Jan 14, 2013 - berättelser    Comments Off on Snögumma

Snögumma

Reading Time: 2 minutes

Ibland skall man inte alltid lyfta blicken. Hade jag gjort det hade jag aldrig fått se det leende som den dansande lilla snögumman gav mig, då jag såg henne. Hon fick mig att stanna upp i den snabba promenaden upp för backen. Jag log, la huvudet på sned och plockade fram mobilen för att ta en bild. För någonstans insåg jag att det är just såna som henne som jag behöver upptäcka mer av.

Att verkligen se. Se genom ett vattenglas, där alla proportioner och färger kanske inte stämmer med våra förväntningar, men likt en målnings linjer ändå kan ge oss den där exakta hållningen som får oss att känna igen oss själva.

Kom in i en diskussion om Gud idag. Inte för att jag varesig tror eller avfärdar henne på något sätt, men för att jag är nyfiken på känslorna runt omkring. Det var min bekant Mikael Bedrup som skrev om “Hur skall man komma i tro på Gud?”. Det var en av kommentarerna som jag reagerade på där man skyllde både på Islam och politiker för att man inte längre fick fira skolavslutningarna i skolan, och man pratade om att vi alltid varit ett kristet land och att Gud var kristen. Mmmm, sånt KAN jag ju inte hålla mig ifrån.

Vilka är politiker? Är inte de också människor, likaså de av andra trosbekännelser? Vad var det Gud pratade om?

Jag tror att Guds samtal som de troende nämner, inte handlade om iPads och liknande just för att de inte fanns där och då. Hande vi fått höra orden idag, så tror jag att de hade varit annorlunda i sin form – men med samma budskap, oavsett vilken religion vi talar om. För innebörden i dem är så pass fri att tolka att den fungerar genom åren – men samtidigt sätter oss själva under mikroskåpet. FÖRSTÅR vi orden, eller tolkar vi dem så som det passar oss själva bäst?

Sanningen är aldrig enkel.

Tror man på fullaste allvar att det räcker med att läsa Bibeln för att veta vad Gud vill, så blir jag orolig. Bibel är omskriven av människan så många gånger och anpassad om och om igen till tiden, att det endast är en grumlig vägvisare om vad en eventuell Gud vill. Jag tror att det är därför som människor som väljer prästyrket är så viktiga. Att de ser riktningen och hjälper till att röja upp vägen och vår syn för de osynliga barnen och allt annat som inte står i klartext i Bibeln.

– Undrar vad Bibeln och Gud skulle säga om ditt bemötande av andra människor, deras tro och en sån som mig, som du kanske aldrig mött eller pratat med tidigare? Kanske dax att lyfta blicken ur boken, och känna i hjärtat en stund… Där Gud om någonstans bör finnas…

Jag såg hennes spegelbild i snön.

Dec 11, 2012 - berättelser    Comments Off on under en turkos sol

under en turkos sol

Reading Time: 6 minutes

Försöker samla ihop berättelsetankar som jag inte avslutat sedan tidigare, för att se om jag inte skulle kunna göra det nu…

Men det är svårt att hitta dem igen, de försvinner i texternas små mellanrum och vilar där med små hörlurar på – så de hör inte när jag kallar på dem… Så typiskt.

Hittade i alla fall ett par:

    Min tanke, just då, om barn, handlar om fantasin som lever ensam i stadens hörn och skymda platser, och hur den försöker ta sig ut i skogen, förvisad och ensam – efter att alla barn bara spelar dataspel – men när den kommer till skogen så märken den att alla fabler försvunnit och skogen är helt öde….

