsammans med andra människor kring ett gemensamt intresse.

Bara för att man inte ser varandra, inte går samma väg, eller har daglig kontakt – så behöver det inte betyda att allt har förändrats eller att något är annorlunda.

Det valet är något som vi själva gör.

Lyckan denna höst är insikten i att vissa val kan vi inte göra, och andra val är det andra som gör och rör vi oss inte, så är det enda som står stilla vi själva – och alla andra som gör likadant

just då

som hösten

Synd er

Reading Time: 2 minutes

Jag ser inte allt. Jag vet inte allt. Snarare långt därifrån. Men jag ser ofta mer än de flesta, och jag har i de flesta fallen rätt i vad jag ser.

Vet inte hur många gånger jag sagt något och folk bedyrat att det är som de säger och inte som jag tror, men gång på gång på gång, så har det med tiden sedan ändå visat sig att jag haft rätt. Det var faktiskt så.

Men jag ser inte mer än vad folk visar och vad min erfarenhet lärt mig om dem och livet, så jag kan ständigt ha fel och någongång måste det bli den första.

Men jag tror inte det är nu.

Sanningen är sällan vad man säger att den är, vad man vill att den skall vara eller vad man tycker att den är. Det har religionen visat på gång på gång. Sanningen är det som är kvar efter vi gått, efter vi tystnat, efter att folk slutat bry sig. Det enda som är kvar då är den nakna sanningen. Det är därför som vi så sällan ser den.

För ingen vill stanna

upp

Alla vill bara gå

vidare

för att inte trilla

ner

i det som blev kvar.

Jag vet inte vad det beror på att det är så. Men någonstans så kan folk blå ljuga mig, och sig själva rakt upp i ansiktet och säga att jag måste lita på vad de säger. Men de tänker inte på vad det innebär nått år senare då det kommer fram att jag hade rätt. Det spelar ingen roll vilka skäl de haft till att skydda sig själva, mig eller någon annan – det tar ändå på deras egna ord och vikten av dem.

Jag vet inte vad det beror på att jag känner av dessa saker. Kanske är det för att jag verkligen lyssnar på dem när de pratat, som andra sällan gör. Kanske är det för att jag ser på dem när de agerar och hör hur deras själ lever, som gör att jag förstår mer än bara orden som yttras.

Jag vet inte vad det beror på – jag är inte så nyfiken på det heller

för det viktiga

för mig

är att jag kan lita

på mig

och finnas där

för andra

Mitt ansvar

Reading Time: 3 minutes

Tre av mina närmaste vänner har problem, men de skulle aldrig säga något om det själva. En är för analytisk och resultat inriktad för att kunna stanna upp.
Den andra vill så gärna så det rinner över åt alla håll – men ingen ser att det bara är skummet på ytan. Den tredje har, liksom jag en gång lärde mig att inget värde är ett bra värde och tappar helt perspektivet för sig själv, avsaknaden av sina egna sinnen…

Jag vill så gärna hjälpa dem, visa vad jag ser – utan att döma eller komma med pekpinnar. Jag vill inte vara den som säger: “Vad var det jag sa?” eller på något annat sätt efteråt stå där med ord som borde kommit tidigare.

Det gör så fysiskt ont i mig.

Den första förstår jag rädslan hos då identiteten försvann och de givna ramarna. För att kunna ta plats, så måste man ha en plats. Men man duger ändå. Livet är inget som pågår medan man tittar på eller något liknande som kan låta bra i en filosofisk text. Livet är här och nu medan du lever – oavsett som du springer med det, eller ligger och livar i gräset tillsammans med det.

Vad man behöver, vad man tror sig behöva och andras yttre påverkan är olika saker – både i ord, handling och resultat. Skulle så gärna vilja kunna visa det.

Den andra faller in i sitt mönster, som alltid handlar om att det inte är ett önster utan att nu är allt precis så som det skall vara äntligen, och hur man får kämpa för det – men det är värt det. Man glömmer bort eller bortser från sånt som bara skedde ett halvår tidigare. Man glömmer bort vad man sagt och tror att allt är så annorlunda. Det otäcka är att jag denna gång ser hur man medvetet väljer att stänga ute allt sånt, där man tidigare bara inte själv tänkt på det.

Det gör ont.

Det tredje fallet handlar om drömmar. På alla plan. En dröm som ger en sömn, men ingen näring, kraft, liv och styrka – bara ett mjukt mörker. En dröm där man utnyttjas och ignoreras på samma gång av känslomäsigt stympade människor, som inte har någon tanke på någon annan än en själv. Men ändå lyckas skapa värme enbart genom att sitta tyst och bry sig om sig själv. Minnet av en dröm som kunde bli vacker när man blundade – men i verkligheten var något helt annat – därför är det lätt att drömma igen, för verkligheten glömmer man gärna medan man gör allt för att hålla sig fast vid sina drömmar.

