Reading Time: 2 minutesMin pusselbit
Lyssnar på folk och människor, det är en skillnad på dem därför nämner jag båda så att alla skall känna sig träffade, när de säger att de hittat sin pusselbit då de möt sin kärlek.
Vill fråga dem. Är du dum? Lägger du ett barnpussel som vuxen, med bara två delar? Med vilken logikt och känsla kommer ni ta er vidare om du inte kunnat se den pusselbiten och förstått vart den skall vara innan? Eller är det ett annat pussel? Ett pussel på kanske 1.000 delar. Blir du lika glad varje gång en bit faller på plats och i så fall hur många gånger har du blivit glad hittils?
“Jo, men detta är en speciell pusselbit förstår du!”
Jasså? Hur vet du det? Om du inte vet hur många bitar ditt pussel innehar, vad det skall föreställa när det är klart och om du kanske till och med tidigare känt och sagt att du hittat just den där speciella pusselbten, hur kan du då veta hur speciell den är?
Sen. Vad säger man när man säger att en människa är en pusselbit. Titta på en sådan och säg vad du ser. Eh, i många fall bara en grön eller blå bit med förhoppningsvis något annat ltet färgstänk samt former. Är det allt en medmänniska är för dig? En sak som har en speciell plats och som inte passar på andra ställen och först blir något tillsammans med andra?
“Eh, jag har inte tänkt på det så…”
Nä, oftast så tänker man inte alls, utan bara lever sitt liv genom att recitera billiga kärleksromaner i tron om att man finner lyckan där.
Lyckan är inte att aldrg gråta mer. Lyckan är inte att ständigt le. Lyckan är inte att ha någon annan.
Vad lyckan är?
Den är nog precis som meningen med livet. Din uppgift att finna den, och du kommer att hitta mycket som kommer att påminna dig om andras bilder av vad lycka är, en jag tror att den sanna lyckan är något helt annat än pusselbitar och spitt i kroppen av en blick eller beröring.
Lyckan är att leva, inte att bli fråntagen något av allt det som livet har i sin famn. Leva är lycka, att inte bli fråntagen något av det som formar lyckan – och för att forma den så behövs dess motpart.
Kanske är det just därifrån tanken om pusselbiten kommer, även om folk och människor vill få det till att man hittat någon man passar med och som komplettera en… Men där glömmer de att de inte är gudar, och vilken form de än själva tror att de har eller vll ha, så är det inget som de vet. Man kan inte avgöra sin form själv, utan den skapas av paradoxalt nog av omgivningen.
Även om man står själv i sitt liv och sin lycka
oavsett hur många och med vem man delar den.
Ett pussel
utan bitar
men med många pussar
utan att det blir larvigt!