    Det var en gång
    inget mer
    för alla barnen satt vid sina TV apparater och dataspel…
    Men tittade du riktigt noga i husets mest slitna och mörka hörn, så kunde du se något märkligt.
    För där satt ett leende, iklädd de mest fantastiska kläder.
    Det var ingen cirkusråtta som rymt eller någon leksak från ett film eller spel…
    Det var
    vad man en gång kallat
    Fantasin

    Fortsättningen kommer att handla om hur fantasin lämnar staden, då den inte känner att den behövs där, för att ta sig tillbaka till skogen… Till troll och knytt – men när den kommer till skogen så upptäcker den att hela skogen är öda – ingen tror ju längre på dem, så de har dött…
    Inne i staden, blir vinterkylan starkare och starkare och allt fler samlas ensamma vid sina apparater, och tillslut får hela samhället ett strömavbrott på grund av överbelastning, vilket får alla att sitta tysta tomt stirrande framför apparaterna – ingen minns längre hur man fantiserar och lekar – någon måste ju uppfinna en figur och lek åt dem…
    Men plötsligt så hörs det ljud utifrån, och när folk tittar ut, så ser de ett barn springa och leka i snön med färger och ord som ingen någonsin hört eller sett…

En annan tog en helt annan vinkel på detta med orden och fantasin:

    Fick en tanke på en kort novell, får se om jag kan få ihop den. Det skulle vara något så udda och hippt som en zombie novell, MEN där man beskriver allt från en zombies perspektiv och med dess nya syn på vad som är normalt… Det skulle först i slutet komma fram vem som är vad… Tror du att det skulle funka, och finns det någon möjlighet att jag skulle klara av det?

    Mörkret la sig sakta ner som en skadad katt, försiktigt, lätt och över kullarna som formade linjen mellan himmel och jord. De hade slutat räkna timmar och dagar för länge sedan. Vad det var för dag kändes oväsentligt. Det räckte med att det var en bra stund eller en dålig stund. Livets prioriteringar hade fått sättas till sin spets, sen den dagen då vikten och värdet av allt det materiella försvann.
    Vad han kunde förstå, utan att vara en forskare själv, så hade atmosfären påverkats av något och solens strålar filtrerades inte längre. Tog man sig ut medan det fortfarande var ljus så riskerade man att bränna sönder hela kroppen.
    Tvärt emot vad han mindes att hans pappa sagt, så var det när det var ljust ute som det var farligt. Det var då de hänsynslösa, de egoistiska mördarna var ute. De som hade haft någon defekt i sig, som gjorde att deras hud inte skadades av ljuset. De drog fram medan det var ljus och skött på allt de kunde hitta, bara för nöjesskull verkade det som. De skött och lämnade sina offer till plågas ihjäl. Vissa drog de ut i solen bara för att se hur de friterades under skrik, skrik som till och med väckte oss, även om vi sov flera kvarter därifrån och trodde att vi var skyddade i husens mörka källare och hjärtan.
    Trots att vi knappt kunde röra oss längre, så drog de fram i bilar för att köra över oss. De styckade oss med hagelgevär utan den minsta eftertanke.
    Mörkret låg nu som en mors svalkande hand över sitt sjuka barns varma panna och sakta vågade jag mig ut. Bristen på mat hade gjort att tungan hade svullnat och strupen värkte som barndomens arm efter att någon gjort tusen nålar på dem, med ända skillnaden att nu kändes det som man höll kvar händerna om min hals. Varje andetag gjorde ont, och jag försökte fokusera på att lägga smärtan i varje möte mellan den hårda asfalten och mina långsamt tunga steg.
    Det är märkligt hur fort man förändras. Hur stark viljan att överleva egentligen är. Hungern gjorde mig orädd för alla möten under natten och det jag fick se och uppleva. Kanske var det mörkret som slöt sig kring mina ögon som den första förälskelsen som smög upp bakom en med lite för kalla händer och la den snabbt och fumligt, men ändå så varsamt och med så mycket kärlek över ens ögon och viskade orden: “Vem tror du det är?”
    Idag hade orden ändrat karaktär. De var inte lika viskade längre, de var mer kort huggna och raka, nästan som en högt rankad militärs egentligen kärleksfulla ord under en träning, där han ville stärka sina soldater så att de aldrig skulle tappa gnistan eller misslyckas med sitt jobb. Men som otacksamma barn som gnällde på sina föräldrar då de frågade för tusende gången om man hade med sig mössa när man gick ut, och man ändå glömde den, så kändes orden kalt hånande… “Vem… tror… du… att… du… är…?!”
    Trots att alla kropps funktioner sakta försvann och försvagades mer och mer, kanske på grund av bristen av energi från solen, så var fortfarande hjärnan det viktigaste. Det var där allt fanns.
    Jag var tvungen att äta. Det var det som drev mig genom dagarna, nätterna, timmarna och sekunderna som jag inte längre la någon vikt vid. Jag hade tiden. Så mycket jag ville av den, och mer därtill. Varför räka den? Varför lägga ner tid på ett nätverk av dagar och en inrutning av klockslag, när pengar inte längre styrde vår dag. Det samhället hade sedan längesedan fallit sönder i vår värld. Det var som om man gjorde intrång i sitt eget liv, att man våldgästade naturen med skogsavverkning för framtidens bästa. Man kan rättfärdiga vad som helst, bara man håller blicken tillräckligt nedsänkt och bara ser det som är närmast en själv.
    (Någon form av strid, där “Jag” dödar den andre…)
    Jag läste på hans tröja där han hade skrivit sin uppgift, sin roll i en värld där minoriteten fortfarande trodde att de styrde och de hade rätten till att göra vad de ville med de som de inte ansåg vara som dem. Han hade skrivit orden med stora svarta bokstäver.
    jag hade aldrig gillat det ordet.
    Men ord hade inte så stor betydelse längre.
    Det handlade nu mer om vad man faktiskt gjorde. Ens handlingar fick spegla det som orden en gång försökt att dölja.
    Samtidigt som mina fingrar borrade sig genom hans splittrade skalp för att gräva ut hans hjärna läste jag orden tyst för mig själ och sakta fnös
    “Zombie Killer”

