MÃ¥nprinsessan
Reading Time: 4 minutesSÃ¥g en film idag.
Den var en mysig saga.
Den hade en sensmoral som handlade om stolthet som kändes oerhört bra, men i en handvändning så blev filmen helt värdelös.
En av de få filmer som jag sett som varit bra för sin genre men samtidigt så helt värdelös.
Filmen var The Secret Of Moonacre, eller som den heter på svenska Månprinsessan.
Jag kommer att gå in på slutet här, så alla vuxna barn och små vuxna som inte kan se glädjen i upplevelsen mellan mål och start, början och slut, bör hoppa till höger eller vänster med sin webbläsare, för jag kommer att prata om slutet i denna film.
*skutt*
SÃ¥… Vi har kommit fram till slutet av filmen. En släkt har velat se den andra släkten dö, sÃ¥ att de skall fÃ¥ sin hämnd och mÃ¥nprinsessan skall försöka fÃ¥ dem att sluta fred. Hon skall lämna tillbaka de magiska mÃ¥nstenarna som hon fick av naturen. Men när hon försöker kasta ut dem frÃ¥n slottet, ut över havet sÃ¥ Ã¥tervänder de till henne.
Hon ser den enda lösningen, och kastar sig själv ut från slottsmuren ner mot vattnet, där hon är på väg att drunkna och naturen tar emot sina stenar för att hon visat sin godmodighet, så en enhörning fångar upp henne, räddar henne och rider i land med henne på sid rygg, på en våg.
Vackert.
Men vad säger det egentligen?
Att döden är en lösning när det ser olösligt ut? Att det finaste man kan göra är att offra sig för någon annan? Att stolthet går före fall?
För vad hade de andra lärt sig?
Skulle de efter hennes död se hur fantastisk hon hade varit och dÃ¥ plötsligt ändra sig? Ingen av dem dök ner efter henne, ingen av dem försökte rädda henne…
Vad hade de egentligen lärt sig?
jo, men döden är inget farligt, och hon visste att hon skulle bli räddad…
Men i början och genom filmen sÃ¥ mÃ¥lade de ju upp hur den ena släkten ville döda den andra, sÃ¥ att de fick sin hämnd. SÃ¥, det var egentligen en snäll sak – för döden var alltsÃ¥ inget oÃ¥terkalleligt eller farligt, eller hur var det nu?
Hur många unga kvinnor och män känner sig inte speciella, men att ingen sett det? Hur många av dem känner inte att deras problem är olösliga och att världen går under med dem? Hur många av dem får inte en känsla av att det skulle vara något ädelt att offra sig, och samtidigt få känslan av att de skulle bli räddade?
Men även om man inser att det faktiskt finns väsen och andar kring oss, så måste man ju se skillnad på logiken och verkligheten.
För om man skulle bli räddad, och det tillbaka till samma värld – varför skulle de lÃ¥ta en hoppa i första vändan? Och varför gÃ¥r inte den som tror pÃ¥ det, ut pÃ¥ balkongen för att hoppa bara för att visa det? För att man vet att man dör. Men man kanske lever vidare i en annan form eller pÃ¥ annan plats, men man dör frÃ¥n denna värld och verklighet vi lever i.
Även en fantasy film måste ha logik. I en sån film är det logiskt att man kan flyga, men det blir ologiskt när man först pratar om döden som något negativt och något man vinner med och sen så är det något fint som man blir räddad från.
En actionfilm har sin logik. I den är det logiskt att du inte dör av en spark, och att det behövs en herrans massa skott i kroppen innan nÃ¥gon skall säga “Aj!” och ropa pÃ¥ mamma. Det är den film genrens logik.
Även fantasin måste ha logik.
Det mest intressanta med denna film är att jag anser att det var just det som filmen saknade, inte just logik – utan fantasi.
Det krävs inte mycket fantasi för att knyta ihop ett nystan av alla frÃ¥gorna i filmen, och sen säga: “Det var bara en dröm, han var i duschen!“, genom det faktum att man gör det sÃ¥ enkelt: Ja, vi lÃ¥ter henne hoppa frÃ¥n slotten och sen komma tillbaka till livet och dÃ¥ är alla glada igen.
Det hade krävts riktig fantasi till att komma upp med nÃ¥got annat. NÃ¥got som hade visat att de olika människorna verkligen hade lärt sig av sina misstag – Nu sopades det under mattan. Hon dog och kom tillbaka, sÃ¥ dÃ¥ blir allt bra!
Känns som det i och för sig inte är ett så konstigt slut. Många verkar eftersträva den dramatiken, i vår egen verklighet.
De offrar sig själva genom att skrika ut det till folk som inte kan rädda dem, och sen återuppstår de inom sin egen svär igen.
De skyller på att det var andra. De måste jämt ha någon att skylla på. Det är ju aldrig de som hoppar. När de väl hoppat så försöker de inte simma mot ytan. De försöker inte ens rädda sig själva. De håller bara hårdare i sina tyngder eller underlättar för strömmen att föra dem bort.
Å ena sidan så säger de att de tar sitt ansvar genom att hoppa, men å andra sidan så tar de inget ansvar för att de gjort det. Andra skall hjälpa dem, andra skall göra det rätt igen.
Bara man blundar tillräckligt hårt, så verkar man tro att man kan sudda bort allt man vill och känt varit fel, så att man får rätt i sitt antagande och i sitt agerande.
Pratade med barnen om detta efter filmen. Frågade om de tyckte den var bra, och varför de tyckte som de tyckte.
Är det bra att offra sig själv för andra?
Hur vet man det? Är det för att man själv känner det eller för att någon säger det? Hur vet man det?
Vad löser det genom att spela offer eller offra något på det sättet? Vem vinner? Kan någon vinna? Är det någonsin en vinst om någon förlorar?
Är det en bra lösning och tar man något ansvar när man hoppar?
Finns det något som är en fin död? Finns det något som är att dö med ära? Vilka signaler skickar man ut?
Ja, men visst – lÃ¥t oss kasta alla sagor dÃ¥!. Men detta handlade inte om alla sagor. Detta handlade om denna saga. En saga där döden bÃ¥de var ett straff och en belöning – det är den bristen pÃ¥ logik och fantasi som jag sätter mig emot.
Det är som att låta någon slå en, och säga att man lär sig något av det, och att det är en nyttig erfarenhet.
Det är bara ett rättfärdigande
av att man inte tänkt
bättre