Nytid / Positivitetsblogg

När sanningen blir hysteriskt rolig och verkligheten framstår som det skämt som det är *ler*

Man pratar så ofta om friheten och att gå utanför boxen, att jag ibland får känslan av att det är överbefolkat utanför boxen och man hittar de mest spännande sakerna inne i boxen – lite som att upptäcka en gammal låda på en oanvänd vind. Roten till all fantasi och upplevelser. Samma sak med själva friheten – att få säga, göra och agera hur man själv vill blir till ett eget fängelse, där folk än mer kliver på andra och sårar människor.

Folk säger sig ta vara på minuterna, men i själva verket springer de förbi timmarna utan att ens hinna smaka på dem. Jag stannar upp vid varje minut, lyssnar på den, betraktar den och tar del av dem -oavsett dess valör, positiv, negativ, mörk eller ljus. Helheten i alla dess delar är viktiga för mig, inte bara det som fyller mig med det som jag vill ha… För om det är något som tiden lärt mig, så är det just det, att det oväntade finns just där man inte väntat sig det – och fokuserar man enbart på det positiva och människor som ger en energi samt saker som går att göra, så är det ytterst troligt att man inte kommer i närheten av livets överraskningar och gåvor. Man måste våga flyga hem för att kunna leva.

Känns lite som ingen lärt sig av Ikaros och hans vingar ihop satta av vax. Alla skall ut ur boet och flyga så högt de bara kan, utan för sin egen box. Ingen vågar falla, ingen vågar stanna inne, ingen vågar pröva på att bara gå på marken ett tag. Det är bara upp, upp och iväg som gäller.

Det är då man blir perfekt i samhällets ögon, men jag undrar inte om de perfekta människorna egentligen ser helt annorlunda ut…?

Lite som jag inte är

Det har hänt att folk sagt att jag ser ut som ett lejon.

Men jag har alltid skrattandes avfärdat dem – Se där! Ytterligare ett positivt uttryck, även om det inte är det hjärtligaste och mest uppriktiga samt naturliga av alla skratt, så är det ju ändå ett positivt utslag *ler*

Fast idag hittade jag en bild på ett lejon som ändå stärker andras tes om att jag faktiskt skulle kunna vara ett lejon…

Lite som jag är

Istället för att ha sk. realistiska drömmar, så strävar jag hellre mot det som andra säger är dumt, eller omöjligt – dels för att jag är aningen obstinat- men mest för att det är det enda sättet till att utföra och upptäcka något nytt.

Med samma selektiva seende som folk ofta pratar om att man bara skall fokusera på det positiva i livet, så gör jag ofta det – men på ett helt annat sätt än vad de tänk. De finner mig planera, tänka och fundera på det som är omöjligt – Men när jag har ork att bemöta dem så säger jag att jag bara koncentrerar mig på det möjliga. Folk skakar på huvudet och säger att man är en pessimist.

Bara för att man inte gör saker på samma enkla sätt som dem.

För mig så är det enkelt att se framgång i motgångar, och hitta guldkorn i nattsvart mörker – allt jag behöver är enbart tryggheten runt omkring mig. Men bara för att jag hittar dem så betyder det inte att jag rider in till närmaste stad, skriker guld, registrerar och rutar in mitt område och sedan festar hej vilt för det. Oftast tar det sig uttryck i ett svagt tillfälligt leende och en lätt nick, innan allt fortsätter som för.

Lite som att hitta små, små kantareller som man låter växa kvar till det att de blir större, för att sedan när man kommer tillbaka upptäcka att någon precis varit där och tagit alla stora varmgula svampar. Att då nöja sig med att man lyckades hitta dem när de var små och att någon annan kan göra något riktigt gott av dem.

Allt handlar inte om en själv, en ekvation som stundtals verkar omöjlig i dagens samhälle där allt skall kretsa kring en själv, den egna lyckan och dess framgång.

Intressant då vatten både täcker jordens yta och människokroppen till 70%….

Folk pratar ofta om att man är vad man gör sig till, och kommer med en massa andra Rhonda Byrnes bok och film “The Secret” och Doktor Phil hurtiga citat. Jag tror dock inte på det. Inte alls. Jag tror att helheten är större, viktigare och framför allt finare än så. Jag tror livets puls med sina upp och nedgångar – men detta blogg är inte för mig utan för andra som bara tror på vad de ser.

Under flera år så har jag jobbat med mig själv och vågat ta tag, lyssna på, känna och vara i det som är mörkt, tungt och jobbigt – och människor som följt min yta tror sig för stå att jag är en pessimist och allt som där följer. Det jag nu beslutat mig för är att gå andra vägen med min själv bild. Efter att bearbetat mig, för mig själv, på djupet – så är nu tiden mogen för att jag skall ta i tu med mig, för andra, på utsidan.

Allt detta innebär att jag här kommer att publicera sånt som lyfter mig och de små guldkornen som jag ser i vardagen. En positivitetsblogg av mig för mig, men i andras ögon!

Sedan jag återväckte mitt Facebook konto har jag fått massa kontakt med gamla vänner. Såna där riktiga vänner som jämt och ständigt finns där, de som säger sanningar, ger en mothugg, inte håller med en – men samtidigt hela tiden visar värme och omtanke, och ser direkt om något de gjort går över en gräns. De liksom jag räknar inte och minns inte alla gånger man ställt upp för varandra, på samma sätt vi inte räknar andetag – det är naturligt, och inget man för bok över.
Sen finns det förstår de där enkelspåriga som aldrig ser när de går för långt och står med ett protokoll över vad de gjort och vad de fått. På den tiden jag hade pengar hände det att jag räknade ut på öret vad deras sk. tjänster gått på och därefter betalat tillbaka varenda öre – just för att allt sånt visat sig vara viktigare för dem än att förstå sig själva.

Jag tar väldigt mycket från mina vänner. Det är viktigt och spännande. Har t.o.m. några gånger i livet mailat ut ett get-out-of-jail-freecard till dem, där de får berätta alla mina brister utan omsvep. Oerhört lärorikt. Men jag har ett par principer idag, som gäller oavsett om man ser mig som frisk eller sjuk. Mina barn går man inte på, och man skall ha regällt under fötterna om man skall våga sig på att påstå att jag försummar dem. För känner man mig, så vet man att jag ALDRIG skulle göra det.

Barnen är känsliga för alla människor, och jag skulle aldrig ens komma på tanken att komma med negativ kritik gällande någons barn. Bryr man sig, så kommer man med positiva lösningar, eller är där som stöd.

Det är väl det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Vännerna kan komma mer starkare kritik, men den bär alltid på värme och vid minsta tecken på att den inte kan tas emot just då, så backar man och ber om ursäkt. Bekanta, klampar på i smutsiga stövlar och bryr sig inte om hur det uppfattas, för att som gäller för dem är deras egen lycka och det är inget som de kan dela till fler än en.

Just nu behöver jag mina vänners ärlighet mer än någonsin. All annan ärlighet bryr jag mig inte om vart den tar vägen. Det viktiga är omtanken om varandra, oavsett vart man står i det. Mina vänner har alltid sett mig som mig, på gott och ont – jag är korkad i de sammanhangen och fantastisk i andra sammanhang, men alltid på grund av mig själv. Ingen skyller på något annat. De ser inte sjukdomar eller andra sorger. De finns där oavsett. Ibland för att skrika på mig och ibland för att krama mig. Det är mina vänner.

Denna blogg är för dem och mig.

Så välkommen till att ta den av mitt nu, även om det bara råkar vara för ett ögonblick – Men det är ögonblicken som skapar minnen.

Detta är ekot av mina leenden.