    Sen hade jag en till riktad till barn och vuxna, Sagan om kroppmen och dess kvinnor, som skulle vara lite som en uppslagsbok kring känslor:

      : Som när mamma eller pappa gråter. :
      Det är för att hon känner sig liten, någon som även vuxna och stora människor kan göra. De har sett eller känt något, som du också kan göra ibland, där det känns som om man tittar in i en sån där lusig spegel som de kan ha på ett tivoli. Men ingen har sagt att det är en konstig spegel som de tittar i, och vuxna vågar inte alltid fråga andra om det – då de tror att de behöver veta allt.
      I denna spegel så vuxna inte den fantasin som vi barn kan se, utan de har ofta tappat sin fantasi och vill ofta veta vad något faktiskt är. Det är därför de så ofta frågar vad du ritat, istället för att bara titta och fantisera själv – och de gånger som de faktiskt vågar göra det, så ändrar de sig direkt om det är så att du ser något annat när du ritat. De tror inte längre på sin fantasi. Någonstans så har det blivit deras verklighet.
      Så när mamma eller pappa ser en sån spegel så kan de bli ledsna och känna sig små.
      Det är du figurerna i kroppen vaknat till liv. De vet ju att det inte är så: “Men du är ju vuxen?”, “Du är ju stor!” försöker de säga, men utan fantasi så kan man ju inte lyssna på det som man inte tror finns, eller hur?
      Så i ren panik så gör figurerna i kroppen det som de vet för att få något att växa.
      Vet du vad det är?
      Hur gör du när du har planterat något och vill få det att växa? Visst är det så att man vattnar det? Det är precis det som figurerna gör – de kastar sig över pumparna och pumpar ut vatten från kroppens högsta plats, så att din förälder skall kunna växa igen och att mamma eller pappas osynliga fantasi rötter skall få näring, kraft och fäste igen.
      Så nästa gång de gråter, så torka inte deras tårar, säg inte att de skall sluta gråta… För de behöver det, precis som du kan behöva göra saker ibland.
      Krama istället om dem, och prata med dem, precis som man skall göra med en blomma och visa att du älskar dem, då skall du se att de växer sig starka fort igen.

