Queer & 99% av alla människor?
Reading Time: 3 minutesHade en konversation idag som bl.a. kom in på den kommande Pride veckan, och jag fick frågan om jag brukar vara där.
Saqnningen är att jag faktiskt aldrig varit där, ännu… Men att jag som sagt skulle besöka det i Ã¥r. Detta förde oss in pÃ¥ ett samtal kring en sexuell dragning Ã¥t det andra hÃ¥llet.
Jag funderade lite kort och svarade: “Jag har det inte mer än en acceptans för allas frihet, och att jag själv inte känner ett behov av gränser – men jag har aldrig haft känslor för en man, eller dragits till nÃ¥gon man pÃ¥ det sättet – men jag är inte rädd eller äcklad av manliga relationer.”
DÃ¥ fick jag ett svar som jag inte räknat med: “nej…men du känns lite queer…vilket man ju kan vara även som straight”
Min första reaktion var: “JassÃ¥ är det sÃ¥? Jag som känner mig sÃ¥ manlig själv. Trygg i manligheten – men utan att behöva hävda mig…”
Utan att tänka pÃ¥ det, sÃ¥ hade jag inte tänk – för svaret som kom klingade sÃ¥ självklart att jag nästan skämdes lite över mina tidigare ord: “Man behöver inte vara omanlig för att vara queer, det handlar mer om ett synsätt pÃ¥ världen och pÃ¥ människor”
SÃ¥ jag svarade: “kanske jag är queer utan att veta eller bry mig om det – och att det bara är sÃ¥ självklart med allas rätt, trygghet, ansvar och liv”
Vilket bekräftades tillbaka: “Precis… Ett gränslöst, oinskränkt tänkande och acceptans för alla färger och former”
Ett spännande uppvaknade. Så jag var tvungen att kolla upp detta med vad Queer faktiskt var och insåg att jag hade låst mig i ordets betydelse från tidigt 1900-tal.
- Idag kan man vara heterosexuell och queer, och man kan vara homosexuell utan att vara queer. Benämningen började användas av radikala homosexuella på åttiotalet och uttryckte stolthet och avståndstagande från den normativa heterosexualitetens påbud och krav.
Sen hade jag ocksÃ¥ ett annat intressant samtal, som efter ett tag kom in pÃ¥ ett uttalande om att “ca 99 % av alla människor vill hjälpa andra först och främst….men det vanligaste problemet är ju känslor och det KAN man inte hjälpa andra med. Man behöver motgÃ¥ngar/prövningar för att utvecklas som människa…. och med det i bakhuvudet sÃ¥ är det bästa sättet att hjälpa andra:
jo, det är att ta hand om sig själv, se till att man själv mÃ¥r bra. DÃ¥ behöver inte de andra oroa sig för DIG och hjälpa DIG. DÃ¥ har man minskat deras börda….. Smart va!? Eftersom 99% av alla vill hjälpa andra….för att de mÃ¥r dÃ¥ligt….sÃ¥ blir ju bördan mindre eftersom ju fler som tar hand om sig själv, desto färre behöver “hjälp”.”
Min första spontana frÃ¥ga var: “Fast om det är sÃ¥ – varför hjälper inte 99% av alla människor andra?”
Svaret jag fick var: “Varför inte 99% hjälper andra? För att problemet ofta bestÃ¥r av känslor…och ingen kan ändra andras känslor egentligen…?
Jag valde att notera att: “Hjälpa och ändra är inte samma sak” och sa sen även: “Fast sÃ¥ här. OM 99% av alla vill hjälpa andra – men 99% av alla faktiskt tänker pÃ¥ sig själv (sÃ¥ som samhället faktiskt ser ut idag), sÃ¥ mÃ¥r de ju dÃ¥ligt just för att de tänker pÃ¥ sig själva och inte andra?”
Sen ställde jag frÃ¥gan: “Fast om du hjälper nÃ¥gon med att byta däck, eller om du hjälper dem genom sorg, sÃ¥ ändrar du väl inte bilen, eller känslan? samt förklarade det med: “Du ger dem stöd till att göra det själv – Du hjälper. De ändrar”
Detta kontrades med: “jo, bilen fÃ¥r ju ett annat utseende med fullt däck…och blir körduglig igen….humöret kan lättas upp vid sorg….sÃ¥ humöret och styrkan i människan kan förbättras…är inte det en ändring?”
Jag ställde mig fortfarande frÃ¥gande med orden: “jo, men är det DU som har ändrar det? Eller är det bilen respektive människan som du hjälpt som gjort det?”
Vi insåg att det var en ren tolkningsfråga, som trots att den var intressant inte hade någon entydig lösning.
TvÃ¥ helt olika frÃ¥geställningar och pÃ¥stÃ¥ende frÃ¥n en och samma kväll, men ändÃ¥ rätt sÃ¥ snarlika…