Flerstavningar
Reading Time: 2 minutesAtt möta mina ord handlar ofta om mina flerstavningar som dyslexist. Där formen av orden bjuder in varandra till samtal och hoppar upp pÃ¥ varandras axlar för att se nÃ¥got annat än vad som ligger i deras egen skugga. MÃ¥nga gÃ¥nger ser jag inte mina antagningar av ord – jag skriver antagningar istället för feltagning, dÃ¥ jag inte anser att ett ord kan vara fel utan man kan bara tagit ett annat, som kanske inte smälter in i sammanhanget – fören jag hamnat längre ner i texten och dess skugga faller ner över mina fingertoppars axlar.
I ögonblicket som jag ser dem, säger jag ofta: “Ã…h!” eller “Ahhh!” eller nÃ¥got annat liknande ljud, dÃ¥ det blir som ljudet av en harpa i en film, där nÃ¥got nytt uppstÃ¥r. Jag har äran att fÃ¥ upptäcka mina egna ord – vilket känns ganska otroligt, men säker ligger pÃ¥ gränsen till att nÃ¥gon form av egenkärlek – om det inte var sÃ¥ för att jag ganska snabbt glömmer bort vad jag skrivit och kan läsa gamla texter av mig själv och uppriktigt vilja ha reda pÃ¥ vem som skrev dem, för att jag tycker att de är bra.
De gånger någon hjälpt mig och påpekat att det är min egen text, så skäms jag. Både över att jag är ganska säker på att folk inte fattar att jag inte minns den, utan tror att jag sökt uppmärksamheten. Men jag skäms också inför mina ord. Jag minns dem inte. Hur kan man glömma något så viktigt?
Eller är orden i sig egentligen sÃ¥ viktiga? Är kanske inte orden som vi människor…? Ganska oviktiga egentligen. Jag menar nu till vÃ¥r form och utseende samt vad vi tror att vi betyder.. Likheten mellan ord och människa kanske ligger i att komma fram till att det inte är formen, uttrycket, valet som är det viktiga – utan vad de förmedlar. Känslan, helt enkelt.
Kanske är det samma sak med bilder. För pappa, konstnären, säger ju ofta om dem att de bara är färg på duk. Kanske samma sak med ord på papper och människa på jord?
Vi uppstÃ¥r först i vÃ¥r prakt när känslan kliver in och ger oss ett större djup, mer innehÃ¥ll, fler nivÃ¥rer, flerstavningar….