    I letandet efter dessa texter trillade jag över följande textstycke också… Hmmm, måste gå igenom alla mina texter för att se vad man kan hitta för intressanta tankar och forumeleringar… Nåja…

      “Tankar spinner och känslor rinner, hjärtat brinner och tiden hinner
      inte
      med

      att tappa sina visare, så vi står där tillsammans. Jag och tiden, med armarna fulla av visare som vi inte orkar bära. Visar som pekar åt alla håll, men ingen svarar på vart vi skall eller vart vi varit.
      Skall köpa post-it lappar och tejpa för klockan, så jag kan skriva min egen tid. När de sedan faller ner, så blir det som solljusets skimmer över morgonens hav – om jag nu inte köper neon turkosa post-it lappar. Då blir det samma sak fast i färger som gör att andra inte ser eller förstår. De kommer bara att säga: “Men det där är inte gult? Så där ser inte solblänk ut!“. Så är det. För dem. Inte för mig. I mina ögon brinner havet och elden rinner, allt under en turkos sol, där vi skapar färger som andra inte sett…”
Dec 5, 2012 - tankar, tumblr, youtube    1 Comment

Molnastronaut

Reading Time: 2 minutes

Allt är inte alltid som man tror. Speciellt människor. Deras yta kan vara en, medan deras själ kan vara en helt annan. På flera olika plan. Inget är fel, bara så att något som inte syns kan vara det starkaste…

Med barn så blir själven spännande. Man ser hur de växer upp, och plötsligt minns man som igår ens egna tankar och vad man gjorde PRECIS i den åldern. En rätt häftigkänsla. Samtidigt inser man hur man själv bestämmer vad det är som man skall kunna se ut på från sin egen box. Insikten om att man skapar sina egna fönster och dörrar likt i filmen Picassos Äventyr av Tage Danielsson

Såg någon video på youtube, där en hip-hop grupp hade gjort en video till en nästan 20 år gammal låt, och fick då en idé. Tänk om man kunde få LL Cool J att göra en ny video till “I’m Bad”, men använda samma audiotrack, Dre, Cube, Yella och Ren “Straight Outta Compton”, Chi-Ali “Age Ain’t Nothing But A Number”, Jungle Brothers “Straight Out The Jungle”, Salt N Pepa, Shanté, YoYo, Tarrie B, Too $hort, Scarface etc… Alla dessa som gjorde hip-hop videos innan ens många av dagens artister var födda.

Tror att det skulle kunna bli en otroligt intressant upplevelse och dokumentär av att få se hur tiden påverkar vårt yttre, medan vi fortsätter att vara lika unga inombords.

Ute yr snön, och jag känner mig som en astronaut mitt inne i ett moln

Dec 5, 2012 - tankar    Comments Off on Lugn i kroppen

Lugn i kroppen

Reading Time: < 1 minute

Vad med barnen hos papps på middag igår – utsökt som alltid. Idag så skall jag försöka ta mig till mamms på eftermiddagen också och ikväll blir det nog samtal med barnen kring hur vi löser den närmaste framtiden…

Åh, fick sent omsiders två fardags presenter igår. En “Pappa” kopp och en påse natt té från Island. Aaaawwwww, liksom!

Njuter av ett lugn i kroppen, något som jag tror kommer ifrån att slippa bli dömd eller sedd utifrån sjukdomen. Att få vara en med de andra. Att allt är naturligt igen. Det är OK att inte orka eller klara allt, utan att man behöver skylta med något korridorskort om en sjukdom.

Under så lång tid så fick sjukdomen definiera vad jag kunde, inte kunde och hur det kunde bli när jag blev frisk, att här och nu inte längre räknades.

Nu är jag här och nu, och jag kan faktiskt se mig själv med ofärgade ögon. Stundtals säga: “Men nu får du skärpa dig!“, och i andra stunder: “Det där gjorde du bra!“, som t.ex. låten som jag gjorde på tunnelbanan mellan Alvik och Gamla Stan *ler*

Nov 28, 2012 - tankar    Comments Off on Hundra tusen miljarder

Hundra tusen miljarder

Reading Time: 2 minutes

Ytterligare en dag har lagt sig tillrätta under molnen som föll som små vita tussar idag.

Leker barnsligt vidare med beatsen, även om de inte uppskattas av alla, fått omdömet “huvudvärk” från ett håll. Men jag får se det som ett ytterst bra betyg också. *ler*

I morgon är det tandläkaren som gäller och på fredag är det utgång som står på schemat. Det var längesedan jag somnade på en klubb, men det hände då jag var en del av dem som jobbade där. Det har också hänt att jag somnat med tandläkarens verktyg i munnen – som tur är, så är det ingen morgontid… Men jag tror min tandläkarrädsla från ungdomen inte längre finns kvar. Hur många har egentligen sovit medan tandläkaren jobbat i deras mun? *ler*.

