PlayFound

Just another Droppar site
Andreas B. Melin

När verkligheten kommer i fatt…

    “Jag är en kille på 21 år.
    Jag har ett bra liv, pluggar i min egen tack, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).

    Har aspergers syndrom/högfungerande autism.
    Är överdrivet sårbar (känslomässigt)..
    Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.
    Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.
    Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet :P”

I går lades ovanstående text ut på webforumet/communityn Flashback. Vad som hände sedan är inget annat än fruktansvärt, på alla plan.

Hur mycket det än knyter sig i magen av detta, så kan jag inte säga att jag är förvånad.. Tyvärr så tror jag att vi kommer att få se mycket mer av liknande och värre saker framöver – dokusåpan har blivit verklighet… Man önskade honom lycka till innan på sidan. Tragskt.
http://www.aftonbladet.se

Läser en blogg om det hela, och hur han skrivit på Facebook att han behövde ett rep för att hänga sig i, en vän förslog på skämt att han skulle använda nätverkskabeln till datorn. Det var den han hängde sig i någon dag senare.. Kanske är det något sånt här som behövs för att folk skall vakna upp och inse vad ett skämt eller ett ord över nätet faktiskt kan betyda – även om han troligen hade kommit fram till det själv, så måste den vännen vara helt förstörd idag:
http://kwasbeb.wordpress.com/2010/10/11/att-folja-ett-sjalvmord/

På Flashback, där han berättade om sitt självmord och sökte sin publik hade folk skrivit, innan självmordet, till honom:

    – Jävla idiot, du kommer aldrig göra det.
    – Är det långt kvar? Jag ska åka och jobba nämligen

Hans sista inlägg var:
 

    “Jahapp.. nu sitter jag här och ska ta livet av mig.
    Undrar var jag hamnar…
    Var hela livet kanske ett test på hur länge man står ut?
    Om jag återföds hoppas jag iaf att jag inte föds i den här tiden (och inte tidigare heller) eller på den här planeten.
    Älskar hela min familj mer än allt, men ärligt talat så kan man inte leva för någon annans skull…
    Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra.
    Men ibland är det helt enkelt för svårt.
    Orkar inte skriva mer nu.

    Hej då :)”

Så tragiskt, så oerhört tragiskt!

VILA I FRID MARCUS JANNES!

Läser följande text på Expressen:
 

    ‎”När det väl är dags aviserar den svenska mannen självmordet på det ultraliberala forumet Flashback. Där skulle spridningen aldrig kunna stoppas. En statusuppdatering på Facebook blir avskedsbrev medan han inväntar tillräckligt många tittare till sändningen.
    Han läser kommentarerna i Flashbacktråden. Skrattar lite åt dem som tror att han inte skulle våga genomföra det. Går sedan lugnt till snaran. Och gör valet.
    Diskussionstråden på Flashback förvandlas. Det är som om alla plötsligt blottas, står nakna inför varandra. Den digitala cynismen, som gror som bäst bakom anonyma avatarer, förvandlas till medkännande. En plötslig kollision med verkligheten bortom bokstäver och webbkaraktärer.
    Användaren som nyss trissat den nu döde mannen och kallat honom feg skriver igen.
    ”Jag ber om ursäkt för att jag sa att du var feg”.
    I direktsändningen stormar polisen in, men på Flashback indikerar hans konto att han fortfarande är online. Två bilder av samma verklighet.
    Den här gången förstod vi sambandet för sent.”
    http://www.expressen.se/

Började morgonen med att samtala med barnen om detta, och känner att det kommer att vara dagens fokus. Dels för att de är så tagna av det på det och dels för att se till lära dem när det är läge att bryta regler, med tanke på att det var tal på Flashback om att stänga av användarna som gav polisen och ambulanspersonalen killens namn och adress, då man bröt mot sidans regler om anonymitet (vansinnigt). Vill inte ge det tragiska självmordet någon fokus, men däremot sätta fokus på hur människor runt omkring agerade…

Categories: Samhälle