Nytid / Positivitetsblogg

Funderade på en spännande sak… Många av oss försöker tänka utanför boxen, försöker säga att vi är fria och vill göra så som vi vill… Men i samma ögonblick så sätter vi ju oss i en ny låda och bygger om än högre murar kring oss själva.

Istället för att omfamna det som vi inte känner till, inte tänkt på eller har erfarenhet av – så målar vi murar med riktlinjerna över vad vi vill ha och hur saker skall vara för att passa oss… Precis som vilken låda som helst!

Det är oerhört svårt att gå utanför sin egen box, men jag har lovat mig att göra minst en sak som jag inte tror på eller inte kunnat tidigare, per månad nu. Fast samtidigt så drar till och med jag upp riktlinjer för någon for av låda, men jag hoppas att jag gör det bakom mig och lämnar en massa små lådor som varje innehåller en sak – lite som en ask för en förlovningsring, istället för en sista minuten flyttlåda.

Det är oerhört spännande att både bryta och rita. Alla de små lådorna som jag lämnar bakom mig har varit fantastiska på sitt sätt, men på ett eller annat sätt inte har något med mitt liv att göra längre – det kan vara allt från rädslor till personer. Allt som en gång i tiden haft både plats och kanske varit helt fantastiskt, men som idag. Brutit banden som funnits och lossnat från min själ som vattendroppar på en smältande inlandsis…

Jag känner mig nöjd och kan rättfärdiga alla steg för mig själv, även om det finns massor av steg framför mig som jag är livrädd för och även steg bakom mig som gör ont. Men det är en del av livet.

Detta är att våga leva och bejaka livet. Inte att bada i lycka eller sjunka av förtvivlan, utan att bli våt i regnet men ändå dansa!

– Får jag lov?

Hela gårdagen lyssnade jag på spanska gitarrer och franska drag-spel, drack te och höll på med färgglada bilder av hösten… Känns som jag hamnat ganska långt från bilden av hård hip-hopare någonstans? *ler*

Men det är ju det som är så fantastiskt också. Att våga bejaka sig själv på så många plan. Tillåta sig att vara sig själv utan några mallar eller regler som andra dikterar upp. Hitta lösningar istället för att kundgöra problem.

– Okej, så du kan inte det här, men då kanske man kan göra på detta sätt istället? Viljan till att lösa saker måste vara den starkast drivkraften i livet. Annars så bygger man ju bara sin egen box på än mindre kvadratcentimeter inuti den vedertagna boxen. Sätter upp egna staket och regler, samt hävdar sitt revir – oavsett om man i samma andetag ventilerar ord om ny frihet och liknande.

Att våga och att vara fri, handlar precis om att möta det som man har problem med eller tycker är försvårande, för tar man bort den delen, så blir livet bara en skyddande verkstad.

Det är samma sak med att bara omge sig med personer som ger en positiva vibbar. Det blir en skyddar verkstad direkt och framför allt så sällar man sig ifrån dem som kanske behöver hjälp mest. Men det är så som människan som flockdjur i dagens samhälle fungerar. Ett bra exempel är dessa som bara säger sanningen eller som visa uttrycker det inte smeker en medhårs. Någonstans så har merparten av dem tappat skillnaden mellan uppriktighet och otrevlighet. Man kan kläcka ur sig de mest sårande sakerna vid precis fel tidpunk, och sen anklaga den som blir kränkt för att inte vara en riktig vän, eller något liknande.

Jag försöker omge mig med alla, från dem som lockar mig till de som drar ner mig – jag lär mig oerhört mycket under dessa resor. Men den enda gränsen som jag har, är den som finns när det kommer till mina barn. Påstår man att jag inte gör allt för dem, eller på något sätt medvetet gör något som inte gynnar dem, så är det tack och adjö direkt. Ingen tvekan. Ingen respit. Tack och hej. Punkt slut.

Jag är så glad över att jag har den prioriteringen att mina barn är mitt allt, men att jag själv kan röra mig fritt i livet för att upptäcka saker och förmedla till dem. De går inte på ett led bakom mig, och jag följer dem inte som en höna, men jag finns där hela tiden. Tillsammans är vi upptäckare av livet som åker iväg på våra egna äventyr och strålar samman med jämna mellanrum för att dela med oss av våra upptäckter. Inte som kompisar, utan som människor – där jag råkar vara far och de mina barn, men att det är helt utan betydelse för våra upplevelser.