Alla dessa tre människor är så otroligt fantastiska. Två av dem vet att de är det, för de får höra det så ofta av andra. Den andra har ingen aning om det då den aldrig fått höra att den är älskad. Men alla tre är lika blinda inför VAD som är deras värde. Hur fantastiska de ÄR helt utan allt det som de hänger upp för att visa eller dölja det.

Vad är jag för vän om jag bara ser på?

Jag har så mycket att säga och visa dem. Visserligen så är det bara min erfarenhet, min synvinkel, min uppfattning och känsla – men samtidigt så grundar den sig på att jag verkligen har tagit mig tid att lyssna på dem. De VET hur mycket jag bryr mig, så som kärlek. Men ändå kämpar alla tre med näbbar och klor samt med allt de förmår att ta sig tillbaka till en plats där ingen såg dem och andra styrde dem.

Är så rädd för att såra dem.

Vilket är bättre, att jag som de litar på sårar dem och de tappar förtroendet – eller att de själva kommer till insikten och förstår hur det är efter det skett.

Vad är en vän och vad gör en vän?

– Låter dem lära sig av sina egna misstag, som det så ofta och vackert heter samtidigt som man fortsätter att finnas där för dem?
– Ger dem verktygen för att se vad som händer och stöttar dem under hela processen oavsett vad det blir för utgång?

En vän ser dig för den du är och låter dig få falla utan att dömma. Jag har hört det så ofta, men allt jag kan känna just nu är att det inte är några riktiga vänner – utan att de är fega egoister som håller på vad de ser, vet, känner och tänker istället för att finnas just DÄR för sin vän. Man väljer sig att sätta sig ner med en burk popcorn och bara titta på medan de får leka försökskaniner i bur.

Men jag är rädd för att det bara är jag som känner så…?

Vänskap – att skapa något med empati och närhet tillsammans.

Eller

är vänskap något

 
annat?

Genomdomslika

Reading Time: < 1 minute

Blir förvånad

över att folks snabba
egna dom
över männsikor som blir
egendom lika

Vart tog andras betydelse vägen?

Man slås med andras ord, man dör i andras namn

Men lyssnar man verkligen

på andra?

Vad säger de? Vad menar de? Hur förklarar de det?

Hör man verkligen det, eller dränks det

i egna ord

Ser vi andra genom att generealiserande dömma dem inviduellt utifrån oss själva

 
Eller är det något annat

vi gör

 
då?

 

Ord som talar i tystnaden

Reading Time: 2 minutes

Dagen vill inte starta.

Inte alls.

Det känns som någon tryck på pause utan att meddela mig.

Skall försöka få ork att ta i tu med barnens rum och det andra i lägenheten inför katterna som kommer om två/tre veckor, men tystnaden gör det svårt att röra sig…

Tystnaden fick mig också att fundera på vänner. Såna man haft i flera år och som plötsligt blir tysta. Det är så synd, men samtidigt så framgår det ofta vad det handlar om när man tittar närmare på det.

Det handlar oftast om att de jagar sig själv, springer efter den svans som andra satt fast på deras rygg… De vill så gärna själva fylla i den bilden som andra målat på ett stort plakat som de satt upp framför människan, att när det plakatet tagits ner, så gör de allt vad de kan för att bygga upp och måla ditt det igen – trots att de själva vet att det inte är den som de är.

De vill så gärna att allt skall vara rätt, de vill så gärna vara den som andra hyllat tidigare – men de vågar inte ställa sig upp, skaka på sig och se vad som verkligen fastnar kvar på dem, utan de vill att andra skall måla dem i deras färger, och gör andra inte det – så gör de det själva utifrån den minnes bilden som de har av vad som fanns.

Det är jobbigt som vän att se det, då det är oftast med den distansen av år av äkta vänskap som gör att man kan se det som är svårt då man är mitt upp i det. Stundens kickar överglänser ofta smärtans skugga.

Det blir en svår balansgång mellan att säga något, för att sen falla i fällan av: “Vad var det jag sa?” och att låta dem ta sina egna steg för att falla i fällen av: “Varför sa du inget?“. Alternativet är att hinta något lite lätt med respekt, ödmjukhet och förståelse men tyvärr så är det just de orden, det språket och den tonen som aldrig minns, aldrig riktigt lyssnas på och aldrig bidrar till något.

Det blir som att samtala med tystnaden.