avd25

Han var ensam när han kom ut i frukost rummet och efter han ställd det han tagit för sig på sin plats, på matsalens ljusaste plats, så ville han ta ett fotografi av det i det folktomma rummet. Just då passerar en av de lite äldre systrar som jämt brukar vara tyst, se besvärad ut och vara allmänt ointressad. Han tror att hon eventuellt har finskt påbrå. Blixtsnabbt frågade hon vad han gjorde, utan att säga ett vänligt "godmorgon" innan. Han förklarade snabbt att han förevigade ljuset av sin ensamma frukost. Hon svarade då blixtsnabbt och skrapt utan att referera till något kring bilden, "Det är förbjudet att fotografera på avdelningen!". Han upprepade vänligt och försynt att det endast var en bild av hans frukost, men hon upprepade åter samma ord. Han försökte förklara att han både visste och förstod det, men tänkte att då han var helt ensam i rummet och den enda av patienterna som ens verkade vara uppe överhuvudtaget.. hon avbröt honom med samma ord igen, fortfarande i lika hårda, kalla och opersonliga ton att det var strängeligen förbjudet och gjorde man det ändå så skulle de ta mobilen ifrån personen. Han svarade med ett ödmjukt och försynt ok, men hon upprepade sig på samma sätt ännu en gång till. Då svarade han tillbaka i lika kall och hård ton, "Jag är inte här för att jag är döv, eller har svårt för att förstå och jag hörde dig första gången!". Då gick hon utan ett ord och han satte sig vid sin frukost. En frukost som både såg god ut och han behövde, för att han var hungrig och för att kunna ta sina mediciner efteråt, men som han nu visste att han inte skulle kunna röra med sina skakande händer under den närmaste halvtimmen. Han kunde inte äta då han var upprörd, sedsen, sårad och fullkomligen okänsligt överkörd. Just nu kände han sig som en ensam människa bland stelt kalla och känslobefriade robotar, om man bort såg från systern som delade ut medicinen. Hon var alltid närvarande i sin personlighet, lyssnade, gav värme och var levande. Han bad henne om en oxascand till sin medicinkopp, som han skulle ta efter maten - som han just nu inte kunde röra. Hon kom omedelbart med den och ett leende. Strax skulle han bli åter lugn, men han förstod att ögonen hade haft denna dag på känn, då de velat förbli stängda när resten av kroppen ville upp ur sängen då han vaknade. Han insåg att uttrycket "lyssna på din kropp", faktiskt också handlade om ögonlocken.