Nytid / Positivitetsblogg

Har ju funderat lite kring detta med boxar med friheten i fokus, men inser nu att det är inte friheten som det snurrar kring – utan ansvaret. Vi har ständigt ett ansvar för oss själva och hur det vi gör påverkar andra. Allt för ofta skyller vi på att vi bara är ärliga, det är vår uppfattning, vår åsikt och så vidare – men vi gör det helt utan att tänka på ansvaret som det innebär och medför eller den fingertoppskänsla man måste ha om man väljer att utsätta andra för den.

För vi är alla människor, och människan i sig är oerhört skör.

Utan ansvar så får man ta konsekvenserna av det man själv sagt eller gjort mot någon. Kanske man lär sig något den hårda vägen, men mest troligt är att människan bara rättfärdigar sig själv och vägrar lära sig något av det, bara för att kunna fortsätta i samma spår. Tyvärr.

Det är samma sak med dessa boxar. Vi bygger dem alla, men vi kan faktiskt avgöra hur höga vi bygger kanterna. De kan vara små som en tröskel, eller murhöga. Med små kanter så blir boxarna till ett grönsaksland där mankan strosa mellan lådorna och skörda det man vill…

Som förälder ger jag mina barn frihet, men bygger upp de starkaste av alla mur mot allt som på något sätt kränker dem utan att de själva varit ansvariga för det. Samma sak med min kärlek till dem. Har du den minsta insikt i förhållandet mellan barnen och mig, men ändå på något sätt kränker den relationen, då upphör allt. För då har du nämligen spottat på det enda heliga i mitt liv, det mest värdefulla som finns för mig.

Detta medför dock att jag ser att det finns gränser för mig också, att jag faktiskt kan säga ifrån av andra själ än sjukdom – att jag har värderingar som jag värdesätter högra än annat. Jag tror inte på energi tjuvar, eller att man skall ta bort dem om såna fanns. Däremot så tror jag på livet, och det jag ger mina barn.

Jag ser på dem och får den bästa av alla konfermeringar tillbaka i hur de är mot varandra och mot andra.

Ibland är det så barnsligt enkelt.

Funderade på en spännande sak… Många av oss försöker tänka utanför boxen, försöker säga att vi är fria och vill göra så som vi vill… Men i samma ögonblick så sätter vi ju oss i en ny låda och bygger om än högre murar kring oss själva.

Istället för att omfamna det som vi inte känner till, inte tänkt på eller har erfarenhet av – så målar vi murar med riktlinjerna över vad vi vill ha och hur saker skall vara för att passa oss… Precis som vilken låda som helst!

Det är oerhört svårt att gå utanför sin egen box, men jag har lovat mig att göra minst en sak som jag inte tror på eller inte kunnat tidigare, per månad nu. Fast samtidigt så drar till och med jag upp riktlinjer för någon for av låda, men jag hoppas att jag gör det bakom mig och lämnar en massa små lådor som varje innehåller en sak – lite som en ask för en förlovningsring, istället för en sista minuten flyttlåda.

Det är oerhört spännande att både bryta och rita. Alla de små lådorna som jag lämnar bakom mig har varit fantastiska på sitt sätt, men på ett eller annat sätt inte har något med mitt liv att göra längre – det kan vara allt från rädslor till personer. Allt som en gång i tiden haft både plats och kanske varit helt fantastiskt, men som idag. Brutit banden som funnits och lossnat från min själ som vattendroppar på en smältande inlandsis…

Jag känner mig nöjd och kan rättfärdiga alla steg för mig själv, även om det finns massor av steg framför mig som jag är livrädd för och även steg bakom mig som gör ont. Men det är en del av livet.

Detta är att våga leva och bejaka livet. Inte att bada i lycka eller sjunka av förtvivlan, utan att bli våt i regnet men ändå dansa!

– Får jag lov?