Det känns skönt att åter leva i en värld där man ständigt får höra att allt beror på sjukdom eller något liknande – utan där man faktiskt får vara sig själv på alla sätt och vis. Tänkte på det i morse när jag låg och drog mig lite i sängen och mindes barnens barndom. Det var nära till tårar, då jag saknade de åren så. Men jag tillät mig aldrig få fälla de tårarna. Det var först senare under dagen då jag gick ute och njöt av hur de kalla dropparna slog in i min levande hud, som jag reflekterade över det. Jag hade åter igen tillåtit livet manipulera mig och sätta upp regler för hur och när man skulle få vara ledsen och när man skulle få sörja. Det gör så ont när jag inser att änglaföräldrar får gå igenom detta nästan dagligen. Är jag ledsen och minns jag, så skall jag få minnas och jag skall få vara ledsen. DET är en del av mig.

Hundra tusen miljarder minnen.

Allt som varit har format mig. Att prata om att gå vidare, skylla på sjukdomar och bara glömma och gömma undan saker är inte rätt. Inte mot en själv, inte mot ens minne eller de personer som funnits i ens liv. Sorgen förändras med åren, men just på årsdagar eller liknande, så skall det alltid få vara ok att minnas med sorg och glädje. Allt annat är egoistiskt och verkligen inte mig. Blir irriterad över att man själv är så lätt manipulerad, men samtidigt så blir jag så glad över att jag kan utvecklas, se det själv och ha vänner som tillåter samt hjälper mig just få vara mig.

Hundra tusen miljarder tårar.

Det finns alltid flera sidor på en berättelse, men det är få av oss som verkligen klarar av att se det – utan att berätta samma historia om och om igen , bara på olika sätt – så som fransmannen Raymond Queneaugör i boken Stilövningar.

…eller som här Raymond ger oss: Hundra tusen miljarder dikter- http://x42.com/active/queneau.html

Nu skall jag göra ett house beat och försöka komma på vem som skall få levandegöra det med sina citat….

Nov 27, 2012 - tankar    Comments Off on Morgonvärme

Morgonvärme

Reading Time: < 1 minute

Sitter i morgonrocken och lyssnar på svaga toner från Teddy Pendergrass samt ljudet av regnet som spelar mot fönstret samtidigt som jag dricker en kopp varmt té…

Livet är bra fantastiskt, när man stödjer varandra

Nov 27, 2012 - livstankar    Comments Off on Barnsligt

Barnsligt

Reading Time: 2 minutes

Har ju funderat lite kring detta med boxar med friheten i fokus, men inser nu att det är inte friheten som det snurrar kring – utan ansvaret. Vi har ständigt ett ansvar för oss själva och hur det vi gör påverkar andra. Allt för ofta skyller vi på att vi bara är ärliga, det är vår uppfattning, vår åsikt och så vidare – men vi gör det helt utan att tänka på ansvaret som det innebär och medför eller den fingertoppskänsla man måste ha om man väljer att utsätta andra för den.

För vi är alla människor, och människan i sig är oerhört skör.

Utan ansvar så får man ta konsekvenserna av det man själv sagt eller gjort mot någon. Kanske man lär sig något den hårda vägen, men mest troligt är att människan bara rättfärdigar sig själv och vägrar lära sig något av det, bara för att kunna fortsätta i samma spår. Tyvärr.

Det är samma sak med dessa boxar. Vi bygger dem alla, men vi kan faktiskt avgöra hur höga vi bygger kanterna. De kan vara små som en tröskel, eller murhöga. Med små kanter så blir boxarna till ett grönsaksland där mankan strosa mellan lådorna och skörda det man vill…

Som förälder ger jag mina barn frihet, men bygger upp de starkaste av alla mur mot allt som på något sätt kränker dem utan att de själva varit ansvariga för det. Samma sak med min kärlek till dem. Har du den minsta insikt i förhållandet mellan barnen och mig, men ändå på något sätt kränker den relationen, då upphör allt. För då har du nämligen spottat på det enda heliga i mitt liv, det mest värdefulla som finns för mig.

