Tagged with " boxen"
Nov 21, 2012 - livstankar    Comments Off on Mellan spanska gitarren och dragspel, ligger en hip-hopare i en box.

Mellan spanska gitarren och dragspel, ligger en hip-hopare i en box.

Reading Time: 2 minutes

Hela gårdagen lyssnade jag på spanska gitarrer och franska drag-spel, drack te och höll på med färgglada bilder av hösten… Känns som jag hamnat ganska långt från bilden av hård hip-hopare någonstans? *ler*

Men det är ju det som är så fantastiskt också. Att våga bejaka sig själv på så många plan. Tillåta sig att vara sig själv utan några mallar eller regler som andra dikterar upp. Hitta lösningar istället för att kundgöra problem.

Okej, så du kan inte det här, men då kanske man kan göra på detta sätt istället? Viljan till att lösa saker måste vara den starkast drivkraften i livet. Annars så bygger man ju bara sin egen box på än mindre kvadratcentimeter inuti den vedertagna boxen. Sätter upp egna staket och regler, samt hävdar sitt revir – oavsett om man i samma andetag ventilerar ord om ny frihet och liknande.

Att våga och att vara fri, handlar precis om att möta det som man har problem med eller tycker är försvårande, för tar man bort den delen, så blir livet bara en skyddande verkstad.

Det är samma sak med att bara omge sig med personer som ger en positiva vibbar. Det blir en skyddar verkstad direkt och framför allt så sällar man sig ifrån dem som kanske behöver hjälp mest. Men det är så som människan som flockdjur i dagens samhälle fungerar. Ett bra exempel är dessa som bara säger sanningen eller som visa uttrycker det inte smeker en medhårs. Någonstans så har merparten av dem tappat skillnaden mellan uppriktighet och otrevlighet. Man kan kläcka ur sig de mest sårande sakerna vid precis fel tidpunk, och sen anklaga den som blir kränkt för att inte vara en riktig vän, eller något liknande.

Jag försöker omge mig med alla, från dem som lockar mig till de som drar ner mig – jag lär mig oerhört mycket under dessa resor. Men den enda gränsen som jag har, är den som finns när det kommer till mina barn. Påstår man att jag inte gör allt för dem, eller på något sätt medvetet gör något som inte gynnar dem, så är det tack och adjö direkt. Ingen tvekan. Ingen respit. Tack och hej. Punkt slut.

Jag är så glad över att jag har den prioriteringen att mina barn är mitt allt, men att jag själv kan röra mig fritt i livet för att upptäcka saker och förmedla till dem. De går inte på ett led bakom mig, och jag följer dem inte som en höna, men jag finns där hela tiden. Tillsammans är vi upptäckare av livet som åker iväg på våra egna äventyr och strålar samman med jämna mellanrum för att dela med oss av våra upptäckter. Inte som kompisar, utan som människor – där jag råkar vara far och de mina barn, men att det är helt utan betydelse för våra upplevelser.