Trygghet & respekt: att värdera människor
Reading Time: 3 minutesDet finns några saker som jag försöker lära mina barn. En av dessa saker handlar om värde, värde på handlingar, saker och människor.
MÃ¥nga har en sÃ¥n skev bild pÃ¥ vad värde är enligt mig. De flesta verkar tro att värde är nÃ¥got statiskt och nÃ¥got som man ger oavsett – samt att det är andras rätt att ge och ta det.
Ett prakt exempel är t.ex. presenter från sina barn. Av någon anledning så anser många att det bara av rutin och självklarhet skall vara det finaste som man kan få. Varför? Vad lär man barnen? Vad händer med perspektiv, självinsikt och tryggheten?
Bara jag ger något så är jag bäst. Allt jag gör är det finaste.
En ganska bra bild av vad som är fel med samhället idag enligt mig. Varje dag som jag har tillsammans med mina barn ÄR den absolut finaste presenten jag får. Det säger jag till dem ibland. Det är en känslomässig sak som ger dem bilen av hur värdefulla de är i mitt liv även när vi inte ses, även om vi bråkar och även om de inte presterar något.
Det skall inte vara nÃ¥gon tävlig kring vem som ger bäst och finast present och barnen bör kunna fÃ¥ dela mina känslor över saker istället för att jag “bara för att det är sÃ¥ man gör” värdera deras presenter över allt annat.
Jag tycker att det handlar om empati och förmÃ¥gan att se andra människor, att se och känna vad som verkligen sker – utan att det skall anpassas och förpackas i lÃ¥dor frÃ¥n Ikea med familjebilder och värderingar.
Mina barn vet att de inte behöver ge mig den bästa presenten. De behöver inte tävla eller jämt vara bäst i mina ögon, för att ha min absoluta kärlek.
Jag vet att mÃ¥nga som möt mig tillsammans med mina barn, har förvÃ¥nats över hur mycket värme och kärlek vi ger varandra. För en tid sedan när jag skulle lämna av dem hos deras mamma, sÃ¥ kramade barnen om mig, vi pussades och de förklarade hur mycket de hade trivs och skulle sakna mig. När de klev av tÃ¥get, sÃ¥ inväntade de att tÃ¥get startade och sprang längs hela perongen i takt med tÃ¥get och vinkade med glittrande ögon. När tÃ¥get lämnat stationen, vänder sig en utländsk man i 50 Ã¥r Ã¥ldern mot mig och säger: “Jag har aldrig nÃ¥gonsin sett nÃ¥gra svenska barn visat sin pappa sÃ¥ mycket kärlek. Underbart att se. Ni mÃ¥ste ha en fantastisk relation“.
Det tänker jag ofta på när folk ibland är snabba att dömma mig eller andra, utan att veta eller utan att tänka, utan att förstå och utan att se mer än vad deras mallar om hur allt skall vara, säger om den absoluta stunden.
Ibland tänker jag pÃ¥ andra barn och tänker: “Stackars barn” som inte kan fÃ¥ äkta kärlek frÃ¥n sina föräldrar, utan bara möts av att allt de gör är bra och att man värderar livet i saker samt uppmärksamhet.
Jag minns de varmaste stunderna med min familj dÃ¥ jag var liten, och minns dÃ¥ stunder när vi höll pÃ¥ med vÃ¥ra egna saker och hade respekten för varandra utan att behöva klistra pÃ¥ etiketter frÃ¥n socialstyrelsen om att vi var tvungna att göra allt ihop hela tiden. Vi hade tryggheten i att veta att man fanns där, utan att man behövde fÃ¥ det bekräftat i ord om att man var bäst – man dög än dÃ¥.
Märker nu i vuxen Ã¥lder att mÃ¥nga har problem med den synen, och fÃ¥r för sig att man har dÃ¥lig självkänsla bara för att man lÃ¥ter andra gÃ¥ före en, att man inte tar plats eller tycker att andra är bättre än en. De lägger ett sÃ¥nt stort värde pÃ¥ att man skall vara bäst – att de glömmer bort att man faktiskt duger precis som man är – och att vara bäst, synas mest eller nÃ¥got liknande inte spelar nÃ¥gon roll bara man har tryggheten i att leva och respekten för varandra.
Men det är ju det som samhället också saknar i dag.
Trygghet och respekt.