Ryggverk

En kort novell från 2010 som försöker hitta en nyckel för att måla upp de känslor vars färger som vi ännu inte kan se framför oss.




Publicerad i Icakurrirens novellsamling från 2011 via Vulkan.




-:-




Ryggverk

 

Det hade varit så under en längre tid. Mest troligt berodde det på all stress på jobbet och de konstiga arbetsställningarna som hon hade befunnit sig i den senaste tiden, men värken i ryggen ville inte ge vika.

 

Nu satt hon där i soffan igen med ryggen vänd mot honom, samtidigt som han sakta satt och värmde upp oljan i sina händer, så att hon inte skulle spänna sig ytterligare av att han tog den annars kalla oljan över hennes axlar.

 

Sakta började han massera in oljan. Fingrarna rörde sig nästan som över en gammaldags skrivmaskin med penslar som bokstäver. Han slappnade av och försökte känna efter varje ryckning i hennes hud, varje mjuk hårdhet som dolde sig under den, för att kunna locka smärtan till ytan och få den att släppa sin attityd och slappna av i ett lugn av uppmärksamhet.

 

Han hade glömt bort hur många gånger han hade masserat hennes onda rygg. Timmarna hon vänt honom ryggen i förtroende och kärlek gick inte längre att räkna, men han insåg ändå plötsligt att han inte hade full koll på vart det gjorde ont. Självklart så kunde han snabbt hitta knutpunkterna, men det var sällan enbart på ett ställe som smärtan satt – även om den nästan alltid var återkommande på samma ställen.

 

Tanken på detta fick honom att bryta tystnaden.

 

Vet du vad?“, sa han försiktigt med en viss antydan till nyfikenhet. Hon svarade bara med ett stilla skakande på huvudet då hon redan hade sjunkit så djupt i sin ansträngning med att försöka slappna av och koppla bort omvärlden.

 

Jag funderar på om jag inte skulle ta en penna och försöka pricka in de ställen där du har ont, så att vi skulle kunna se om smärtan flyttar sig något eller om den konstant finns på samma ställen“.

 

Hon svarade inte. Det behövdes liksom inte. Det var klart att han fick rita på hennes rygg. Hon tyckte om när han tog i henne och hans omtanke värmde henne alltid lika mycket.

 

Dagen efter så satt han där med en filtpenna i sin handen. De hade insett att pennan skulle vara tvungen att fästa trots oljan och att märkena inte skulle försvinna vid första duschen. Sakta förde han sina vana fingrar över konturerna av smärtan som låg och vilade under den spända huden på hennes rygg. “Där” sa hon, följt av “där“, “där” och “där“. Sakta byggde de upp ett nätverk av fräknar på hennes rygg. De spann ett nät av henne värk, de målade hennes ryggtavla, sakta byggde de upp ett ryggverk.

 

Det var just det som fick honom att säga det till henne. “Vet du vad?” sa han igen, precis som han hade sagt någon vecka tidigare. Denna gång svarade hon med ett leende: “Nä älskling, vad har du tänkt på nu?“. Hon log för hans tankar hade alltid fortsatt bortom de gränser där andras tankar hade stannat. Där andra stannade vid hagens slut och tittade ut över landskapet, försvann han alltid med nyfikenhet in i ett landskap som skapade de mest fantastiska saker i hans ögon.

 

Han log och berättade om alla de vackra prickar som hon nu hade på sin rygg och hur han mindes sin barndom då han hade åkt med sin mamma för att hälsa på sin mormor på somrarna. Varje gång hade de köpt någon godispåse, en banan och något att dricka samt en sån där liten pysselbok som man kunde färglägga och lösa problem, men det han mindes mest från de där pysselböckerna var de där bilderna där man skulle binda samman punkterna för att rita en bild.

 

Kan vi inte numrera dina punkter och sedan dra jag ihop linjerna för att se vad vi får för något? Det blir lite som att ligga och titta på molnen och fantisera ihop vad vi kan se av det. Vad tycker du?

 

Under en hel del skratt och något enstaka “Ja!“, gick de igenom alla prickarna de hade fyllt hennes rygg med under den gångna månaden. Även om de fick pressa på alla punkter flera gånger, gick det förvånansvärt lätt för henne att numrera dem utifrån sin smärta. Det kändes på något sätt så tydligt allt eftersom de prickade av dem.

 

Så tillslut var hennes rygg inte bara fylld av prickar, utan även täckt med nummer. Han log. Hon såg verkligen ut som en levande sida ur hans barndoms böcker. Det var som om hon blev en levande koppling mellan tid och rum. Han kunde plötsligt känna doften från tågstationerna och nästan minnas varje träd som de hade passerat längs rälsen.

 

Nu vill jag välja färger!“, sa hon då de var klara. “Du får dra streck mellan alla punkter under tiden, så kan du sedan färglägga den till mig och ta en bild så att vi kan skicka den till din pappa för att visa honom vilket konstverk vi gjort“.

 

Hon började sortera färgerna och valde mellan dem med omtanke samtidigt som hon kände hur han försiktigt och varsamt förde pennan från punkt till punkt på henne rygg. Hon njöt av hans närhet och den värme han alltid gav henne. Hade hon kunnat så skulle hon slutit sina ögon och bara slappnat av helt, men nu hade hon färger att välja.

 

En stund senare hade hon ännu inte riktigt kunnat bestämma sig för vilka av de olika nyanserna som han skulle få använda, men plötsligt blev hon medveten om att han hade slutat dra strecken på hennes rygg. Han hade inte sagt något. Samtidigt insåg hon plötsligt hur hon faktiskt hade hört honom lägga ifrån sig pennan. Det hade låtit som om han bara hade släppt den mitt i en rörelse, men känseln på hennes känsliga rygg talade också om för henne att han hade gått genom alla punkterna…

 

Hörru, vad blev det för något?“, frågade hon lite retsamt men fick inget svar. Hon upprepade sig, samtidigt som hon vände sig om mot honom men stannade upp mitt i den korta meningen…

 

Han bara satt där. Stirrande rakt fram, svetten rann ner för hans panna samtidigt som han såg ut att skaka. “Men, hur är det?? Älskling!“. Han svarade henne inte och det var då som hon såg att det inte var pennan han hade släppt, utan det var mobilen som han bara tappat ner bakom hennes rygg.

 

Hon tog upp den. Innan hon vände på den, gick en kall rysning genom hennes kropp. Tanken om att han skulle fått något SMS med ett fruktansvärt besked fyllde henne, men innan paniken hann slå in, såg hon att han fortfarande hade mobilen i kameraläge.

 

Han hade tagit en bild.

 

Hon blev helt kall och kände hur hela hennes kropp frös till is samtidigt som kallsvetten trängde fram på sin egen panna.

 

Bilden föreställde hennes rygg och linjerna mellan alla punkter på hennes rygg formade en klar och detaljrik bild.

 

Bilden av ett ansikte

 

Ett förvridet människoansikte

som försökte

ta sig ut

 

ur hennes kropp.