Någonstans mellan efterrätten och kaffet

En text från 2007 som började som en uppstudsig och motvallsig tankelek. Upplägget var följande, tänk om sakerna inte såg ut som vi såg dem, utan vad vi egentligen såg var inlärda föreställningar av hur det skulle se ut.



-:-




Någonstans mellan efterrätten och kaffet

 

Middagen gick ner mellan skratten och vi knackade på bordet för att försäkra oss om dess former. Det var så enkelt – vi såg inte bara, utan vi kände dess konturer också… Någonstans mellan efterrätten och kaffet så kom Daniel på tal. Min barndomsgranne som varit blind sedan födseln och precis flyttat in i samma område som oss.

 

Det skulle vara intressant att se honom teckna av en stol och andra vardagsobjekt, bara för att trygga vår verklighet, ansåg vi med ett lättsamt skratt och fortsatte äta. Det är en sak med att färgerna faktiskt kanske inte finns, eller åtminstone inte ser ut som vi människor tror och att de möjligen bara skapas av materialet som de reflekterar. Men att saker inte skulle se ut som vi såg dem, var något helt annat. För både hundar och människor kan springa in i ett bord eller något annat, så deras form måste ju vara absolut.

 

När Daniel kom på besök två dagar senare, så hade jag helt och hållet glömt bort diskussionen om våra synintryck och dess faktiska form.

 

Men till saken hör att min fru hade skickat iväg två mail efter vår diskussion. Det ena till en arbetskamrat vars son var blind och ytterligare ett till en annan väninna som jobbade som resurs till en blind kvinna.

 

I mailet hade hon helt enkelt bett om att den blinda skulle känna på konturerna av en vanlig pinnstol, för att sedan rita av den på ett papper och maila över det till oss. Hon hade inte gått närmare in på vad det gällde, utan bara skrivit att det handlade om ett test.

 

Någonstans mellan efterrätten och kaffet även denna gång, så kom hon på att hon faktiskt fått svar från båda – men inte haft tid att kolla dem.
Så medan jag förklarade för Daniel vad vi ville att han skulle göra, så startade hon upp datorn.

 

Daniel var helt med på noterna. Jag förklarade att jag ville att han skulle känna på en sak och sedan teckna av den. Det ingick i vår test att inte säga att det var en pinnstol, utan att en blind person helt utan tidigare synliga intryck skulle med fria sinnen få återskapa vardagen åt oss.
Allt för att vi skulle trygga vår vardag och kunna säkra vår egen uppfattningsförmåga.

 

Efter att jag gett honom papper, penna och fört hans händer mot stolen som jag ställt på bordet, så riktade jag ögonen mot min frus datorskärm för att se när hon öppnade mailen.

 

Första bilden som dök upp på den lätt flimrande skärmen föreställde någon konstig rund sak, med något som närmast kunde föreställas som vingar utan fjädrar. Först blev jag väldigt konfunderad, men då min fru förklarade att den var från den sjuåriga pojken, så log jag. Det var härligt att se hur han lät sin fantasi flöda istället. Jag hade varit precis likadan i skolan när jag fick en uppgift, jag tog den – men gjorde den till min egen.

 

När hon öppnade det andra mailet, så knöt sig plötsligt magen. På skärmen laddades sakta bilden från den 76-åriga gamla damen upp. Redan i sin lågupplösta version kunde man se att den nästintill var identisk med den föregående.

 

En kall våg gick genom hela kroppen i samma ögonblick som varje nerv och muskel frös till is. För någon sekund så var kroppen helt låst och blicken fixerad vid den nya bilden på hennes skärm. Med en kraftansträngning slet jag ögonen från skärmen och vred sakta huvudet mot konturerna som växte fram på papperet under Daniels penna.

 

I det svaga skenet från ljusen på bordet kunde jag utskilja konturerna av vad som närmast kunde beskrivas som ett par fjäderlösa vingar.

 

Sakta stängde jag ögonen

 

 

och föll.