Cell Von Breath

Cell Von Breath

Då min kamera valt att tacka för sig, så har jag blivit hänvisad till mobilkamerans begränsade möjligheter, som samtidigt öppnar upp andra dörrar – så länge man inte ser sig blind med ögonen fastlåsta i systemkamerans värld.

Det har varit intressant att återvända till den direkta känslan och det området där bearbetningen av bilden verkligen tillför något nytt. Landet där man vågar ta ut svängarna med bildmaterialet efter att det är taget.

Det har varit intressant att återvända till livet. Att växa upp igen ur askan. Strax är det dax att trimma trädgården som skapats, åter forma skägget till dess tecken av mig efter att det fått växa fritt sedan innan jul. Nu skall vi åter mötas och forma oss. Ett vi och ett jag som jag nyligen insett nog kan kallas HSP.

Jag försöker ta lärdom av mina egna stigar som jag gått, att inte ta saker för givet och inte heller rusa fram. Jag försöker se mig själv som en timvisare, där ljuset är minuterna. Tankar, upplevelser och känslor är sekundvisarna – att tilllåta låta nuet brisera som ett fyrverkeri som man står och tittar på…

Njuta av att bara vara.

Det är som att folk slutat andas i dagen samhälle – de springer förbi varandra, de springer genom livet och in i väggar, och stannar inte ens upp då. Folk har slutat andas. Det är därför allt skall gå så fort. Man kan inte med mer, på de korta och hastiga andetagen som man tvingas ta för att inte dö. Nästan ingen andas för att leva.

Jag vill låta mina bilder andas. Jag vill sätta in dem som ett plötsligt fyrverkeri av smak, intryck, uttryck, avtryck och med ryck. Få folk att ta ett oväntat andetag.

Jag vill få bilderna att kliva ut ur det digitala och smyga ner i en analog värld, samtidigt som det analoga formas digitalt. Allt arbete är gjort direkt och enbart med telefonen. Vår samtida följeslagarna som ofta får agera vår egen respirator, då den andas vårt liv åt oss med uppdateringar, informationsflöde, kontakter, underhållning, fakta, och avslappning samt jobbfunktioner.

Det finns appar och knappar för nästan allt. Du kan till och med kolla din puls bara genom att hålla fingret om skärmen. Men att få dig att andas, så krävs det något mer…

Det är det som jag nu söker.

Det som en gång kallades livet, och det som jag känner finns där framför oss – utan väggar, stigar eller begränsningar, men med långa och djupa andetag…

OBS! Samtliga bilder är fotografier som endast är tagna och behandlade med mobiltelefonen, en HTC Incredible S och appar/program direkt i den (som MTXX, Painteresque, Pixlr-o-matic samt ToonPaint).

4 Comments

  1. jack
    Mar 7, 2012

    härligt att du andas igen!
    lev nu som den du är och alltid varit.
    fantastiska fotokonstverk som vanligt! fast med mer glädje och hopp i sig, känner och ser jag 🙂

    – hälsar en annan med hsp

  2. Å
    Mar 7, 2012

    TACK för DIG
    att
    DU finns

    kvar

    ÄR

  3. Paula
    Mar 8, 2012

    Jag säger som Jack; härligt att du andas igen! Du ska vara i livet. Finnas. En tår banar dock sin väg längs med mitt ansikte, då jag vet att jag knappast varit en inspiration för liv och att jag inte kunnat ge dig den luft dina lungor behövt. Jag ville så mycket, hela tiden, men visade mig vara så väldigt lite. Känner väl igen mig i HSP-egenskaperna jag med.

    Kanske finns det liv och luft där ute för mig också. Om jag någonsin kan bli förtjänt det.

    Men du Andreas, du ska leva och andas med naturen, konsten och de dina!

  4. Dubbelgroda
    Jun 13, 2012

    Välkommen tillbaks! Hsp var nytt för mig. Intressant.
    Sköt om dig nu och bli bättre.