berättelser 
Comments Off on under en turkos sol under en turkos sol
Försöker samla ihop berättelsetankar som jag inte avslutat sedan tidigare, för att se om jag inte skulle kunna göra det nu…
Men det är svårt att hitta dem igen, de försvinner i texternas små mellanrum och vilar där med små hörlurar på – så de hör inte när jag kallar på dem… Så typiskt.
Hittade i alla fall ett par:
- Min tanke, just då, om barn, handlar om fantasin som lever ensam i stadens hörn och skymda platser, och hur den försöker ta sig ut i skogen, förvisad och ensam – efter att alla barn bara spelar dataspel – men när den kommer till skogen så märken den att alla fabler försvunnit och skogen är helt öde….
“Det var en gång
inget mer
för alla barnen satt vid sina TV apparater och dataspel…
Men tittade du riktigt noga i husets mest slitna och mörka hörn, så kunde du se något märkligt.
För där satt ett leende, iklädd de mest fantastiska kläder.
Det var ingen cirkusråtta som rymt eller någon leksak från ett film eller spel…
Det var
vad man en gång kallat
Fantasin”
Fortsättningen kommer att handla om hur fantasin lämnar staden, då den inte känner att den behövs där, för att ta sig tillbaka till skogen… Till troll och knytt – men när den kommer till skogen så upptäcker den att hela skogen är öda – ingen tror ju längre på dem, så de har dött…
Inne i staden, blir vinterkylan starkare och starkare och allt fler samlas ensamma vid sina apparater, och tillslut får hela samhället ett strömavbrott på grund av överbelastning, vilket får alla att sitta tysta tomt stirrande framför apparaterna – ingen minns längre hur man fantiserar och lekar – någon måste ju uppfinna en figur och lek åt dem…
Men plötsligt så hörs det ljud utifrån, och när folk tittar ut, så ser de ett barn springa och leka i snön med färger och ord som ingen någonsin hört eller sett…
En annan tog en helt annan vinkel på detta med orden och fantasin:
- Fick en tanke på en kort novell, får se om jag kan få ihop den. Det skulle vara något så udda och hippt som en zombie novell, MEN där man beskriver allt från en zombies perspektiv och med dess nya syn på vad som är normalt… Det skulle först i slutet komma fram vem som är vad… Tror du att det skulle funka, och finns det någon möjlighet att jag skulle klara av det?
“Mörkret la sig sakta ner som en skadad katt, försiktigt, lätt och över kullarna som formade linjen mellan himmel och jord. De hade slutat räkna timmar och dagar för länge sedan. Vad det var för dag kändes oväsentligt. Det räckte med att det var en bra stund eller en dålig stund. Livets prioriteringar hade fått sättas till sin spets, sen den dagen då vikten och värdet av allt det materiella försvann.
Vad han kunde förstå, utan att vara en forskare själv, så hade atmosfären påverkats av något och solens strålar filtrerades inte längre. Tog man sig ut medan det fortfarande var ljus så riskerade man att bränna sönder hela kroppen.
Tvärt emot vad han mindes att hans pappa sagt, så var det när det var ljust ute som det var farligt. Det var då de hänsynslösa, de egoistiska mördarna var ute. De som hade haft någon defekt i sig, som gjorde att deras hud inte skadades av ljuset. De drog fram medan det var ljus och skött på allt de kunde hitta, bara för nöjesskull verkade det som. De skött och lämnade sina offer till plågas ihjäl. Vissa drog de ut i solen bara för att se hur de friterades under skrik, skrik som till och med väckte oss, även om vi sov flera kvarter därifrån och trodde att vi var skyddade i husens mörka källare och hjärtan.
Trots att vi knappt kunde röra oss längre, så drog de fram i bilar för att köra över oss. De styckade oss med hagelgevär utan den minsta eftertanke.
Mörkret låg nu som en mors svalkande hand över sitt sjuka barns varma panna och sakta vågade jag mig ut. Bristen på mat hade gjort att tungan hade svullnat och strupen värkte som barndomens arm efter att någon gjort tusen nålar på dem, med ända skillnaden att nu kändes det som man höll kvar händerna om min hals. Varje andetag gjorde ont, och jag försökte fokusera på att lägga smärtan i varje möte mellan den hårda asfalten och mina långsamt tunga steg.
Det är märkligt hur fort man förändras. Hur stark viljan att överleva egentligen är. Hungern gjorde mig orädd för alla möten under natten och det jag fick se och uppleva. Kanske var det mörkret som slöt sig kring mina ögon som den första förälskelsen som smög upp bakom en med lite för kalla händer och la den snabbt och fumligt, men ändå så varsamt och med så mycket kärlek över ens ögon och viskade orden: “Vem tror du det är?”
Idag hade orden ändrat karaktär. De var inte lika viskade längre, de var mer kort huggna och raka, nästan som en högt rankad militärs egentligen kärleksfulla ord under en träning, där han ville stärka sina soldater så att de aldrig skulle tappa gnistan eller misslyckas med sitt jobb. Men som otacksamma barn som gnällde på sina föräldrar då de frågade för tusende gången om man hade med sig mössa när man gick ut, och man ändå glömde den, så kändes orden kalt hånande… “Vem… tror… du… att… du… är…?!”