Detta medför dock att jag ser att det finns gränser för mig också, att jag faktiskt kan säga ifrån av andra själ än sjukdom – att jag har värderingar som jag värdesätter högra än annat. Jag tror inte på energi tjuvar, eller att man skall ta bort dem om såna fanns. Däremot så tror jag på livet, och det jag ger mina barn.

Jag ser på dem och får den bästa av alla konfermeringar tillbaka i hur de är mot varandra och mot andra.

Ibland är det barnsligt enkelt.

Nov 26, 2012 - tankar    Comments Off on Perspekliv

Perspekliv

Reading Time: 2 minutes

Hur hade Per sett det?

Ibland behöver man se på sig själv och andra med helt nya ögon.

Är man on top of the world, och hela livet leker ens egna lekar. Ett liv där man ganska snart inser att det är ensamt på toppen och de man klivit på av oförsiktighet eller bara tillfällig brist på empati samtidigt som man verkligen kan fokucera på en själv och det som har betydelse för det egna livet.

Eller är man djupt nere i ett hål, och livet bara leker andras lekar. Ett liv där man ganska snart inser att det finns små små guldkorn som alla missat då de jagat de stora guldklimparna och sett sig blinda på ljuset i slutet av tunneln samtidfigt som man verkligen längtar efter att slippa vara själv och få bry sig om andra.

Ibland behöver man se på andra och sig själv med helt ens egna ögon.

Hur hade jag sett det?

Jag är så glad över mitt sätt att se på livet och människor – det är inte alltid alla ser helheten av mig, utan färgas av deras egna uppmålade bilder, men jag finns där ändå. Deras bilder är bara staketmålningar med en massa hål i. Hål som jag rör mig in och ut genom utan att de ens lägger märke till det.

Man pratar ofta om vikten att tänka sig själv, men folk missuppfattar det så ofta och tror att det betyder att allt skall handla om dem – istället för att det faktiskt skall handla om dem, och deras agerande och förhållningssätt till andra människor och hur det verkar omgivningen. Att skapa sig själv ett eget perspektiv.

Hur hade Per sett det?

Nov 25, 2012 - tankar    Comments Off on Lådbildsrally

Lådbildsrally

Reading Time: 2 minutes

Funderade på en spännande sak… Många av oss försöker tänka utanför boxen, försöker säga att vi är fria och vill göra så som vi vill… Men i samma ögonblick så sätter vi ju oss i en ny låda och bygger om än högre murar kring oss själva.

Istället för att omfamna det som vi inte känner till, inte tänkt på eller har erfarenhet av – så målar vi murar med riktlinjerna över vad vi vill ha och hur saker skall vara för att passa oss… Precis som vilken låda som helst!

Det är oerhört svårt att gå utanför sin egen box, men jag har lovat mig att göra minst en sak som jag inte tror på eller inte kunnat tidigare, per månad nu. Fast samtidigt så drar till och med jag upp riktlinjer för någon for av låda, men jag hoppas att jag gör det bakom mig och lämnar en massa små lådor som varje innehåller en sak – lite som en ask för en förlovningsring, istället för en sista minuten flyttlåda.

Det är oerhört spännande att både bryta och rita. Alla de små lådorna som jag lämnar bakom mig har varit fantastiska på sitt sätt, men på ett eller annat sätt inte har något med mitt liv att göra längre – det kan vara allt från rädslor till personer. Allt som en gång i tiden haft både plats och kanske varit helt fantastiskt, men som idag. Brutit banden som funnits och lossnat från min själ som vattendroppar på en smältande inlandsis…

Jag känner mig nöjd och kan rättfärdiga alla steg för mig själv, även om det finns massor av steg framför mig som jag är livrädd för och även steg bakom mig som gör ont. Men det är en del av livet.

Detta är att våga leva och bejaka livet. Inte att bada i lycka eller sjunka av förtvivlan, utan att bli våt i regnet men ändå dansa!

Får jag lov?

Pages:123»