Dagsmonster ovanför sängen
Reading Time: 3 minutesHillegren förbjuds utreda sexbrott
Ibland så blir man faktiskt glad över att samhället på något plan trots allt verkar fungera och någonstans mellan allt så finns det mänskliga värdet kvar.
Malin Wollin skrev en bra krönika:
- “En vÃ¥ldtäkt är inte nÃ¥gon som blivit sÃ¥ överdrivet kÃ¥t att han inte kunnat hejda sig.
Sex mot någons vilja är inte sex mot någons vilja, sex mot någons vilja är våldtäkt mot någons vilja.
Jag vet inte hur många veckans krumelurer det skulle krävas för att Rolf skulle förstå vad jag menar.
Men en våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt.
Gör det inte ont nÃ¥gon annanstans sÃ¥ gör det ont i underlivet och ont i själen.“
Men sen läser jag om skolstarten. Jag minns tillbaka några timmar när jag tog den yngsta till första dagen i mellanstadiumet och jag och den äldsta satt i en park, lutade mot ett träd och drack varsin läsk medan solen sakta vek undan bladen på en ny dag. Vi pratade om livet och att vara här. Hur fantastiskt saker egentligen är.
Bara man vågar se dem.
Seriöst. Jorden snurrar runt ett eldklot. Vi brinner inte upp eller faller av, vi fÃ¥r energi och liv av det. Och allt detta hänger fritt ute i rymden. Jag testade en gÃ¥ng att lÃ¥ta en lätt, lätt flörtkula hänga fritt i rymden – den föll direkt ner till marken – men vilken grej det ocksÃ¥, tyngdkraften. WoW, liksom!
Sen släppte jag honom till hans vänner och deras utforskade av en helt ny skola för dem. Skolan som deras pappa en gÃ¥ng gick i. Undrar vad de kommer se som jag inte sÃ¥g, vad vi kommer att ha tittat pÃ¥ tillsammans, och vad jag sÃ¥g men han aldrig kommer att se trots att det finns kvar där…?
NÃ¥ja.
Jag gick hem. Öppnade den nya världen mot internet och läst ord som samlats. En samlingspunkt var en artikel om den nya skolan. Jag funderade över vad som egentligen hände med betygsfrÃ¥gan som inte handlade om dess val av siffror och bokstäver… Men mitt i den tanken, sÃ¥ tappade jag luften…
Jag föll ner
som min flörtkula en gång hade gjort.
Förbluffad tittade jag på vad den nya skolplanen skulle handla om inom några år.
Skolan. Stället där man skulle fÃ¥ lära sig. Lära sig för livet. Stället där man utan hänsyn till bakgrund skulle fÃ¥ möjlighet till kunskap och inte bara lära sig för sig själv – utan för livet, samhället och alla sina medmänniskor.
Alla ord som stod om elitklasser och liknande bleknade bort vid raden som tog min luft:
Har du misslyckats, sÃ¥ är du alltid en förlorare – tro inte att ditt liv kan ändras, tro inte att du kan lära dig nÃ¥got, utvecklas och framför allt ta ansvar för det som du sedan inser att du slarvat med, varit dÃ¥lig pÃ¥ eller av olika orsaker inte kunnat tillgodose dig i det skedet dÃ¥ livet fortfarande är en möjlighet utan begränsningar.
Är du inget. Tro inte att du kan bli nÃ¥got heller. Du mÃ¥ste ha velat det frÃ¥n början. Du mÃ¥ste vara en elit människa för att fÃ¥ vara med eliten – dina erfarenheter betyder ingenting.
Det är som samtalet som jag och äldsta killen hade påväg mot parken och skolan. Vi gick under en cementgrå bro. En grå massa. Ett utrymme som ingen ville se. Ingen ens tittade på. Men ändå så lägger man ner massor av pengar och tid på att ta bort de kreativa färgexptotionerna som graffiti konstverken utgör. De är vandalism. Det för dig in i ett fördärv. Jag undrar stilla hur många gråamurar egentligen fört någon in i ett fördärv, och hur många gånger kreativitet, möjligheter, uttryck, färg och form fått någon att må dåligt.
Jag undrar om solen kanske inte gick upp idag.
Kanske är det så att det bara är jorden som sakta faller under och bort från solen.
Bort från energi och liv.
Mot en mörkbotten, där en cementgrå mur skiljer människorna åt, pågrund av deras förflutna, deras möjligheter och deras sociala arv.
När skall någon sanera bort solen eller jorden? Något av dem orsakade ju istiden, och varför skall vi låta dem hållas.
Eller, är det precis det som vi inte gör?
http://www.dn.se/tema/klimatet