Trots att alla kropps funktioner sakta försvann och försvagades mer och mer, kanske på grund av bristen av energi från solen, så var fortfarande hjärnan det viktigaste. Det var där allt fanns.
Jag var tvungen att äta. Det var det som drev mig genom dagarna, nätterna, timmarna och sekunderna som jag inte längre la någon vikt vid. Jag hade tiden. Så mycket jag ville av den, och mer därtill. Varför räka den? Varför lägga ner tid på ett nätverk av dagar och en inrutning av klockslag, när pengar inte längre styrde vår dag. Det samhället hade sedan längesedan fallit sönder i vår värld. Det var som om man gjorde intrång i sitt eget liv, att man våldgästade naturen med skogsavverkning för framtidens bästa. Man kan rättfärdiga vad som helst, bara man håller blicken tillräckligt nedsänkt och bara ser det som är närmast en själv.
(Någon form av strid, där “Jag” dödar den andre…)
Jag läste på hans tröja där han hade skrivit sin uppgift, sin roll i en värld där minoriteten fortfarande trodde att de styrde och de hade rätten till att göra vad de ville med de som de inte ansåg vara som dem. Han hade skrivit orden med stora svarta bokstäver.
jag hade aldrig gillat det ordet.
Men ord hade inte så stor betydelse längre.
Det handlade nu mer om vad man faktiskt gjorde. Ens handlingar fick spegla det som orden en gång försökt att dölja.
Samtidigt som mina fingrar borrade sig genom hans splittrade skalp för att gräva ut hans hjärna läste jag orden tyst för mig själ och sakta fnös
“Zombie Killer””
Sen hade jag en till riktad till barn och vuxna, Sagan om kroppmen och dess kvinnor, som skulle vara lite som en uppslagsbok kring känslor:
- : Som när mamma eller pappa gråter. :
Det är för att hon känner sig liten, någon som även vuxna och stora människor kan göra. De har sett eller känt något, som du också kan göra ibland, där det känns som om man tittar in i en sån där lusig spegel som de kan ha på ett tivoli. Men ingen har sagt att det är en konstig spegel som de tittar i, och vuxna vågar inte alltid fråga andra om det – då de tror att de behöver veta allt.
I denna spegel så vuxna inte den fantasin som vi barn kan se, utan de har ofta tappat sin fantasi och vill ofta veta vad något faktiskt är. Det är därför de så ofta frågar vad du ritat, istället för att bara titta och fantisera själv – och de gånger som de faktiskt vågar göra det, så ändrar de sig direkt om det är så att du ser något annat när du ritat. De tror inte längre på sin fantasi. Någonstans så har det blivit deras verklighet.
Så när mamma eller pappa ser en sån spegel så kan de bli ledsna och känna sig små.
Det är du figurerna i kroppen vaknat till liv. De vet ju att det inte är så: “Men du är ju vuxen?”, “Du är ju stor!” försöker de säga, men utan fantasi så kan man ju inte lyssna på det som man inte tror finns, eller hur?
Så i ren panik så gör figurerna i kroppen det som de vet för att få något att växa.
Vet du vad det är?
Hur gör du när du har planterat något och vill få det att växa? Visst är det så att man vattnar det? Det är precis det som figurerna gör – de kastar sig över pumparna och pumpar ut vatten från kroppens högsta plats, så att din förälder skall kunna växa igen och att mamma eller pappas osynliga fantasi rötter skall få näring, kraft och fäste igen.
Så nästa gång de gråter, så torka inte deras tårar, säg inte att de skall sluta gråta… För de behöver det, precis som du kan behöva göra saker ibland.
Krama istället om dem, och prata med dem, precis som man skall göra med en blomma och visa att du älskar dem, då skall du se att de växer sig starka fort igen.
I letandet efter dessa texter trillade jag över följande textstycke också… Hmmm, måste gå igenom alla mina texter för att se vad man kan hitta för intressanta tankar och forumeleringar… Nåja…
- “Tankar spinner och känslor rinner, hjärtat brinner och tiden hinner
inte
med
att tappa sina visare, så vi står där tillsammans. Jag och tiden, med armarna fulla av visare som vi inte orkar bära. Visar som pekar åt alla håll, men ingen svarar på vart vi skall eller vart vi varit.
Skall köpa post-it lappar och tejpa för klockan, så jag kan skriva min egen tid. När de sedan faller ner, så blir det som solljusets skimmer över morgonens hav – om jag nu inte köper neon turkosa post-it lappar. Då blir det samma sak fast i färger som gör att andra inte ser eller förstår. De kommer bara att säga: “Men det där är inte gult? Så där ser inte solblänk ut!“. Så är det. För dem. Inte för mig. I mina ögon brinner havet och elden rinner, allt under en turkos sol, där vi skapar färger som andra inte sett…”
