Annorlunda likhet
Reading Time: 2 minutesfolk undrar varför jag skiker
När jag klär av mig naken,
lyfter på min hud
visar mina ömaste ställenoch någon slår till just där
så undrar de ibland
varför
Jag är inte som de flesta andra, det är sanningen som ofta glöms bort, men jag är också lik
andra pÃ¥ det sättet – vilket ocksÃ¥ verkar glömmas bort. Jag skriker när det gör ont.
Förbaskat ont.
Tänker över åren och tiden, räknat i sekunder och ser människor, vänner och bekanta som passerat, som stannat, som gått vidare.
Tänker pÃ¥ vad jag säger till folk, vad jag säger om folk – människor och vänner ocksÃ¥.
Undrar när man skall ändra sig. Är det när man förstÃ¥r att man missuppfattat nÃ¥got, eller skall man hÃ¥lla kvar vid det för att det är sÃ¥ som man känner och känslor är det värdefullaste som finns, eller…?
Jag har alltid sagt att jag ändrar mig om jag ser att jag gått fel, tänkt fel, kännt fel.
Kan svänga frÃ¥n att vara tvärsäker pÃ¥ min rätt till “Jösses, du har ju rätt”, pÃ¥ en sekund.
Det är mÃ¥nga gÃ¥nger pÃ¥ en minut – bara nÃ¥gon förklarar saker för mig.
Sker det bakom ryggen, i samsprÃ¥k med andra eller högljutt inne i själen – sÃ¥ kan jag inte se, förstÃ¥ eller känna til det. Även om jag anstränger mig.
Så annorlunda är jag inte.
Ã…terkommer.
Du höll om mig
Det var därför
jag vågadestänga ögonen
utan att dö
Tar en tur, lägger upp en rutt, innan resan. för att se. Eller annars. Före. För rutt se, förruttelse
innan den stora resan.
Den stora dagen Â
När du faller
så landar dupå mig.
Jag är redan
fallen
förruttnelsen
har påbörjatdärför stinker livet kring mig
Hade en kort konversation med min chef idag, som ville ge mig en högre tjänstgöringsgrad,
tjänstgöringsglad.
Hon kunde inte lova något om framtiden. Men jag svarade henne:
Att lova saker är som att sätta tvÃ¥ punkter över lov, sÃ¥ att det blir ett löv – vacker pÃ¥ vÃ¥ren, sommaren och hösten, men det faller ändÃ¥ tillslut.
För låt
Musiken jag hör
innan det blirvår låt