Rädslans födelse
Reading Time: 2 minutes
Var ute och såg snöflingor falla tillsammans med min son. Nedför backen, som vi gick uppför, flög det plötsligt ett par barn. De fladdrade förbi oss.
Strax efter kom det ett par vuxna herrar med vilda steg och skrikandes: “Stoppa ungarna! Stoppa ungarna!“.
Vad som hade skett var att barnen hade tyckte det varit kul att slänga in glasflaskor på det området där A-Lagarna hängde till.
Detta var inte första gången. Tidigare under året hade kommunen också tagit bort parkbänkarna vid den platsen där A-Lagarna samlades och spelade boule, samt för att umgås.
Vi hörde hur killarna sa att de skulle ta ungarna nästa gång, de visste ju när de slutade skolan.
Jag och äldsta killen pratade om detta. Vi ställde oss frÃ¥gan till hur saker blev som det blev. FrÃ¥n att vara som han och mig, till att hamna bland A-Lagarna. Hur de faktiskt ocksÃ¥ hade ett mänskovärde trots att alla försökte ta bort det – man vill inte se dem, och man tycker att de förstör.
Men vi tänkte efter lite grand. Är det verkligen sÃ¥ att A-Lagarna vill förstöra där de själva är, eller är det sÃ¥ att vi förpassa dem till dÃ¥liga platser och frÃ¥ntar dem allt som är snyggt, mysigt och bra? Kan det vara sÃ¥ att de egentligen inte är otäcka, farliga och elaka – bara ensamma och ledsna – men de blir sÃ¥ som vi behandlar dem?
Stefan Malmqvist uppmärksammade mig på Paula Hammerskog otroligt intressanta text på Mindpark: Måste alla vara med?
Upptäckte sedan denna artikel om Ingrid Carlqvist: Bloggande chefredaktör sparkas, och känner hur jag blir som barn på nytt.
Mörkrädd.