Ansvarsfriheten
Reading Time: 4 minutesAnsvaret av friheten och ansvarsfriheten är till synes två väldigt lika ord, som dock säger två helt skilda saker. Man pratar ofta om frihet i allt från samhället till nätet, och hur man är fri att tycka vad man vill. Vi pratar också ofta om ansvar, med allt från att det är skivbolagen som själva ansvarar för att folk laddar ner genom deras tröghet med att göra en bra tjänst och deras prisbild, till vilket ansvar som lärare, politiker och egentligen alla runt omkring oss har.
VÃ¥r frihet och andras ansvar
Men när blir vi själva andra?
Det är inte ofta som jag läser Expressen längre. Minns att man gjorde det som barn, men nu verkar den försvunnit i den media värld vi lever i på nätet.
Allt kretsar kring Aftonbladet och dess så nyhetspuffar.
Men så kom jag över denna artikel, som jag tyckte var rätt intressant: Up Your Face
I en föregÃ¥ende artikel hade en av de utpekade skrivit: “Det handlar om en konversation som inte är tillgänglig för offentligheten eftersom användarna som citerats skyddat sina Facebook-konton. “.
Min fråga är, blir det därmed rätt?
Tänker lite pÃ¥ “Porrmössan” som orsakade att en kille som var fantastisk pÃ¥ sitt jobb, inte fick fortsatt vikariat (För att han hade en profilbild pÃ¥ Facebook med texten “Porn Star” och en förälder pÃ¥ dagiset/förskolan han jobbade pÃ¥ hade reagerat pÃ¥ det.
Hur kan jag tycka att det är fel att han klandrades för det, och samtidigt känna att det inte är rätt för dessa media folk att skriva vad de vill på Facebook?
Det är två stycken som fångar mig direkt:
- Efter min artikel i fredags (Expressen 22/1) meddelar Isobel Hadley-Kamptz pÃ¥ Facebook att hennes förakt för mig saknar gränser och Annina Rabe trummar pÃ¥ sin sida igÃ¥ng ett slags â€roast†över mina journalistiska brister, med deltagare frÃ¥n Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. De mest infama kommentarerna belönas med nÃ¥got av Facebooks föreskoleaktiga symbolmärken, till exempel ett digitalt hjärta.
samt
- Sydsvenskans nattchef Camilla Sylvan frÃ¥gar sig pÃ¥ Twitter om det är â€Dags att trÃ¥ka till sig och bli helt oantastlig pÃ¥ FB?†och Lisa Magnusson räds att Facebookcitat kommer att resultera i ett â€tristare samtalsklimatâ€.
Jag funderar på dessa uttalanden och sen allt detta arbete som vi jobbar med gällande mobbing, främlingsfientlighet, och hatet på nätet.
Fundera du också.
Björn af Kleen avslutar sin artikel med orden: “Jag gör mig löjlig och intern. Men jag gör det för att visa hur skärande diskrepansen är mellan vÃ¥r offentliga kÃ¥rretorik och den vi odlar, underblÃ¥ser och legitimerar i vÃ¥ra personalrum. Kan vi som kÃ¥r sätta oss till doms över polisers och politikers cyniska sprÃ¥k när vÃ¥rt eget är lika känslokallt?”
Detta hänger lite ihop med tankar somkom på annat håll. Tankar som är lika sanna och rätta åt båda sina håll, men samtidigt visar en klar linje på hur vi formar livet
Det handlade om människor som skrev “vännen” till folk som de inte kände pÃ¥ olika forum. Min tanke kring det hela var denna:
- Hur skriver man att man bryr sig om någon, och vill avsluta på ett sätt som utstrålar den värme man vill ge, samtidigt som att jag vet att väldigt många läser betydligt mer än vad de skriver, och känner där med att de känner den som de skriver Vännen till även om de aldrig bytt ord.
Samma sak gäller med detta att passa in och få kännasig som en del av något. Många på olika forumhar upplevt ett tungt utanförskap och möter plötsligt människor med problem som påminner om deras egna och man hittar folk som man kan relatera till och förstår en.
Jag kan förstÃ¥ att man där vill visa en sammhörighet, och att man ofta kanske har ett eget begränsat sprÃ¥k – just för att man aldrig vÃ¥gat tala eller tycka annars, vilket resulterar i att man slänger ur sig ett ord som “vännen”.
För visst är det så att ordet urvattnas, men frågan är om det är den som säger det och menar det som vattnar ur det, eller den som hör det men inte förstår uppriktigheten i det, som vattnar ur det?
Men, som sagt, jag reagerar ocksÃ¥ pÃ¥ när folk som jag inte känner kallar mig för “vännen”, fast jag har börjat lära mig att försöka ta reda pÃ¥ vad de menar med det – i nÃ¥gra fall är det som ni säger, nÃ¥got som folk bara kastar ur sig, men i förvÃ¥nansvärt mÃ¥nga fall sÃ¥ menar faktiskt folk nÃ¥got med det…
På sitt sätt
Det är bara det att vi lyssnar
på vårt sätt
och har sällan tid till att ta reda pÃ¥ varför folk säger nÃ¥got, eller vad de menar med det…
Så mycket handlar om hur man själv uppfattar det, att man ofta glömmer bort den större bilden för att se vad det verkligen handlar om och vilka signaler det rör sig om. Det gäller allt från hur man behandlar våld i hemmet, till vilket språk man har i samtal om andra människor till hur man bemöter och blir bemött på ett forum.
Vad är det vi reagerar på och varför är det så viktigt att stängsla in det vi tror på genom begränsningar, och särskillnad samt vår rädsla att se helheten. Det som får oss att begränsa vårt arbete.
Det blir som att stoppa en översvämning med att enbart bygga en vall där man själv står, för det är vad man vet, samtidigt som vattnet forsar in från sidorna.
Skyddet hjälper sällan någon annan än de som står närmast bakom det, och då endast tillfälligt.
Vi säger oss vilja ha en god gemytlig ton på nätet, vi skapar det, och sen reagerar med irritation över att någon du inte känner tilltalar dig med vännen.
Vi säger oss granska makthavare och påpekar deras ansvar samt blottar deras privat liv, men hävdar att samtalet blir platt om vi själva inte får uttala oss som vi vill utan att någon citerar oss bakom stängda dörrar.
Vi säger att vi jobbar mot våldet i hemmet och vill belysa det, men riktara bara vår lampa mot det som alla redan vet finns och begränsar oss till den del av våldet som redan uppmärksammas överallt där man jobbar med samma fråga.
Vad säger vi om vårt eget ansvar i det vi gör?