Information

 Ögonbilder av därvaro
Mina bilder är förut fattat och bild likt kallprat.

Många vill ge betraktaren en eftertanke med frågeställningar om hur, vad och varför. Man vill låta människan fylla i omgivningen.

Jag vill ge betraktaren en efter tanke. De skall inte tänka efter kring min bild, utan låta deras egen tanke växa fritt efter de SETT bilden. Ingen fråga, inget påstående, utan bara fortsätta efter…

De skall inte tänka i banor om frågeställningar, utan att de skall känna igen och upptäcka själv hur de kände när de minns bilden. Precis så som det är när man faktiskt ser något. Man ser och minns. Frågeställningarna är oftast ett efter påhittat hopkok för att bygga ihop ett förspel och en plattform.

Mina bilder är rent EFTERsökeri.

De skall minns det som om de hade vetat hur, vad och varför och sett det på plats.

Bilderna är tagna som gatufotografering eller snapshots, men bemöta och behandlade som studiobilder. Precis som vårat minne. Flyktigt, men förstärkt och förfinat.

Hur mycket man än försöker hävda en bild äkthet och man förfasat sig över en välkänd naturfotografs bildmanipuleringar, så ÄR alla bilder manipuleringar, för oavsett vilken bild du visar mig och påstår att den är äkta, oredigerad och sann, så kommer jag att fälla det påståendet med Picasso citatet: “Så liten och så platt?” för att särskilja bild och verklighet, eller som min far, konstnären, säger då någon frågar vad en målning är “Färg på duk”. En bild är en bild. En bild är verklig, men Verkligheten är en annan sak.

Mina bilder är verkLIKA.

Fotografierna är en särbildning som separerar bilden från verkligheten, de är avståndshållare som ger luft och andetag mellan in och uttryck. De är uppvisad dyslexi för färg, form och innehåll, dyspictura. Mellanrummet mellan verklighet och bild, som en svart hårig flicka eller en trum petare.

Du minns, ser och förstår det du kan. Fotografierna är det som du inte ser, men minns att du såg.

Mina bilder är mellanrummet av hopsatta ögon.

 

Minne blir er

 

Jag förhåller mig till ord som bilder. De är former av upplevelser.

Låt 1.000 personer se samma sak, och du får 1.000 olika berättelser om det. Så varför skall en bild från samma tillfälle vara det samma som sanningen. Jag sågar det resonemanget. Jag tror på sågningen. Det folk såg. Det som de upplevede med alla sina sinnen. Såg ni igen?

En bild kan sällan fånga allt det, men den kan ge oss nyckel till vårat eget minne.

Det är det som skapar

ögonbilder av härvaro

 

Mina bilder är inte riktiga, de är endast påtittade
De inte speglade vad som fanns, utan hur man mindes att man såg…

De är 100% äkta.

 

 

Jag skulle kunna traviserna Svenska Akademien ledarmoten Torgny Lindgrens text, för att lägga den på mina bilder och endast byta ut skriver mot fototograferar och redigerar.

Förbi vårt medvetande flimrar och fladdrar oavbrutet något som vi kallar minne. Ibland hejdas flimret ett ögonblick och vi kan betrakta en bildruta, en enda.
Det som jag skriver är sprunget ur den sortens offullständiga betraktande.
Sanning eller lögn? Orsak och verkan?
Det har inte med saken att göra

Torgny Lindgren “Minnen” (©2011 Norstedts Förlag)

 

Gått med bilder från Agfa ePhoto307, Pentax Optio 50, Nokia 6820 & HTC Desire vidare till Canon EOS 350D och en HTC Incredible S. Olärd och inbildad i formspråk och färgtoner, men nyfiken och rädd.