sanningen

sanningen

Det var en av de sista bilderna jag tog den dagen.

Vi hade varit i Hammarbysjöstad och fotat det sista bilderna av en industriell historia som sakta gick bort. Vi var redan på väg hem, när jag bara snabbt slängde iväg en bild mot en fontän som jag flera år tidigare fascinerats av och besökt med mina barn. Inget mer än det. en snabb bild när vi passerade den. Inte ens när jag kom hem och tittade på bilden och började fixa med den, såg jag något annat än en platsbild och ett dokument över stadsplanering.

Men plötsligt så glänste bilden till. Jag såg ljuset som växa upp i bakgrunden. Jag slet bort gardinslöjan som hade legat för mina ögon och lät ljuset blomma ut ordentligt. Sen lutade jag mig tillbaka, och det var först då som jag upptäckte hur barnen sprang mot fontänen och det framhävda ljuset. Jag blev helt tyst och bara kände hur bilden berättade för mig hur det hade varit när framtiden avslutades och hur ointresserat livet hade tagit sina sista springande glädje skutt i en känsla av nyfikenhet och förväntan innan den bländande ljuset omslöt allt.

Det hela blev så talande för mina bilder. Någonstans så styr känslan tillfället och det okonstlade avtrycket på kameran, mellan bekymmerslösa andetag, möter det som aldrig var där – men man minns och känner igen – som en dröm. Den förstärkta känslan och nyfikenhetens minne, som speglar ögonblicket precis innan och under tillfället då man insåg att man var kär. Dynamiken i det helt vardagliga kontra det magiska som egentligen inte finns i andras ögon…


Vi ville alla bli
upplysta
men alla sa
gå inte
mot ljuset

fast barnen
sprang


1 Comment

  1. Paula
    Oct 8, 2011

    Vackert. Bara rakt igenom vackert.