Det är dinsidan som räknas…
Reading Time: 3 minutesVill bara koppla en tanke, inget annat. Jag drar inget likhetstecken, eller lägger nÃ¥got liknande värde mellan det jag skall säga och hur det är, med nÃ¥got som verkligen hänt – det är bara det att detta visar med en sÃ¥n tydlighet en poäng som kan vara viktig i ett samtal om respekt, ärlighet och förstÃ¥else.
Man pratar ofta om de som verkligen känner en, hur de vet att man inte skulle göra si eller så.
Men när ett vansinnesdÃ¥d sker, sÃ¥ är det nästan alltid sÃ¥ att de närmaste, de som känner förövaren eller offret säger: “Men h*n var ju alltid sÃ¥ snäll. Fanns inte ett ont ben i kroppen. Ville aldrig nÃ¥gon nÃ¥got illa. H*n var en fantastisk människa“.
Jag tror inte att de ljuger. Jag tror att de bÃ¥de VET och UPPFATTAR den människan som det. Men det man glömmer bort att det vi kommunicerar med andra människor med är just ord, och ibland även kroppssprÃ¥k och beröring – men människan är sÃ¥ mycket mer än det.
Alla “känner” ju folk och kan gÃ¥ i god för dem – men sÃ¥ fort som de gör nÃ¥got, drabbas av nÃ¥got eller kanske t.o.m. tar sitt eget liv, sÃ¥ är det INGEN som sett, eller förstÃ¥tt nÃ¥got innan…
Tänk pÃ¥ det. När ni själva säger eller hör: “De som känner mig….”
Fick en frÃ¥ga nyligen om: “Hur skriver man till en främlig och vad är livet?“.
Jag svarade: “Hur man skriver till en främlig? Det är nog pÃ¥ samma sätt som man skriver till en vän, utan att ta saker för givet.
Annars är orden, tankarna och upplevelserna de samma – de är nya för varje stund.
PÃ¥ sÃ¥ sätt förändras även människorna – ständigt – sÃ¥ den dagen nÃ¥gon inte längre är en främlig, sÃ¥ ser man inte den personen. För dÃ¥ har man fastnat i sin egen bild av dem, och missar dess smÃ¥ förändringar.
Själva livet lever man genom att se, känna, lyssna och tala – själv. För livet är ett av de fÃ¥ sakerna som vi fÃ¥tt själva och som är unikt. Det är det som formar oss, och försöker man anpassa sig för mycket efter samhällets normer eller sina medmänniskors mallar, sÃ¥ glömmer man att leva – för att istället börja spegla.
Det är skillnaden mellan livet och spegelbilden. Livet tar sina egna beslut, och spegelbilden följer det andra gjort, och tappar därmed sitt djup.”
Att sedan kommunicera när man känner sig slagen, är också en konst. Många män minns i allafall anting själva, elelr hur någon kompis, tappade andan av ett slag i magen under ett bråk eller en lek.
Man tappar luften. Det finns inget inom en som kan forma orden. Inte en ett “Ajjjj!” kommer ut, man bara ligger och knappt hörbart flämtar pÃ¥ marken för att försöka fÃ¥ in luft i lugnorna. KOmmer nÃ¥gon fram i samma ögonblick och frÃ¥gar hur det är, eller pratar med en – sÃ¥ KAN man inte svara. Det gÃ¥r inte. Det finns inget “bara” ett livstecken.
Man försöker att leva
med allt man har
Man kan inte ge någon annan något
just då
Har märkt detta i andra sammahang ocksÃ¥. Som när yngste sonen blir arg. Ibland gÃ¥r det inte att tala med honom, just du – han mÃ¥ste fÃ¥ 2-3 minuter själv, för att sen komma tillbaka och be om ursäkt. Man mÃ¥ste kunna ge folk tid, och respekt och kommunikation mÃ¥ste finnas utanför orden – om man är sÃ¥ säker pÃ¥ att man själv bara vill göra nÃ¥got bra, sÃ¥ bör man kunna slappna av i den rollen i just ett sÃ¥nt tillfälle och veta att den andra vet men kan inte säga nÃ¥got just nu.
Det kan ocksÃ¥ ibland bli sÃ¥ att personen pratar med andra, men kanske inte just med dig – men se dÃ¥ vad personen pratar med andra om. Är det bara ett hjärta som slÃ¥r och arbetar pÃ¥ rutin, för att visa att personen lever, eller är det verkligen djupa samtal där man ger av sin själ, närhet och medvetenhet?
När man samtalar sÃ¥ kan folk ibland fÃ¥ för sig att de delar med sig för mycket “information”, vilket i sig egentligen är ganska nervärderande mot dem som de pratar med – dÃ¥ det förutsätter att personen inte kan hatera det, eller nÃ¥got liknande – samt att man själv är snäppet bättre och har förmÃ¥gan att bära denna extra information.
Spel handlar sällan om innehÃ¥llet – utan hur det läggs fram: var, när, hur och varför.
Inte: att.
Man pratar ofta om att välja sina strider. Ofta syftar man då på att visa strider inte är värda att ta. Men vem är det som avgör om de är värda att tas eller inte tas? Kommer att tänka på socialarbetarna som jobbar med omöjliga och besvärliga barn. Skall man någonsin ge upp striden om att hjälpa dessa barn?
Ska man?
Jag tror de flesta av oss säger att man aldrig skall göra det. Men frågan blir då, varför skall man då ge upp striden med någon annan, och välja att ignorera dem? Vad och vem avgör vilken strid som inte är vär och ta, vem sätter det värdet på andras själ, vilja och livsfokus?
En strid. Dagen D.
Människan. Insidan.
Tillsammans Dagen D och insidan….
Dinsidan
NÃ¥got som förklarar mycket av samhället idag, om man bara tänker efter…
Fast de flesta tänker inte ens
före