GÃ¥ttmäniskan: Människan som gick bort…
Reading Time: 3 minutesLa mig i tid, vaknade i otid. Kroppen vill inte ge mig utrymmet till att hämta andan. Den vill bara hÃ¥lla mig pÃ¥ kanten och driva mig framÃ¥t i en karusell som bara gÃ¥r runt runt. Det är som det jag vinner pÃ¥ gungorna förlorar jag pÃ¥ karusellerna – och jag som blir Ã¥ksjuk av bÃ¥da sakerna och hellre vill Ã¥ka bergodalbanan, kärlekstunneln och bara lyssna pÃ¥ ljudet och doften av livets tivoli…
Gick upp mitt i natten innan jag brukar somna. Bara en sån sak kan ju sätta en tanke i gungnig.
Gjorde lite nytta. Kom pÃ¥ en lösning för surfandet pÃ¥ alla stora siter som jag tror skulle förbättra allt frÃ¥n läsfrekvensen samt informationsflödet och minska stressen pÃ¥ nätet. Skall se om jag kan fÃ¥ ihop tankarna kring det sen – men det har en koppling till hur man lyssnar pÃ¥ musik.
Sen satt jag och förvÃ¥nade mig över detta fenomen med alla dessa kommentarer pÃ¥ nyheter och blogginlägg. Jag tycker det är fantastiskt med bloggarna som tänker till eller reagerar pÃ¥ nyheter och annat – men kommentarerna till dessa och framför allt själva nyheterna.
Vad fyller de egentligen för funktion? För det första så verkar ju de aldrig läsas av de som gör tidningen eller den som skrivit artikel, med några få undantag. Satt och läste några slumpmässiga artiklar och deras kommentarer. Antingen så sa man ingenting alls i sin kommentar. Eller så försökte man i enstaka fall vara lustig, några fall av att vara självupptagen men de allra flesta inläggen handlade om att trycka ner andra, idiotförklara folk och slå undan fötterna på dem.
Det hela känns lite som att orden om “interaktion, samtal och utbyte samt en levande sida” gällande kommentarer är samma sak som fildelarnas ord om att de “gynnar de oberoende artisterna, ger möjlighet till att hitta oetablerade artister, ger en känga Ã¥t det kommersiella och alla fÃ¥r möjlighet att synas“. Har du tittat pÃ¥ statistiken för nÃ¥gon nerladdningssida nÃ¥gon gÃ¥ng. Inte är det smÃ¥ artister, nya namn eller nÃ¥got spännande pÃ¥ den. Det är PRECIS samma saker som man säger sig hata och förkasta. Samma mainstream.
Sen finns det bra saker som kommer fram ocksÃ¥, sÃ¥ som via kommentarerna – men där är det ocksÃ¥ oftare i samma form som den kommenterande bloggen. Det signerade – inte det anonyma.
Där folk står för vad de tycker och har hittat. Som någon DJ på en radiostation, eller ett fan som sprider vidare information om något. Men det är inte samma som ohämmad fildelning eller rätten och möjligheten till att kommentera allt.
Det är något annat att sprida ett intresse, att göra saker tillgängliga efter deras tillgänglighet försvunnit, på samma sätt som det är skillnad på att tillföra, belysa och lägga vikt på något gällande en artikel/blogg post.
Ser man pÃ¥ vÃ¥r utveckling sÃ¥ har vi ju utvecklas frÃ¥n gottmänniska till idag. Vi har tappat vÃ¥ran svans. Vi har utvecklats efter hur samhället skapats. Det fÃ¥r mig att undra om vi inte är i en ny fas nu. Man pratar om informationssamhället – fast det samtidigt är just sÃ¥ fritt frÃ¥n information; tänk om det var det man menade med att “information want’s to be free” och vi helt misstolkat det? Samhället bygger inte pÃ¥ information och vi bygger inte oss själva pÃ¥ kunskap – utan vi har tvÃ¥ andra delar som vi bygger med.
Det ena är att vi är den enda och det andra är att vi inte står för det vi tycker/tänker/känner eller gör, utan vill vara anonyma.
Vi skapar Mendaiskan istället för Människan. Strävan efter den enda. Ytan som speglar. Men det hela blir som att ställa ingenting framför en spegel och hoppas att spegeln skall kunna visa det, en istället så blir spegeln bara till en platt vägg då den inte kan reflektera någonting.
Man pratar så ofta om hur vi speglar samtiden och våra projeceringar.
Men är det egentligen någon
som ser
närvaron
av varesig en spegel
eller någon som försöker
titta i en sån?
Jag har alltid tyckt speglar varit otäcka. Jag alltid trott det varit för att jag jämt ser något mer i dem när jag tar bort blicken. Men det kanske är precis tvärt om. Det kanske är för att de visar mig att bakom det som jag tror mig se
så finns
ingenting