Nytid / Positivitetsblogg

Ytterligare en dag har lagt sig tillrätta under molnen som föll som små vita tussar idag.

Leker barnsligt vidare med beatsen, även om de inte uppskattas av alla, fått omdömet “huvudvärk” från ett håll. Men jag får se det som ett ytterst bra betyg också. *ler*

I morgon är det tandläkaren som gäller och på fredag är det utgång som står på schemat. Det var längesedan jag somnade på en klubb, men det hände då jag var en del av dem som jobbade där. Det har också hänt att jag somnat med tandläkarens verktyg i munnen – som tur är, så är det ingen morgontid… Men jag tror min tandläkarrädsla från ungdomen inte längre finns kvar. Hur många har egentligen sovit medan tandläkaren jobbat i deras mun? *ler*.

Det känns skönt att åter leva i en värld där man ständigt får höra att allt beror på sjukdom eller något liknande – utan där man faktiskt får vara sig själv på alla sätt och vis. Tänkte på det i morse när jag låg och drog mig lite i sängen och mindes barnens barndom. Det var nära till tårar, då jag saknade de åren så. Men jag tillät mig aldrig få fälla de tårarna. Det var först senare under dagen då jag gick ute och njöt av hur de kalla dropparna slog in i min levande hud, som jag reflekterade över det. Jag hade åter igen tillåtit livet manipulera mig och sätta upp regler för hur och när man skulle få vara ledsen och när man skulle få sörja. Det gör så ont när jag inser att änglaföräldrar får gå igenom detta nästan dagligen. Är jag ledsen och minns jag, så skall jag få minnas och jag skall få vara ledsen. DET är en del av mig.

Hundra tusen miljarder minnen.

Allt som varit har format mig. Att prata om att gå vidare, skylla på sjukdomar och bara glömma och gömma undan saker är inte rätt. Inte mot en själv, inte mot ens minne eller de personer som funnits i ens liv. Sorgen förändras med åren, men just på årsdagar eller liknande, så skall det alltid få vara ok att minnas med sorg och glädje. Allt annat är egoistiskt och verkligen inte mig. Blir irriterad över att man själv är så lätt manipulerad, men samtidigt så blir jag så glad över att jag kan utvecklas, se det själv och ha vänner som tillåter samt hjälper mig just få vara mig.

Hundra tusen miljarder tårar.

Det finns alltid flera sidor på en berättelse, men det är få av oss som verkligen klarar av att se det – utan att berätta samma historia om och om igen , bara på olika sätt – så som fransmannen Raymond Queneaugör i boken Stilövningar.

…eller som här Raymond ger oss: Hundra tusen miljarder dikter- http://x42.com/active/queneau.html

Nu skall jag göra ett house beat och försöka komma på vem som skall få levandegöra det med sina citat….